En film jag länge velat se #11

FRIGHTMARE (1974)

England har en stolt och fin tradition när det gäller skräckfilm. Mest kända är förstås Hammer Films, som göt nytt liv i de klassiska gamla monstren med start 1958, men vi hade ju även Amicus, som främst producerade antologifilmer.

Och så har vi Pete Walker, ibland krediterad som Peter Walker. Denne playboy, född 1939, hade en ganska kort karriär i filmbranschen, han föredrog att ägna sig brudar, bilar - och reklam, om jag inte missminner mig. Mellan 1968 och 1983 regisserade han sexton filmer, varav de flesta blivit något slags klassiker i skräckfilmskretsar. Han började dock med sexfilmer. Eller nakenfilmer, eller vad man ska kalla dessa ganska pryda skapelser. Leena Skoog medverkade i FOUR DIMENSIONS OF GRETA (1972) som var i 3D; en ganska rutten film, vill jag minnas - fast kopian jag såg var så suddig att filmen närmast var endimensionell.

Jag skulle tro att den första Pete Walker-film jag såg var THE FLESH AND BLOOD SHOW (1972 den med) som jag hyrde på Storgatans Video i Landskrona i mitten av 1980-talet; det var en kortlivad videobutik som hade en väldig massa gamla, utgångna filmer - det var till exempel där jag hyrde DEEP RED.

Upplösningen på THE FLESH AND BLOOD SHOW, som jag tyckte var rätt usel, var i 3D och det stod inget om detta på omslaget. Precis när mördaren skulle avslöjas blev det blått och grönt och rött och osebart. Jag fick lyssna mig till vem det var som låg bakom morden.

Jag gick genast tillbaka till butiken, klagade och hyrde två nya filmer: SCHIZO (1976) och THE COMEBACK (1978), även de av Pete Walker.

Alldeles i början av 90-talet hade jag faktiskt en betalkanal: den bisarra FilmMax, den enda kanalen värd pengar. De visade bara gamla coola saker och på nätterna gammal svensk porr, och de betade av några Pete Walker-filmer, som fräna topprafflet HOUSE OF WHIPCORD (1974).

Walkers sista film blev den klart under-

skattade THE HOUSE OF LONG SHA-

DOWS (1983) med en rad klassiska skräckskådisar, som Christopher Lee, Vincent Price och Peter Cushing.

...Men hans mest kända och beryktade film är nog FRIGHTMARE (1974). En film jag läst mycket om i alla år. En film jag hört mycket om. Men. Av någon anledning har jag aldrig sett den. Förrän nu.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. FRIGHTMARE är känd för att ha chockat sin publik när den kom med sitt för tiden grova våld; det var en film som använde sig av motordrivna verktyg och en borrmaskin flera år innan Abel Ferraras DRILLER KILLER. Walkers film kom samma år som MOTORSÅGSMASSAKERN och på sätt och vis är detta en engelsk variant - om än långtifrån lika bra och klassisk som Hoopers sågfilm.

Men det enda jag visste om FRIGHTMARE var att Sheila Keith; en dam känd från flera Walker-filmer, skulle spela kannibal och mörda med borrmaskin. Jag hade ingen aning om vad filmen egentligen handlar om.

Filmen börjar med en svartvit prolog, i vilken en man går över ett nöjesfält och fram till en husvagn. Han knackar på dörren och blir insläppt av någon vi inte ser. Kort tidsklipp, och vi ser mannen död och blodig. Ännu ett tidsklipp och Äkta paret Edmund Yates (Rupert Davies i sin sista roll) och Dorothy (Keith) döms för en rad snaskiga mord och skickas till mentalsjukhus, där de ska sitta tills de är friska.

Här följer förtexter under vilka filmen skiftar till färg, och så är det nutid - det vill säga 1974. Struliga, femtonåriga Debbie (Kim Butcher) har en våldsam, äldre pojkvän och hamnar i bråk med en bartender (Michael Sharvell-Martin from DAVE ALLEN SHOW!) inne på en nattklubb. Ungdomarna blir utkastade, men de väntar ut bartendern och attackerar honom när han är på väg hem. Det bär sig inte bättre än att de slår ihjäl honom.

Betydligt mer skötsam är Debbies äldre syster Jackie (Deborah Fairfax), som dejtar den torre psykologistudenten Graham (Paul Greenwood). Men Jackie och Debbie har en hemlighet: de är nämligen döttrar till Edmund och Dorothy! Inte nog med det - det äkta paret är utsläppt från sjukhuset och bor nu på en liten gård. Om nätterna brukar Jackie smita ut och besöka dem i smyg.

Fast Edmund, som verkar ganska normal, misstänker att frugan trillat dit igen - att hon åter blivit knäpp. Och Jackie drömmer mardrömmar om morsan.

Folk börjar försvinna i trakten - jodå, de besöker Dorothy för att bli spådda i tarotkort, men eftersom tanten är tosig i huvet tar hon kål på sina kunder och borror dem i skallen med en borrmaskin, eller spetsar dem på ett glödgat spett.

Graham börjar luska i fallet och för att få reda vad som hände en gång på 50-talet, besöker han Basil Exposition. Nej, det är en polis eller doktor eller vad han nu var, men hans utläggning är typexempel på dålig exposition: han berättar backstoryn rätt upp och ner.

Som barn levde Dorothy under fattiga förhållanden och en dag tvingades föräldrarna att tillaga dotterns tama kanin till middag. Då slog det slint för tösen, så hon började döda och äta djur - och med tiden avancerade hon till människor! Jajamen, gott folk, kärringen är spågumma och kannibal! Shit pommes frites!

Basil Exposition säger även att han alltid misstänkt att Edmund egentligen var oskyldig, att han ljög och låtsades vara galen bara för att han älskar Dorothy och vill vara med henne.

Debbie och hennes pojkvän tar sig ut till farmen. Där råkar killen ut för ett intimt möte med en högaffel (som censurerades när filmen hade premiär i sitt hemland). Debbie bryr sig inte, hon hejar på sin knäppa morsa. Sedan anländer Graham... Och efter honom Jackie... Och...

Okej, jag ska kanske inte avslöja hur det slutar, men slutscenerna är både matiga och blodiga.

Precis som de flesta andra Pete Walker-filmer, har FRIGHTMARE en billig, lite grå och skitig look, vilken skänker filmerna en aningen nasty atmosfär, till skillnad från till exempel Hammerfilmernas slickade sagostämningar. Regimässigt är det också ganska enkelt; jag vet inte riktigt vad Pete Walker hade för stil - han hade nog ingen stil alls, det är ganska rudimentärt.

Men vad han hade, var ofta en rad riktigt bra karaktärsskådespelare som ger det hela en viss klass, och han hade en massa söta brudar. Som här i FRIGHTMARE. Jag är väldigt förtjust i tjejerna i huvudrollerna.

Den här filmen har alltså ett rykte om sig att vara väldigt våldsam och blodig, men det är den inte. Visst, det sprutas klarröd färg i några scener, men i övrigt är det rätt tamt. Jag tycker snarare att FRIGHTMARE är en rätt mysig liten rysare. Och handlingen är egentligen rätt fånig och ologisk, vilket kanske förtar lite av effekten. I en scen går förresten Jackie och Graham på bio (där man får röka i salongen) och ser BRAKFESTEN! Romantiskt värre. Fast de lämnar föreställningen.

Men det här är alldeles utmärkt underhållning! Lite grann som HEM TILL GÅRDEN i splatterupplaga. En perfekt film för alla som gillar galanta damer, blod och gubbar i gråa eller bruna kostymer och vilda polisonger.

Jag är lite förvånad över att denna och andra Pete Walker-filmer inte finns på DVD i Sverige. För visst borde väl en Pete Walker Collection kännas ganska passande för bolag som Njutafilms och Studio S. Ska vi behöva starta en namninsamling?

Tvekade inför betyget, funderade ett tag på snäppet högre.