Bio: Pippa Lees hemliga liv

Foton copyright © NonStop Entertainment

En kvart in i PIPPA LEES HEMLIGA LIV undrar jag vad det är jag tittar på. En massa människor, flera av dem spelade av kända skådisar, rör på sig på vita duken, oftast ackompanjerade av soft pianomusik, och ingenting verkar leda någonvart. Och det hela har en liten air av kärringfilm.

Robin Wright Penn är Pippa Lee, gift med den betydligt äldre Herb (Alan Arkin); en förläggare. De umgås med sina vänner, bland dem Winona Ryder. De har två barn, båda strax över tjugo eller så och båda rätt osympatiska. Grannfruns son Chris (Keanu Reeves) omtalas som en slarver, han har lämnat sin fru och dyker upp hemma hos sin morsa. Pippa upptäcker att hon går i sömnen. Håller hon kanske på att bli galen?

Hon tänker igenom sitt liv, från dess att hon föddes och var hårig som en apa. Blake Lively spelar Pippa som ung. Maria Bello är Pippas oberäkneliga morsa som knaprar narkotiska preparat hon hävdar är medicin. Till slut får Pippa nog av alla problem hemma, rymmer och flyttar in hos sin coola moster, som visar sig vara lesbisk och bor ihop med den ännu coolare Julianne Moore.

Pippa börjar hänga med konstnärer och träffar Herb (Arkin med peruk!). Han är olyckligt gift med Monica Belucci; men de har ett fantastiskt hus och väldigt gott om pengar.

Dessa flashbacks varvas med Pippas egentligen rätt händelselösa och på samma gång händelserika liv i nutid.

...Och det är rätt trevligt, kommer jag på mig med att tycka efter ett tag. Jag kommer förmodligen aldrig att se om filmen, men den är långt ifrån en pina att sitta igenom. Jag har nog aldrig tänkt på det tidigare, men Robin Wright Penn är en mycket attraktiv kvinna, och som Pippa Lee är hon väldigt sympatisk. Jag hade gärna haft henne som fru - minus familjeproblemen, förstås.

Rent allmänt är skådespelarprestationerna bra. Till och med Keanu Reeves är bra. Han behåller samma ansiktsuttryck filmen igenom, vilket dock passar hans rollfigur. Vad gäller Alan Arkin har hans karriär ju fått en nytändning de senaste åren, tack vare till exempel LITTLE MISS SUNSHINE. Självklart är han bra som sarkastisk gubbe, men jag får en liten känsla av att han stoppats in för att man ska associera till hans succéfilm. Ja, och Blake Lively är ett kalaskex. Belucci är med för lite.

Jag kan inte påstå att detta drama är speciellt gripande eller ens engagerande. Som sagt: trevligt är ordet. Och ibland är filmen till och med rolig.

Jag fick för övrigt se en specialversion av filmen. Eftersom NonStop inte pressvisade filmen i Malmö, såg jag den på den ordinarie premiären (väldigt lite folk i salongen). Den unga tjejen i kassan tittade undrande på mig igår när jag gick in för att hämta ut en biljett - jag kom inte ihåg hela filmtiteln och bad om en biljett till filmen om pippa. I salongen rakt under, den stora salongen, rullade IRON MAN 2. Superhjälterafflet dundrade på så högt, att golvet i vår lilla salong med jämna mellanrum vibrerade och ett svagt muller hördes. Tänk, där satt det vuxna människor och diskuterade ost på duken framför oss, och så skakade golv och väggar. Fränt!

 
 
(Biopremiär 30/4)