Bilder copyright © Folkets Bio
Jag hade inte kvar inbjudan till pressvisningen av den här filmen och hade inte det blekaste minne av vad det var för något när jag slog mig ner på Panora. Filmen började, och jag tänkte ”Helvete! Det är ju den där!” Jag hade nämligen efter att läst pressinbjudan bestämt mig för att inte se filmen, eftersom den inte intresserade mig det minsta.
BLOOD CALLS YOU är en dokumentärfilm av och med en som heter Linda Thorgren. Under ett besök i Havanna träffar hon Alexis, blir störtkär och de två gifter sig, flyttar till Stockholm och får en dotter. Då förvandlas Alexis och blir ett våldsamt monster som börjar misshandla Linda. Alexis polisanmäls flera gånger, sitter i fängelse ett par vändor, förses med besöksförbud och försvinner sedan.
Linda får för sig att göra en dokumentär om kvinnomisshandel i hennes släkt. Hennes mor är kubanska som träffade hennes far, en utrikeskorrespondent från Aftonbladet, i Havanna. När Linda och hennes syster var små brukade farsan spöa upp morsan, innan de till slut skildes och kontakten upphörde.
Lindas storasyster hade senare också en make eller pojkvän som misshandlade henne. När det en bra bit in i filmen visar sig att även Lindas mormor fick stryk av sin man, började jag och en annan kritiker att skratta.
Snacka om svartsynt film! Allt verkar gå ut på att alla män är potentiella våldsmän.
Jag har ingen som helst aning om vem Linda Thorgren är och vad hon jobbar med, men hon bor på Söder i Stockholm i vad som verkar vara stadsdelens bästa, mest idylliska kvarter. I filmen reser hon hon runt för fulla muggar. Hon åker till Kuba tillsammans med sin dotter för att prata med folk som kände Alexis. Hon åker till Madrid tillsammans med sin mor – riktigt varför vet jag inte. Hon åker till USA för att hälsa på en svensk tjej, som påstås vara Lindas enda kvarvarande vän, och dennas trevlige man i deras trevliga hem. Hon åker till Kuba ännu en gång tillsammans med sin mor. Förutom detta far hon runt i Sverige och hälsar på dels en herre som heter Leif och som ett tag fungerade som Lindas styvfar innan han drog och for utomlands, och till slut återförenas hon med sin far på en gammal gård någonstans.
Jag har ingen aning om det är Linda själv eller produktionsbolag och Filminstitutet som pröjsat för alla resor. Men det framstår som att det är helt normalt för Linda att jämt och ständigt resa Jorden runt. Hon går runt och pratar spanska med kraftig stockholmsaccent – Björn Borg-spanska? I USA lyckas hon prata engelska på samma sätt.
Så här är det: det är självklart fruktansvärt att Linda Thorgren och hennes familj misshandlats. Inget snack om saken. Men ett stort problem är att Linda, som är i bild nästan hela tiden, är en rätt dryg och osympatisk typ. Hennes ton är mästrande och hon ger ett intryck av att vara ganska egocentrisk. I filmen finns flera scener där hon länge bara sitter och gafflar med sin kompis i USA eller med andra. Hon är rabbig, som min morsa skulle ha sagt.
Något är ju verkligen fel med en dokumentär om kvinnomisshandel när huvudpersonen är så irriterande att man får lust att ge henne en fet smäll. Och då hör det till saken att jag aldrig någonsin gett någon en fet smäll; jag har aldrig slagits. Lindas mor ger intryck av att vara precis som dottern. Kanske är det det som har hänt, de har träffat män med lägre smärtgräns än jag, män som inte kan behärska sig, och när kvinnorna domderat som värst har det smällt till. Åtminstone i fallet Lindas föräldrar – Alexis hade tydligen även problem med droger och kom från en kriminell bakgrund.
BLOOD CALLS YOU bjuder på några tjusiga miljöbilder från de olika länderna, men jag satt bara och ville att denna evighetslånga martyrskildring skulle ta slut. Eländes, eländes elände, kan filmen sammanfattas. Dessutom är detta inget annat än TV på stor duk, vad det ska upp på bio att göra begriper jag inte.
Fast jag gillade den där Leif.
(Biopremiär 9/4)
TOPPRAFFEL! 