Bio: Pippa Lees hemliga liv

Foton copyright © NonStop Entertainment

En kvart in i PIPPA LEES HEMLIGA LIV undrar jag vad det är jag tittar på. En massa människor, flera av dem spelade av kända skådisar, rör på sig på vita duken, oftast ackompanjerade av soft pianomusik, och ingenting verkar leda någonvart. Och det hela har en liten air av kärringfilm.

Robin Wright Penn är Pippa Lee, gift med den betydligt äldre Herb (Alan Arkin); en förläggare. De umgås med sina vänner, bland dem Winona Ryder. De har två barn, båda strax över tjugo eller så och båda rätt osympatiska. Grannfruns son Chris (Keanu Reeves) omtalas som en slarver, han har lämnat sin fru och dyker upp hemma hos sin morsa. Pippa upptäcker att hon går i sömnen. Håller hon kanske på att bli galen?

Hon tänker igenom sitt liv, från dess att hon föddes och var hårig som en apa. Blake Lively spelar Pippa som ung. Maria Bello är Pippas oberäkneliga morsa som knaprar narkotiska preparat hon hävdar är medicin. Till slut får Pippa nog av alla problem hemma, rymmer och flyttar in hos sin coola moster, som visar sig vara lesbisk och bor ihop med den ännu coolare Julianne Moore.

Pippa börjar hänga med konstnärer och träffar Herb (Arkin med peruk!). Han är olyckligt gift med Monica Belucci; men de har ett fantastiskt hus och väldigt gott om pengar.

Dessa flashbacks varvas med Pippas egentligen rätt händelselösa och på samma gång händelserika liv i nutid.

...Och det är rätt trevligt, kommer jag på mig med att tycka efter ett tag. Jag kommer förmodligen aldrig att se om filmen, men den är långt ifrån en pina att sitta igenom. Jag har nog aldrig tänkt på det tidigare, men Robin Wright Penn är en mycket attraktiv kvinna, och som Pippa Lee är hon väldigt sympatisk. Jag hade gärna haft henne som fru - minus familjeproblemen, förstås.

Rent allmänt är skådespelarprestationerna bra. Till och med Keanu Reeves är bra. Han behåller samma ansiktsuttryck filmen igenom, vilket dock passar hans rollfigur. Vad gäller Alan Arkin har hans karriär ju fått en nytändning de senaste åren, tack vare till exempel LITTLE MISS SUNSHINE. Självklart är han bra som sarkastisk gubbe, men jag får en liten känsla av att han stoppats in för att man ska associera till hans succéfilm. Ja, och Blake Lively är ett kalaskex. Belucci är med för lite.

Jag kan inte påstå att detta drama är speciellt gripande eller ens engagerande. Som sagt: trevligt är ordet. Och ibland är filmen till och med rolig.

Jag fick för övrigt se en specialversion av filmen. Eftersom NonStop inte pressvisade filmen i Malmö, såg jag den på den ordinarie premiären (väldigt lite folk i salongen). Den unga tjejen i kassan tittade undrande på mig igår när jag gick in för att hämta ut en biljett - jag kom inte ihåg hela filmtiteln och bad om en biljett till filmen om pippa. I salongen rakt under, den stora salongen, rullade IRON MAN 2. Superhjälterafflet dundrade på så högt, att golvet i vår lilla salong med jämna mellanrum vibrerade och ett svagt muller hördes. Tänk, där satt det vuxna människor och diskuterade ost på duken framför oss, och så skakade golv och väggar. Fränt!

 
 
(Biopremiär 30/4)

Årets julklapp redan idag!

Jösses, att den här boken varit i faggorna är något jag helt missat. Jag och mina vänner och kollegor har ju skrivit spaltmil om gammal skandinavisk sexfilm de senaste femton åren och ibland pratade vi om att göra en bok av det hela. Men det blev aldrig av.
Nu har dock den trevlige, i Köpenhamn bosatte amerikanen Jack Stevenson (som den minnesgode kommer ihåg hjälpte till en hel del med Fantastisk Filmfestival i dess barndom) skrivit den här boken, som släpptes förra månaden av amerikanska McFarland.
Jag har alltså inte införskaffat den än, men som tydligt framgår är detta ett givet köp.
Mer info hittas HÄR!

Här har vi den: trailern till Jonah Hex!

Allvarligt talat: efter alla negativa skriverier blev jag positivt överraskad! Det här ser mycket bättre ut än väntat, och jag gillar i synnerhet att de ändrat på Hex ursprung och låter soldater bränna fejset på Hex. De där indianerna som jönsade i hans "origin story" i serietidningen på 70-talet gillade jag aldrig.

DVD: Cabin Fever 2: Spring Fever

CABIN FEVER 2: SPRING FEVER (Sandrew Metronome) 

Jag har aldrig förstått storheten i Eli Roths CABIN FEVER från 2002. Tvärtom tyckte jag att det var en rätt dålig film när jag såg den. Ett gäng jobbiga, osympatiska typer ska häcka i en stuga i skogen och det görs fullkomligt värdelösa försök till humor. I stugan råkade de ut för en smitta som gjorde att de snabbt förvandlades till blodig geggamojja.

Ti West filmade den här uppföljaren redan i april 2007. Därefter låg den på en hylla i två år, innan den slutligen premiärvisades på en filmfestival och sedan släpptes direkt på DVD. Och då var det inte Wests version som släpptes. Han fick inte vara med och klippa sitt verk. Producenterna tog filmen ifrån West och klippte själva om den och filmade extra scener. West försökte få sitt namn borttaget från förtexterna, men se det gick inte.

CABIN FEVER 2: SPRING FEVER är en film man inte får tycka om. De flesta verkar hata den. Utom Brad Jones; The Cinema Snob.

Och jag!

Ha ha ha, den här filmen är ju mycket bättre och roligare än originalet.

Filmen börjar med att en halvt upplöst, smittad kille klättrar upp ur en flod i skogen - jag minns inte hur Roths film slutade, men kanske föll en sista överlevande i floden, vad vet jag. Killen stapplar ut på en väg - och blir genast påkörd av en skolbuss så att han exploderar. SKLORFS!

Nu blir det tecknad film, under vilken förtexterna rullar. Vi får se hur vattnet från floden tappas på flaskor och körs in till stan, där det ska hållas studentbal, och så introduceras vi för huvudpersonerna.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om handlingen. En massa ungdomar festar på en skola. Bålen är förgiftad med vattnet. I stort sett alla förgiftas och dör på de mest groteska, blodiga sätt.

...Och det är verkligen groteskt och blodigt. Direkt äckligt. Oftast börjar det med att man projektilspyr blod, och sedan blir det bölder och var och fingernaglar som lossnar...

I en överraskande scen blir en av huvudpersonerna, en kraftig kille, avsugen av en slampig brud inne på en offentlig toalett. Hon går därefter bort till en vask och dreglar långsamt ut en deciliter sperma. Minst sagt oväntat! Och när den här tjocke killen blivit smittad, drar han ner brallorna. Vi får se hans könsorgan. Det rinner ut var och blod ur det. Urk! En annan kille har sex i en pool med en smällfet, naken tjej - huga! Otäckt redan innan hon plötsligt tappar tänderna. (Var det där hets mot folkgrupp? Okej)

En otroligt jobbig kille som var med i första filmen (Giuseppe Andrews) återkommer här som korkad bonnläpp till polis. Han är inte rolig alls, men så fort han visar sig, spelas det TWIN PEAKS-jazz på soundtracket (vilket för övrigt även innehåller "Born to be alive" med Patrick Hernandez!).

Mot slutet märks det att folk har klyddat med Ti Wests film. Till exempel avslutas filmen med sex minuter som inte har något med vad som hänt tidigare att göra, vi presenteras för nya rollfigurer, av vilka en har blivit smittad. Därefter avslutas det hela med ännu mer tecknad film.

En del skådespelarprestationer är rätt taskiga i CABIN FEVER 2, men som sagt: jag tyckte det här var betydligt mer underhållande och roligare än originalet. Skratta och kräks!

DVD: Ninja Assassin

NINJA ASSASSIN (Warner Home Entertainment)

Det var meningen att NINJA ASSASSIN skulle ha svensk biopremiär för några månader sedan - då filmen biovisades i Danmark - men Warners ändrade sig och dumpade filmen direkt på DVD. På sätt och vis är det förståeligt. Filmen förtjänar förvisso att visas på stor duk, men den blev ingen större framgång i USA och det hade den inte blivit på svenska biografer heller.

V FÖR VENDETTA-regissören James McTeigues film handlar om Raizo, en kille som haft en hård barndom - minst sagt. Han blev nämligen uppfostrad och tränad av den grymme Sho Kosugi (!) och dennas ninjaklan. Så fort lille Raizo klantade sig åkte han på stryk eller torterades rent allmänt. Ninjaskolor är tammefan ingen dans på rosor.
    
Men han blev allt lite betuttad i en söt liten ninjaflicka som tröttnat på livet i ninjalägret, så hon gjorde ett försök att fly. Hon fångades dock snabbt in och dödades. Gissa om Raizo blev arg!
    
Nu har Raizo vuxit upp och häckar av någon anledning i Berlin, där han utfört sitt första mord som ninja. Två agenter från Europol har problem med att det är fullt av ninjor i Berlin! Men vem ska tro på dem? Inte nog med det, Sho Kosugi har byggt upp ett japanskt ninjafort uppe i bergen, dit det går att köra bil - alltså finns detta i Tyskland. Knasigt.
    
Nå. Raizo är olydig och vill inte vara en lönnmördare, så han flyr ninjaklanen. Men det kan man ju inte göra sådär utan vidare, så han får ninjor efter sig. Ibland i sällskap med Europolfolk, men oftast ensam, dödar Raizo alla ninjorna. Ja, det är väl det hela.
    
Låt mig ta det negativa först. Raizo spelas av en kille som kallas Rain och är en koreansk popsångare. Han ser ut som en flickidol. Hur coolt är det? Nej, det är inte coolt alls. Han är en alldeles för blek hjälte; han saknar utstrålning och coolhet.
    
Vidare är många av scenerna alldeles för mörka, ofta är det svårt att se vad som försiggår. Tänk er själva: svartklädda ninjor i natten. Och slutligen innehåller filmen för mycket CGI-gore. Datoranimerat blod ser aldrig äkta ut. I den här typen av film funkar alltid praktiska effekter bäst. Å andra sidan hade det varit svårare att göra alla splattereffekterna.
    
...För det här är verkligen våldsamt så in i helvete. Huvuden, armar, ben och andra lemmar som kan huggas av, huggs av. Hej, vad det går! Folk träffas av dussintals shurikens, så att blodet sprutar. Vissa närmast exploderar i blodkaskader när de får på nöten. Det är mycket fajting och självklart är detta väldigt underhållande.
    
Jag gillar även att gamle 80-talshjälten Sho Kosugi är mer och spelar överskurk. Han var ju med i alla de klassiska ninjafilmerna som kom för 25 år sedan.
    
Och rent allmänt gillar jag att det här är en ny ninjafilm. En påkostad ninjafilm, dessutom. Det var ju inte i jons vi såg nyproducerade ninjafilmer, men nu kommer det en handfull.
    
NINJA ASSASSIN är inte den stora ninjafilm den borde vara, bortsett från våldet är den alldeles för slätstruken, men självklart är det här en film du ska se. Fattas bara!

DVD: Smokin' Aces 2: Assassins' Ball

SMOKIN' ACES 2: ASSASSINS' BALL (Universal)
 

Jag såg aldrig SMOKIN' ACES (2006) på bio, men väl på DVD. Jag minns inte ett skit av den. Det enda jag kommer ihåg var att det figurerade en del kända skådisar (jag kollar upp filmen nu och konstaterar att det var Ryan Reynolds, Ray Liotta, Ben Affleck med flera), och att det var ett hysteriskt, våldsamt och irriterande försök att göra ett slags gangsterfilm med Tarantinostuk. En hopplös och rörig film.
    

Regissören PJ Pesce är en väldigt trevlig kille som verkar ha specialiserat sig på att göra uppföljare direkt för DVD. Han ligger bland annat bakom FROM DUSK TILL DAWN 3 och THE LOST BOYS 2. Här har vi så en uppföljare till SMOKIN' ACES och PJ låter meddela att han är väldigt stolt över den.
    

Filmen är alltså gjord direkt för DVD, men ni vet hur det är när bolag som Universal Studios Home Entertainment gör "små" filmer för hemmabruk: det här ser i princip ut som en bioproduktion. Men det gör förstås inte filmen bättre! Vad handlar det här om?
    

Tom Berenger (som blivit märkbart gammal, han är 61) spelar en viss Walter Weed vid FBI som ett gäng psykopater ska försöka mörda för att komma över en stor summa pengar. FBI skyddar Weed. Tja, det är väl det hela. Jag kan inte påstå att jag begrep speciellt mycket, eftersom jag inte hängde med i turerna. Det fanns säkert inte så mycket att hänga med i, men precis som fallet var med den första filmen, satt jag mest och irriterade mig på denna hysteriska soppa.
    

SMOKIN' ACES 2 berättas i ett sanslös tempo, man bryr som inte om att presentera persongalleriet ordentligt, och scenerna verkar blandas lite hipp som happ. Det är mycket splitscreen, det är mycket snabba klipp, allting är gjort för att det ska vara så häftigt som möjligt, och det är väldigt, väldigt våldsamt - med mycket ironiskt våld avsett att vara roligt.
    

Resultatet blir bara att det blir jobbigt, tråkigt och ointressant.
    

Fast här finns en del grejor som räddar skiten från bottenbetyg. Dels har vi en del av skådisarna. Vinnie Jones, som jag förstås alltid gillar, spelar en tosing som går under smeknamnet The Surgeon - han gillar bland annat att knacka in sylar i skallbenet på folk. Michael Parks är en av gangstrarna och honom gillar vi. Även Ernie Hudson och Tommy Flanagan; den där skotten med ärransiktet, är med.
   

En timme in i filmen utbryter en väldigt lång, bra eldstrid; den varar i princip resten av filmen. I en scen fyller de en cirkusclown med C-4 och skjuter ut honom ur en kanon mot ett ställe de tänker spränga i luften, och det är ju väldigt kul. Slutscenen för tankarna till THE USUAL SUSPECTS, men man har lagt till en oväntad detalj och är rätt fräsig.
    

Men annars är detta inget att sätta upp på önskelistan.

Bio: Iron Man 2

Foton copyright © Paramount Pictures Sweden

"Svarta änkan kan ha slagit till - igen" står det av ett rent sammanträffande på Metros löpsedel idag. Fast det handlar om en mördare och inte om en sexig agent.

IRON MAN (2008) hade flera odds emot sig. Här i Sverige var Marvels superhjälte i stort sett helt okänd. Han hade dykt upp som Järnmannen i en kortlivad tidning, Atlantic Special, alldeles i början av 1980-talet, och har därefter bara figurerat sporadiskt i andra svenska Marvelpublikationer. Även i USA ansågs figuren vara alldeles för okänd, trots att Järnmannen skapades redan på 60-talet.

Men att tilldela Robert Downey Jr huvudrollen var ett genidrag utan like. Downey är en skådespelare som, efter sina omskrivna, drogmarinerade decennier, nu går från klarhet till klarhet och har seglat upp som min favoritskådis. Han är i princip alltid utmärkt och besitter en charm som kom till sin fulla rätt i IRON MAN, vilken även hade folk som Gwyneth Paltrow och Jeff Bridges i rollistan. Det blev en film som inte bara gick hem hos publiken, även större delen av världens församlade kritikerkår gjorde tummen upp.

Min enda egentliga invändning mot första IRON MAN är epilogen efter eftertexterna, i vilken Nick Fury (Agent of S.H.I.E.L.D.) dyker upp och pratar om att skapa superhjältegruppen The Avengers. Fury spelades av Samuel L. Jackson. Hallå? Jag hade inga problem med att Kingpin spelades av Michael Clarke Duncan, en svart skådis, i DAREDEVIL - men Jackson är ju helt fel som Nick Fury. Dessutom gör Jackson så oerhört många dåliga filmer att hans namn nästan är synonymt med "kass film". Och han spelar alla roller precis likadant.

Nu har IRON MAN 2 äntligen sin efterlängtade premiär och alla är nyfikna på om den lyckas hålla samma klass som den första filmen. Men tänker man efter, har ju SPIDER-MAN 2 och FANTASTIC FOUR 2 med flera varit bättre än originalen...

Filmen börjar där den förra slutade: Tony Stark höll ett TV-tal under vilket han avslöjade att det är han som är Iron Man. Detta tal visas även i Ryssland, där den burduse Ivan Vanko; Whiplash (som han aldrig kallas i filmen, han spelas av Mickey Rourke) ser det och får idéer. Hemma i USA vill armén få Stark att klassificera sin järndräkt som vapen, vilket han vägrar gå med på. Ett konkurrerande vapenföretag försöker komma över hemligheten bakom dräkten för att massproducera den. De kidnappar Whiplash för att utveckla dräkten, men han har andra planer.

Tony Starks hälsa blir allt sämre och han har mycket att tänka på, så han tillsätter sin trogna assistent Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) som ny VD för Stark Industries. De två bråkar konstant men det är uppenbart att de är förälskade i varandra.

...Och så dyker det upp agenter från S.H.I.E.L.D. Samuel L Jackson är med aningen mer den här gången som Nick Fury, men han kunde lika gärna heta Shaft, Jules eller Zeus. Det räcker inte med en lapp för ögat för att bli Nick Fury. Sätt en lapp för ögat på Jon Lovitz så är han lika mycket Fury som Jackson! Men med sig har Fury den raffiga agent Romanoff (Scarlett Johansson), bättre känd som Svarta änkan, men hon kallas aldrig Black Widow i filmen. Märkligt.

Jag kunde inte låta bli att läsa de första recensionerna i de stora amerikanska branschtidningarna, som Variety och The Hollywood Reporter. De klagade på att det inte var lika roligt den här gången. IRON MAN 2 pressvisades inte i Malmö, så jag fick gå på den ordinarie premiären, och efter den läste jag Metros och TT:s recensioner. De klagade bland annat på att filmen är för händelselös.

Därför blev jag positivt överraskad av filmen! Precis som RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA är detta en mörkare film. Tony Stark är en unik och komplex hjälte: han är multimiljardär, vapentillverkare, alkoholist, döende av mystiska åkommor, samt offentlig superhjälte. För att inte tala om att han är medelålders. Och så som han tolkas av Robert Downey Jr är han även en frän cyniker - och väldigt mänsklig bakom fasaden. Och det är just detta jag vill ha!

Det har klagats på att det inte händer så mycket i IRON MAN 2, att större delen bara är en transportsträcka fram till den långa, explosiva slutstriden mellan järnmän och robotar. Men tycker man så, har man missat poängen med Marvel Comics. Det är såpoperan som är det viktiga. Jag vill ha gnabbet mellan Stark och Potts (i väntan på att de äntligen ska kyssa varandra), jag vill ha alla dilemman och intriger. Ofta känns det som att superslagsmålen är i vägen i Marvels serier.

Fast Black Widow kunde de utnyttjat lite bättre. Det är inte i många scener Johansson bär sin så omskrivna dräkt, och hon har egentligen bara en actionscen. Den dyker upp på slutet, då hon går fram som en sammanbiten kampsportsmaskin i en korridor och nedgör fiender i drivor. Min kommentar till denna scen är: hubba, hubba. Uj.

Stan Lee har sin sedvanliga cameo tidigt i filmen, han dyker upp under två sekunder och omtalas som Larry King. Även Kapten Amerikas sköld har en lustig liten cameo.

Precis som fallet var med den första filmen, fortsätter storyn med ett par scener efter eftertexterna. Vad du än gör, missa inte dessa! Jag kände faktiskt nackhåren resa sig. Jag ska förstås inte avslöja vad som sker, men jag kan säga att det är ... mäktigt! Scenen fick killarna i salongen (de som inte redan gått) att utbrista i ett unisont Waaaaoooouuuhhh!!!, medan jag hörde några tjejer fråga "Vavvadeförnått?". Typiskt tjejer.

Som sagt: jag tyckte IRON MAN 2 var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara.

(Biopremiär 28/4)

Ännu mer om Jonah Hex...

Nu har jag läst ett gäng recensioner av JONAH HEX, rättare sagt: jag har läst delar av dem, eftersom de var fulla av spoilers. Förvisso var filmen inte helt klar när den testvisades, det saknades en del CGI och filmmusiken bestod av ett tillfälligt hopplock av äldre scores. Men de vanligaste åsikterna är att Josh Brolin är bra som Hex, att Megan Fox är lika träig som vanligt, och att John Malkovich spelar över och verkar medverka i en helt annan film. Man klagar även på att filmen är PG-13 och inte mörk och våldsam nog, samt på att handlingen är en simpel och ogenomtänkt röra. Dock ska prologen vara riktigt bra och verkar påminna om det ursprung jag ville Hex skulle ha, innan jag slutligen läste episoden med indianerna som jag alltid tyckt var vissen.

I väntan på filmens premiär släpper Warner Premiere en serie "Motion Comics" på nätet. HÄR finns en trailer. Tja, jag vet inte, det ser lite ... fånigt ut. Som BENNY OCH TUFFA GÄNGET. Tydligen är det miniserierna av Joe Lansdale och Tim Truman som dramatiserats. Hade varit fräsigare med John Albanos första avsnitt från 1970-talet...

Testpubliken HATADE Jonah Hex

Det har varit en massa problem med filmatiseringen av Jonah Hex. Manuset skrevs om flera gånger. Regissörer byttes ut. Man fick filma om stora delar av filmen. Och trots att JONAH HEX ska ha premiär i sommar har ännu ingen trailer släppts, den dyker upp först till helgen. Nu hörde jag om testvisningen Warner hade häromdagen.
Den gick inte bra.
Alls.
Publiken HATADE filmen.
Så... Jaa... Återstår väl att se vad som händer med detta filmskrälle.
De skulle låtit mig göra filmen till att börja med. Då hade allt blivit bra.

Chock! Joe Sarno är död!

Okej, det kom väl inte som en total över-
raskning. Killen var trots allt 89 år gammal. Men ändå. Joe Sarno må vara okänd för de flesta, men har ändå bidragit väldigt mycket till vårt stolta, svenska filmarv. Inte nog med att han gjorde flera filmer i Sverige, förutom de ökända KÄRLEKSÖN OCH FÄBODJÄNTAN; han hade även ett hus någonstans i Stockholmstrakten (han stod till och med i telefonkatalogen). Hur ofta han bodde där vet jag inte, han hade även en lägenhet i New York.
En rolig grej är att Sarno 1995 hade en liten roll som amerikansk tullare i Åke Sandgrens STORA OCH SMÅ MÄN, något som fick mig och mina polare att trumpeta "Kolla! Joe Sarno!" på pressvisningen.

RIP, Joe Sarno!

I natt åter vi oss alla att se om NÅGON ATT ÄLSKA och sjunga med i Björn & Bennys svängiga ledmotiv.

DVD: Wrong Turn 3: Left for Dead

WRONG TURN 3: LEFT FOR DEAD (Twentieth Century Fox Home Entertainment)

WRONG TURN var en bioproduktion som i Sverige dumpades direkt på DVD. Det är i och för sig förståeligt, men filmen var rätt underhållande - och framför allt blodig; en kombination av THE HILLS HAVE EYES, MOTORSÅGS-
MASSAKERN och DEN SISTA FÄRDEN. Några ynglingar hamnar fel i skogen och träffar på Galna Familjen, ett gäng uppfinningsrika kannibaler som dessutom är vanskapta mutanter. Sicka ena!

WRONG TURN blev en tillräckligt stor framgång för att betinga en uppföljare. Denna gjordes direkt för DVD-marknaden och hade en särdeles fånig handling, i vilken ett cyniskt TV-bolag skulle spela in en hård dokusåpa i skogen - detta innebar att man satt upp en väldig massa kameror i träden. Men nu hade man ju inte valt vilken skog som helst, utan självklart den i vilken våra vänner Galna Familjen bor. Dokusåpadeltagarna blir mer än utröstade, de blir slaktade på längden och tvären. Henry Rollins har en rätt stor roll och är hård och dan, och gör sitt bästa för att rädda denna något för sega och dumma film.

Här har vi så WRONG TURN 3, återigen producerad direkt för DVD, men det är fortfarande Fox som ligger bakom, vilket förstås innebär att filmen har större budget och är skickligare gjord rent tekniskt än de flesta svenska filmer.

Jag hade inte läst speciellt positiva saker om den här filmen. Amerikanska kritiker har klagat på att den är billigare och slarvigare - men jag håller inte med. Jo, det är möjligt att den är billigare än tidigare, men jag tycker nog att trean är mer underhållande än tvåan; den här gången är det inte lika utdraget och hinner inte bli tråkigt. Och då ska vi ändå betänka att handlingen bygger på något jag i vanliga fall har väldigt svårt för: ett gäng straffångar som de ofrivilliga offren.

WRONG TURN 3 öppnar med ett gäng käcka ynglingar som är ute och paddlar gummibåt längs floden som löper genom en bulgarisk skog - filmen är inspelad i Bulgarien, ett land där till och med skogarna är billigare än i Amerika. Det tar inte många sekunder efter att förtexterna rullat färdigt innan en joint plockas fram, och efter ytterligare några sekunder sliter en brud av sig bikinitoppen. "You're a total slut!" säger hennes kompis och går.

Den topplösa brudens pojkvän dyker upp och hon kastar sig över honom. "I love you!" stönar han. "I thought it was my tits you loved!" tjoar hon och trycker lökarna i hans nylle. Men längre kommer de inte. Bruden får en pil i ryggen, den kommer ut genom vänstra bröstet. Därefter får hon en pil i bakhuvudet så att ena ögat petas ut. Pojkvännen flyr skrikande medan en hungrig och missbildad tosing kommer framskuttande och äter upp brudens öga.

Pojkvännen - eller om det var hans polare - trampar i en intressant fälla: en tvåmeters äggskivare. Grabben skivas i tre delar (vissen CGI-effekt). Mutanten kommer fram och smakar på honom. Har kan vi snacka om grabbhalva!

Nu introduceras vi för de egentliga huvudrollsinnehavarna; ett gäng straffångar som i buss ska transporteras från ett fängelse till ett annat. Men gissa vad! När de kör genom den Galna Familjens skog, blir de prejade av vägen och bussen brinner upp.

Nu måste en ung, snäll polis och hans skadade kollega försöka ta sig själva och fångarna i säkerhet. Det går väl sådär. Fångarna, under ledning av en särdeles brutal sälle, tar snart kommandot. Snart träffar de även på tjejen med jointen som överlevde händelserna i början. Och snart dödas fångar och poliser en efter en.

På ett ställe i skogen hänger en lie från ett träd och svingas fram och tillbaka likt dödspendeln i "The Pit and the Pendulum" - och en fånge har osis och får ansiktet avskivat. En tjock sheriff får ett spett genom munnen, det kommer ut genom röven på honom och naglar fast honom i marken på ett häpnadsväckande sätt. En stackare får toppen på huvudet öppnat som ett hårdkokt ägg, så att en stollig familjemedlem kan slafsa i sig lite hjärna. Han lider kanske av hjärnbrist, vad vet jag.

Det är lite för mycket CGI-effekter i WRONG TURN 3, och när det handlar om blod är det alltid sämre än hederliga, praktiska effekter. Men det är gott om kreativa avlivningar, folk köttas till höger och vänster mest hela tiden, och det är väl ingen som ser WRONG TURN-filmerna i något annat syfte än att se Galna Familjen bära sig illa åt. Fångarna och dess ledare är osympatiska kräk, vilket innebär att det känns tillfredställande att se dem tas av daga.

Det hela avslutas med en liten twist som självklart inte är så överraskande som det är tänkt.
Som sagt, jag tyckte filmen var bättre än väntat. En perfekt film för dig som vill se ett blodbad som inte är tråkigt och som - till skillnad från SAW-serien - har en begriplig handling det går att hänga med i.

Jerry Cotton kommer tillbaka

Förra månaden hade en ny film om Jerry Cotton biopremiär i Tyskland. Det finns ju numera tusentals kioskhäften och böcker om FBI-agenten Cotton, de kommer fortfarande ut varje vecka i Tyskland. På 1960-talet kom en lång rad Cotton-filmer, varav DEATH IN A RED JAGUAR är den bästa. I huvudrollen sågs George Nader; en amerikansk skådis vars karriär i Hollywood sabbats av en homoskandal, eller hur det nu var. Han åkte till Tyskland och blev stjärna där istället.
I Frankrike har det gjorts två nya filmer om deras klassiske kioskboksagent OSS 117 - även där kom det ett gäng filmatiseringar på 60-talet. Men de här två nya rullarna är festliga parodier.
HÄR är trailern till den nya Jerry Cotton-filmen. Som synes är det av allt att döma en actionkomedi. Parodi lär det dock inte vara.

Yi-haah! Förhandstitt på trailern till Jonah Hex

Visst. Jag erkänner. Hur fanboyigt är väl inte det här? Uppspelt inför några snabba klipp ur ... en trailer? Men vaffan - nu har vi väntat länge nog. Här är äntligen några vilt skjutande sekunder ur JONAH HEX med Josh Brolin. Och... Ja, det finns väl egentligen inte så mycket att säga om det här. Det är för kort och snabbt för att man ska få någon uppfattning om vad det är och hur det är.
Well, well. Håll tillgodo!

Jätteröven anfaller!

I original heter visst den här filmen RECTUMA. Så här sammanfattas handlingen på IMDb:
Waldo Williams is infected by a Mexican butt humping bull frog and soon his butt grows a mind of it's own as well as twenty feet in size and terrorizes Los Angeles. Now Waldo must prove his innocence by proving that his rectum is responsible for the murders and not him.
I japan har det här rafflet från 2004 fått titeln ASURA - MONSTER ASS.
HÄR är en trailer som kommer att ... Tja ... Det här är väl trailern som satte röven på världskartan. Fant-ASS-tiskt!

Hur svensk film lanseras utomlands

Fråga mig inte varför, men svenska filmaffischer till svenska filmer är i nio fall av tio något alldeles makalöst fula och trista - vill de inte att folk ska se filmerna?
Här har vi det japanska DVD-omslaget till en svensk bioproduktion som kom för några år sedan. Vilken film kan detta vara?

Jodå, det är STORM, denna inte alltför lyckade science fiction-thriller som hela tiden ligger farligt nära att vara en kalkon. Men jag kan förstå att japanerna hyr och köper filmen med detta omslag. För jämför med den svenska bioaffischen. Knappast en kampanj som vinner marknadsföringspriser...
Notera att japanerna döpt om filmen till GENESIS.

TOPPGAFFEL! uppdaterad

Okej, nu har jag skrivit en ny grej på min matblogg TOPPGAFFEL! igen. Klicka HÄR.

Den vandrande vålnaden vandrar utan like: Indrajal Comics

I mitt långa inlägg om gamla svenska Fantomenomslag, och om Fantomen runt om i världen, nämnde jag som hastigast att Fantomen var och är populär i Indien, där hans äventyr publicerades både på engelska och på hindi i vad som kallas Indrajal Comics. Jag har hittat en hel packe bloggar som skriver om dessa, som återger omslag och som reprintar hela äventyr och nummer. Oerhört fascinerande, en gren av seriebranschen som känns lika mystisk som Fantomen själv.
Jag kommer nu att lägga in en rad länkar till dessa bloggar i min bloggroll i spalten till höger, men jag kan ju självklart inte låta bli att återge en rad omslag här...

Vänta nu här... Ser inte det här omslaget (nedan) märkligt bekant ut?

Jodå, det är ju en indisk version att detta amerikanska omslag jag återgav i min förra artikel!

Vill man läsa indiska serier om andra än Fantomen, går det förstås bra. Här har vi Mandrake...

Blixt Gordon...

Rip Kirby...

Mike Nomad...

Och vad har vi här om inte Bruce Lee Comics!

Vansinne från Argentina

Jag satt och kollade på en japansk DVD-sida, vilket gick hyfsat med hjälp av Googleöversättaren, och lockades av allehanda coola DVD-omslag, som - visade det sig - sällan hade med filmen att göra. En hel del filmer hade jag aldrig hört talas om, och flera filmer var från länder vi sällan får se genre- och exploitationfilm från, åtminstone inte nuförtiden. Som den här saken från Argentina, som i original tydligen heter SUPERAGENTES: NUEVA. HÄR är den japanska trailern.

Apropå japanska DVD-omslag: NEVER CRY WEREWOLF är en rätt kass och banal varulvsfilm... Men kolla in hur den marknadsförs i Japan! Vem skulle väl inte fingra på detta bisarra omslag om det plötsligt dök upp framför näsan på en inne på Hemmakväll?

Queen of the Castle of Cards

Okej, jag är ju ingen större fan av MILLENNIUM-filmerna, men den italienska skräcksajten Splattercontainer publicerade den här affischen till LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES, och jag kan inte låta bli att återge den här. Jösses, det ger ju intryck av att vara en postapokalyptisk kickboxarfilm! Och titeln för onekligen tankarna till en giallo från 1971 eller så.

Thailändskt vansinne

...Och vad i hela världen är det här? Hoppande lik? Liten flicka med rakkniv? Komiska ljudeffekter?

Till alla Star Wars-fans...

Hittade den här på en koreansk sajt. Rätt fräsig.

En mardröm på Almstigen

Ja, jag vet att Elm Street inte riktigt blir Almstigen, utan Almgatan, men ett tag bodde jag på Almstigen i Landskrona, med gamla kyrkogården på andra sidan av den smala, enkelriktade gatan.
Snart har nyinspelningen av TERROR PÅ ELM STREET premiär. HÄR är den allra första recensionen. Killen har en hel del vettiga åsikter om originalserien. Jag var själv aldrig någon fan (jag föredrog FREDAGEN DEN 13:E), och skådespeleriet i Wes Cravens version är under all kritik.

Ny bild på Hex

I väntan på trailern, har Warners släppt den här bilden på Josh Brolin som Jonah Hex.

Bio: Invictus - De oövervinneliga

Foton: Keith Bernstein copyright © 2009 Warner Bros. Entertainment Inc.

Jag vägrar tro att det är Clint Eastwood som har regisserat den här. Det kan omöjligt stämma. INVICTUS måste vara gjord av en dussinregissör som trott att han jobbade för TV. För detta känns inte som något annat än en TV-film.

Historien är baserad på sanna händelser och börjar med att Nelson Mandela (Morgan Freeman) släpps ur finkan. Genast måste han ta itu med viktiga saker. Som landslaget i rugby. Inte nog med att laget är uselt, de hatas av Sydafrikas svarta befolkning, eftersom Springboks, som laget kallas, står för apartheid. Befolkningen vill kassera Springboks och skapa ett helt nytt lag - men Mandela tycker annorlunda.

Rugby-VM 1995 är i faggorna och Springboks måste verkligen ta sig i kragen. Mandela blir polare med spelarna och dess lagkapten Francois Pienaar (Matt Damon). Även om man inte såg rugby-VM '95 och finalen mellan Sydafrika och Nya Zeeland, är det inte svårt att räkna ut hur det ska gå.

INVICTUS är något alldeles makalöst banal. Jag hade aldrig gissat på att Clintan är mannen bakom det här dravlet. Morgan Freeman spelar åter Morgan Freeman. Han spelar alltid Morgan Freeman. Han tolkar Nelson Mandela som ett slags Kristus utan några som helst fel. Han är så genomgod man kan bli och smartare än alla andra. Vänligare och trevligare också.

Matt Damon ser mest ut som mr Potatohead. Han har utstrålning som en gråsugga. En överkörd gråsugga. Resten av skådespeleriet är rätt anonymt. De avslutande rugbymatcherna är fantastiskt ospännande. Förvisso vet jag inte ett skit om rugby, jag kan inte reglerna, men Clintan borde väl ändå kunnat skapa dramatik och spänning. Extra löjligt blir det när slutminuterna visas i slooow-moootiooon.

INVICTUS är bara en lång rad klichéer staplade på varandra. Långdraget, segt och tråkigt. Det sista replikskiftet mellan Freeman och Damon när pokalen överlämnas känns som något Stallone kunde ha författat på 80-talet. Fast sämre.

De flesta inblandade i filmmusiken heter Eastwood i efter-namn. Kyle står för det mesta, men självklart har Clint också varit framme och tutat i luren. Även fru Eastwood, Dina, har hjälpt till.

Är jag riktigt snäll, som jag ju är, kan jag ge det här sirapsslisket en tvåa, så det gör jag. Och jag gillade trots allt Nya Zeeländska lagets krigsdans. Både Morgan Freeman och Matt Damon Oscarsnominerades. Fan vet varför.

 

(Biopremiär 23/4)