
(Biopremiär 30/4)
CABIN FEVER 2: SPRING FEVER (Sandrew Metronome)
Jag har aldrig förstått storheten i Eli Roths CABIN FEVER från 2002. Tvärtom tyckte jag att det var en rätt dålig film när jag såg den. Ett gäng jobbiga, osympatiska typer ska häcka i en stuga i skogen och det görs fullkomligt värdelösa försök till humor. I stugan råkade de ut för en smitta som gjorde att de snabbt förvandlades till blodig geggamojja.
Ti West filmade den här uppföljaren redan i april 2007. Därefter låg den på en hylla i två år, innan den slutligen premiärvisades på en filmfestival och sedan släpptes direkt på DVD. Och då var det inte Wests version som släpptes. Han fick inte vara med och klippa sitt verk. Producenterna tog filmen ifrån West och klippte själva om den och filmade extra scener. West försökte få sitt namn borttaget från förtexterna, men se det gick inte.
CABIN FEVER 2: SPRING FEVER är en film man inte får tycka om. De flesta verkar hata den. Utom Brad Jones; The Cinema Snob.
Och jag!
Ha ha ha, den här filmen är ju mycket bättre och roligare än originalet.
Filmen börjar med att en halvt upplöst, smittad kille klättrar upp ur en flod i skogen - jag minns inte hur Roths film slutade, men kanske föll en sista överlevande i floden, vad vet jag. Killen stapplar ut på en väg - och blir genast påkörd av en skolbuss så att han exploderar. SKLORFS!
Nu blir det tecknad film, under vilken förtexterna rullar. Vi får se hur vattnet från floden tappas på flaskor och körs in till stan, där det ska hållas studentbal, och så introduceras vi för huvudpersonerna.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om handlingen. En massa ungdomar festar på en skola. Bålen är förgiftad med vattnet. I stort sett alla förgiftas och dör på de mest groteska, blodiga sätt.
...Och det är verkligen groteskt och blodigt. Direkt äckligt. Oftast börjar det med att man projektilspyr blod, och sedan blir det bölder och var och fingernaglar som lossnar...
I en överraskande scen blir en av huvudpersonerna, en kraftig kille, avsugen av en slampig brud inne på en offentlig toalett. Hon går därefter bort till en vask och dreglar långsamt ut en deciliter sperma. Minst sagt oväntat! Och när den här tjocke killen blivit smittad, drar han ner brallorna. Vi får se hans könsorgan. Det rinner ut var och blod ur det. Urk! En annan kille har sex i en pool med en smällfet, naken tjej - huga! Otäckt redan innan hon plötsligt tappar tänderna. (Var det där hets mot folkgrupp? Okej)
En otroligt jobbig kille som var med i första filmen (Giuseppe Andrews) återkommer här som korkad bonnläpp till polis. Han är inte rolig alls, men så fort han visar sig, spelas det TWIN PEAKS-jazz på soundtracket (vilket för övrigt även innehåller "Born to be alive" med Patrick Hernandez!).
Mot slutet märks det att folk har klyddat med Ti Wests film. Till exempel avslutas filmen med sex minuter som inte har något med vad som hänt tidigare att göra, vi presenteras för nya rollfigurer, av vilka en har blivit smittad. Därefter avslutas det hela med ännu mer tecknad film.
En del skådespelarprestationer är rätt taskiga i CABIN FEVER 2, men som sagt: jag tyckte det här var betydligt mer underhållande och roligare än originalet. Skratta och kräks!
SMOKIN' ACES 2: ASSASSINS' BALL (Universal)
Jag såg aldrig SMOKIN' ACES (2006) på bio, men väl på DVD. Jag minns inte ett skit av den. Det enda jag kommer ihåg var att det figurerade en del kända skådisar (jag kollar upp filmen nu och konstaterar att det var Ryan Reynolds, Ray Liotta, Ben Affleck med flera), och att det var ett hysteriskt, våldsamt och irriterande försök att göra ett slags gangsterfilm med Tarantinostuk. En hopplös och rörig film.
Regissören PJ Pesce är en väldigt trevlig kille som verkar ha specialiserat sig på att göra uppföljare direkt för DVD. Han ligger bland annat bakom FROM DUSK TILL DAWN 3 och THE LOST BOYS 2. Här har vi så en uppföljare till SMOKIN' ACES och PJ låter meddela att han är väldigt stolt över den.
Filmen är alltså gjord direkt för DVD, men ni vet hur det är när bolag som Universal Studios Home Entertainment gör "små" filmer för hemmabruk: det här ser i princip ut som en bioproduktion. Men det gör förstås inte filmen bättre! Vad handlar det här om?
Tom Berenger (som blivit märkbart gammal, han är 61) spelar en viss Walter Weed vid FBI som ett gäng psykopater ska försöka mörda för att komma över en stor summa pengar. FBI skyddar Weed. Tja, det är väl det hela. Jag kan inte påstå att jag begrep speciellt mycket, eftersom jag inte hängde med i turerna. Det fanns säkert inte så mycket att hänga med i, men precis som fallet var med den första filmen, satt jag mest och irriterade mig på denna hysteriska soppa.
SMOKIN' ACES 2 berättas i ett sanslös tempo, man bryr som inte om att presentera persongalleriet ordentligt, och scenerna verkar blandas lite hipp som happ. Det är mycket splitscreen, det är mycket snabba klipp, allting är gjort för att det ska vara så häftigt som möjligt, och det är väldigt, väldigt våldsamt - med mycket ironiskt våld avsett att vara roligt.
Resultatet blir bara att det blir jobbigt, tråkigt och ointressant.
Fast här finns en del grejor som räddar skiten från bottenbetyg. Dels har vi en del av skådisarna. Vinnie Jones, som jag förstås alltid gillar, spelar en tosing som går under smeknamnet The Surgeon - han gillar bland annat att knacka in sylar i skallbenet på folk. Michael Parks är en av gangstrarna och honom gillar vi. Även Ernie Hudson och Tommy Flanagan; den där skotten med ärransiktet, är med.
En timme in i filmen utbryter en väldigt lång, bra eldstrid; den varar i princip resten av filmen. I en scen fyller de en cirkusclown med C-4 och skjuter ut honom ur en kanon mot ett ställe de tänker spränga i luften, och det är ju väldigt kul. Slutscenen för tankarna till THE USUAL SUSPECTS, men man har lagt till en oväntad detalj och är rätt fräsig.
Men annars är detta inget att sätta upp på önskelistan.
Foton copyright © Paramount Pictures Sweden
"Svarta änkan kan ha slagit till - igen" står det av ett rent sammanträffande på Metros löpsedel idag. Fast det handlar om en mördare och inte om en sexig agent.
IRON MAN (2008) hade flera odds emot sig. Här i Sverige var Marvels superhjälte i stort sett helt okänd. Han hade dykt upp som Järnmannen i en kortlivad tidning, Atlantic Special, alldeles i början av 1980-talet, och har därefter bara figurerat sporadiskt i andra svenska Marvelpublikationer. Även i USA ansågs figuren vara alldeles för okänd, trots att Järnmannen skapades redan på 60-talet.
Men att tilldela Robert Downey Jr huvudrollen var ett genidrag utan like. Downey är en skådespelare som, efter sina omskrivna, drogmarinerade decennier, nu går från klarhet till klarhet och har seglat upp som min favoritskådis. Han är i princip alltid utmärkt och besitter en charm som kom till sin fulla rätt i IRON MAN, vilken även hade folk som Gwyneth Paltrow och Jeff Bridges i rollistan. Det blev en film som inte bara gick hem hos publiken, även större delen av världens församlade kritikerkår gjorde tummen upp.
Min enda egentliga invändning mot första IRON MAN är epilogen efter eftertexterna, i vilken Nick Fury (Agent of S.H.I.E.L.D.) dyker upp och pratar om att skapa superhjältegruppen The Avengers. Fury spelades av Samuel L. Jackson. Hallå? Jag hade inga problem med att Kingpin spelades av Michael Clarke Duncan, en svart skådis, i DAREDEVIL - men Jackson är ju helt fel som Nick Fury. Dessutom gör Jackson så oerhört många dåliga filmer att hans namn nästan är synonymt med "kass film". Och han spelar alla roller precis likadant.
Nu har IRON MAN 2 äntligen sin efterlängtade premiär och alla är nyfikna på om den lyckas hålla samma klass som den första filmen. Men tänker man efter, har ju SPIDER-MAN 2 och FANTASTIC FOUR 2 med flera varit bättre än originalen...
Filmen börjar där den förra slutade: Tony Stark höll ett TV-tal under vilket han avslöjade att det är han som är Iron Man. Detta tal visas även i Ryssland, där den burduse Ivan Vanko; Whiplash (som han aldrig kallas i filmen, han spelas av Mickey Rourke) ser det och får idéer. Hemma i USA vill armén få Stark att klassificera sin järndräkt som vapen, vilket han vägrar gå med på. Ett konkurrerande vapenföretag försöker komma över hemligheten bakom dräkten för att massproducera den. De kidnappar Whiplash för att utveckla dräkten, men han har andra planer.
Tony Starks hälsa blir allt sämre och han har mycket att tänka på, så han tillsätter sin trogna assistent Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) som ny VD för Stark Industries. De två bråkar konstant men det är uppenbart att de är förälskade i varandra.
...Och så dyker det upp agenter från S.H.I.E.L.D. Samuel L Jackson är med aningen mer den här gången som Nick Fury, men han kunde lika gärna heta Shaft, Jules eller Zeus. Det räcker inte med en lapp för ögat för att bli Nick Fury. Sätt en lapp för ögat på Jon Lovitz så är han lika mycket Fury som Jackson! Men med sig har Fury den raffiga agent Romanoff (Scarlett Johansson), bättre känd som Svarta änkan, men hon kallas aldrig Black Widow i filmen. Märkligt.
Jag kunde inte låta bli att läsa de första recensionerna i de stora amerikanska branschtidningarna, som Variety och The Hollywood Reporter. De klagade på att det inte var lika roligt den här gången. IRON MAN 2 pressvisades inte i Malmö, så jag fick gå på den ordinarie premiären, och efter den läste jag Metros och TT:s recensioner. De klagade bland annat på att filmen är för händelselös.
Därför blev jag positivt överraskad av filmen! Precis som RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA är detta en mörkare film. Tony Stark är en unik och komplex hjälte: han är multimiljardär, vapentillverkare, alkoholist, döende av mystiska åkommor, samt offentlig superhjälte. För att inte tala om att han är medelålders. Och så som han tolkas av Robert Downey Jr är han även en frän cyniker - och väldigt mänsklig bakom fasaden. Och det är just detta jag vill ha!
Det har klagats på att det inte händer så mycket i IRON MAN 2, att större delen bara är en transportsträcka fram till den långa, explosiva slutstriden mellan järnmän och robotar. Men tycker man så, har man missat poängen med Marvel Comics. Det är såpoperan som är det viktiga. Jag vill ha gnabbet mellan Stark och Potts (i väntan på att de äntligen ska kyssa varandra), jag vill ha alla dilemman och intriger. Ofta känns det som att superslagsmålen är i vägen i Marvels serier.
Fast Black Widow kunde de utnyttjat lite bättre. Det är inte i många scener Johansson bär sin så omskrivna dräkt, och hon har egentligen bara en actionscen. Den dyker upp på slutet, då hon går fram som en sammanbiten kampsportsmaskin i en korridor och nedgör fiender i drivor. Min kommentar till denna scen är: hubba, hubba. Uj.
Stan Lee har sin sedvanliga cameo tidigt i filmen, han dyker upp under två sekunder och omtalas som Larry King. Även Kapten Amerikas sköld har en lustig liten cameo.
Precis som fallet var med den första filmen, fortsätter storyn med ett par scener efter eftertexterna. Vad du än gör, missa inte dessa! Jag kände faktiskt nackhåren resa sig. Jag ska förstås inte avslöja vad som sker, men jag kan säga att det är ... mäktigt! Scenen fick killarna i salongen (de som inte redan gått) att utbrista i ett unisont Waaaaoooouuuhhh!!!, medan jag hörde några tjejer fråga "Vavvadeförnått?". Typiskt tjejer.
Som sagt: jag tyckte IRON MAN 2 var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara.
(Biopremiär 28/4)
Foton: Keith Bernstein copyright © 2009 Warner Bros. Entertainment Inc.
Jag vägrar tro att det är Clint Eastwood som har regisserat den här. Det kan omöjligt stämma. INVICTUS måste vara gjord av en dussinregissör som trott att han jobbade för TV. För detta känns inte som något annat än en TV-film.
Historien är baserad på sanna händelser och börjar med att Nelson Mandela (Morgan Freeman) släpps ur finkan. Genast måste han ta itu med viktiga saker. Som landslaget i rugby. Inte nog med att laget är uselt, de hatas av Sydafrikas svarta befolkning, eftersom Springboks, som laget kallas, står för apartheid. Befolkningen vill kassera Springboks och skapa ett helt nytt lag - men Mandela tycker annorlunda.
Rugby-VM 1995 är i faggorna och Springboks måste verkligen ta sig i kragen. Mandela blir polare med spelarna och dess lagkapten Francois Pienaar (Matt Damon). Även om man inte såg rugby-VM '95 och finalen mellan Sydafrika och Nya Zeeland, är det inte svårt att räkna ut hur det ska gå.
INVICTUS är något alldeles makalöst banal. Jag hade aldrig gissat på att Clintan är mannen bakom det här dravlet. Morgan Freeman spelar åter Morgan Freeman. Han spelar alltid Morgan Freeman. Han tolkar Nelson Mandela som ett slags Kristus utan några som helst fel. Han är så genomgod man kan bli och smartare än alla andra. Vänligare och trevligare också.
Matt Damon ser mest ut som mr Potatohead. Han har utstrålning som en gråsugga. En överkörd gråsugga. Resten av skådespeleriet är rätt anonymt. De avslutande rugbymatcherna är fantastiskt ospännande. Förvisso vet jag inte ett skit om rugby, jag kan inte reglerna, men Clintan borde väl ändå kunnat skapa dramatik och spänning. Extra löjligt blir det när slutminuterna visas i slooow-moootiooon.
INVICTUS är bara en lång rad klichéer staplade på varandra. Långdraget, segt och tråkigt. Det sista replikskiftet mellan Freeman och Damon när pokalen överlämnas känns som något Stallone kunde ha författat på 80-talet. Fast sämre.
De flesta inblandade i filmmusiken heter Eastwood i efter-namn. Kyle står för det mesta, men självklart har Clint också varit framme och tutat i luren. Även fru Eastwood, Dina, har hjälpt till.
Är jag riktigt snäll, som jag ju är, kan jag ge det här sirapsslisket en tvåa, så det gör jag. Och jag gillade trots allt Nya Zeeländska lagets krigsdans. Både Morgan Freeman och Matt Damon Oscarsnominerades. Fan vet varför.
(Biopremiär 23/4)
Foton copyright © 2012 Happy Fiction En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag s...
TOPPRAFFEL! | Film på bio och DVD, tecknade serier, recensioner och artiklar Copyright © 2008-2022