Foton copyright © NonStop Entertainment
Där gick 87 minuter av mitt liv och aldrig kommer de igen...
Fransk arthouse med fint och viktigt budskap, kan det vara något? Rachid Bouchareb som gjorde INFÖDD SOLDAT har nu gjort ett minst sagt lågmält drama om fördomar.
Brenda Blethyn från FÖRSONING och mycket annat, är änkan Elisabeth som bor ensam på ön Guernsey där hon mest jobbar i sin trädgård. Året är 2005 och på TV-nyheterna rapporteras om bombdåden i centrala London. Elisabeth blir förskräckt - hennes unga dotter bor ju där! Hon ringer dottern upprepade gånger utan att nå henne, så Elisabeth packar väskan och åker till storstan.
Samtidigt anländer afrikanen Ousmane (Sotigui Kouyaté) - åldrad, lång och ranglig - till London. Han har bott i Frankrike i femton år, men nu vill hans gamla fru i Afrika att han ska leta upp sonen som försvunnit i London. Ousmane har inte sett killen sedan han var sex år gammal. Sonen, inte Ousmane.
Det bär sig inte bättre än att Elisabeth och Ousmane springer på varandra för jämnan. Ousmane pratar bara franska, men det gör inget, för Elisabeth kan franska. Det kan de flesta andra i filmen också. Allt pekar på att Elisabeths dotter har ihop det med Ousmanes grabb och att de har stuckit tillsammans - eller sprängts i luften. Men protestanten Elisabeth kan omöjligt acceptera att hennes dotter lever ihop med en muslim!
Elisabeth går omkring i London som en vresig kärring från sverigedemokraterna. Hon beter sig illa och den snälle Ousmane ser ledsen ut. Men gissa vad - med tiden inser förstås Elisabeth att muslimer är människor de med. Filmens budskap står ut som en neonskylt.
LONDON RIVER känns märkligt ... ofärdig. Eller vad jag ska säga. Filmen känns som en novellfilm som förlängts till långfilmsformat, vilket innebär att stora delar är totalt händelselösa eller meningslösa. Okej, de ska väl vara poetiska och meditativa, men de blir mest sega och tråkiga.
Regi och dialog är lite valhänt ibland och det hela påminner om en studentfilm.
Samtidigt kan jag inte tycka illa om filmen. Det är ju inte skräp och jag har sett betydligt värre saker de senaste månaderna. Men med sitt överdrivet uppenbara budskap och sättet den är gjord på, blir LONDON RIVER bara ännu en trist meningslöshet jag snart kommer att ha glömt bort.
Det bär sig inte bättre än att Elisabeth och Ousmane springer på varandra för jämnan. Ousmane pratar bara franska, men det gör inget, för Elisabeth kan franska. Det kan de flesta andra i filmen också. Allt pekar på att Elisabeths dotter har ihop det med Ousmanes grabb och att de har stuckit tillsammans - eller sprängts i luften. Men protestanten Elisabeth kan omöjligt acceptera att hennes dotter lever ihop med en muslim!
Elisabeth går omkring i London som en vresig kärring från sverigedemokraterna. Hon beter sig illa och den snälle Ousmane ser ledsen ut. Men gissa vad - med tiden inser förstås Elisabeth att muslimer är människor de med. Filmens budskap står ut som en neonskylt.
LONDON RIVER känns märkligt ... ofärdig. Eller vad jag ska säga. Filmen känns som en novellfilm som förlängts till långfilmsformat, vilket innebär att stora delar är totalt händelselösa eller meningslösa. Okej, de ska väl vara poetiska och meditativa, men de blir mest sega och tråkiga.
Regi och dialog är lite valhänt ibland och det hela påminner om en studentfilm.
Samtidigt kan jag inte tycka illa om filmen. Det är ju inte skräp och jag har sett betydligt värre saker de senaste månaderna. Men med sitt överdrivet uppenbara budskap och sättet den är gjord på, blir LONDON RIVER bara ännu en trist meningslöshet jag snart kommer att ha glömt bort. 
(Biopremiär 26/3)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar