Bio: Jag köpte en regnskog

Foton: Helena Nygren, copyright © WG Film
Oj, jag hade helt glömt att skriva om den här filmen, som också hade biopremiär i fredags. Tja, det beror väl på att det inte finns så mycket att säga om den. Tycker jag.
Malmöbaserade WG Film är tillbaka med ännu en knappt timslång dokumentär som nog görs sig bäst på TV. När Jacob Andrén gick på lågstadiet för tjugo år sedan frågade deras fröken om de ville samla in pengar för att rädda regnskogen. "Ja!" sa barnen, och så hade de en basar och sålde broscher gjorda av målade pastafjärilar. De fick ihop drygt 10 000 spänn som de köpte regnskog för.
Nu undrar Jacob vad som hände med pengarna och skogspartiet de köpte. Finns det en djungel någonstans i världen som han äger? Han letar upp företaget som ligger bakom den här försäljningen av regnskog, och efter en del detektivarbete får han veta att han är innehavare av skog någonstans i Centralamerika.
Jacob ger sig inte förrän han befinner sig i sin skog, så med ett litet filmteam reser han iväg och hattar runt i Costa Rica och länderna där omkring.
För det första tycker jag alltid att det är suspekt när små barn aktiveras på det sätt som skedde för tjugo år sedan. Hade småkillarna fått se vilka coola maskiner som används för att skövla regnskog, hade de säkert velat stötta dem istället.
För det andra är Jacob Andrén en rätt trist typ. Det är inte sådär jättekul att följa just honom i jakten.
Men idén är intressant, det är rätt fräckt att se när han hittar sin skog. Några hävdar säkert att detta är en "viktig" film med miljöbudskap och grejor, men "viktig" är inte detsamma som bra. I princip är det här bara det gamla vanliga det tjatats om sedan jag var barn, och jag är betydligt äldre än Jacob Andrén.
JAG KÖPTE EN REGNSKOG är en okej film. Varken mer eller mindre.
Varje gång man fick se djungler i filmen förväntade jag mig att få höra smäktande musik av Riz Ortolani.






(Biopremiär 5/3)