Pjäsregissören talar ut

Visst kunde man väl misstänka att det var något skumt med skolpjäsen om Scarface. HÄR uttalar sig regissören.
...Men det spelar väl egentligen ingen roll att det inte var en riktig skolpjäs - det är fortfarande bland det roligaste jag någonsin sett.

Bästa barnteatern NÅGONSIN!!!

Oj oj oj oj oj!!! Jag vet inte vad jag ska säga! Det är troligen det mest fantatiska jag någonsin sett!!! Och det förtjänar alla dessa utropstecken!


Scarface School Play - Watch more Funny Videos

Unga, välvuxna politiker

När jag idag gick förbi Tingsrätten stod det unga, välvuxna män med crewcut och delade ut flygblad på varsin sida av gatan - vilket innebär att den andre stod utanför Länsrätten. Jag tyckte att det var ett märkligt ställe att ställa sig på för att dela ut flygblad. Gjorde de månne reklam för Malmös domstolar? Nej, förhoppningsvis var det för någon närliggande restaurang, tänkte jag och fick bladet i min hand utan att titta på det. Kanske ett trevligt öppningserbjudande?
Tio minuter senare slog jag mig ner med en kopp kaffe och plockade fram pappret.
Nationaldemokraterna!
Ett politiskt parti som väl är precis vad namnet låter som.
Flygbladet riktade sig till alla "som fått nog" och handlade om ett känt misshandelsfall; en invandrarkille som tagit sig ett svenskt namn och spöat skiten ur en svensk tjej. Texten ger vid en första blick intryck av att vara emot kvinnomisshandel, men läser man noggrannare handlar det om att invandrare är våldsmän.
...Kändes det möjligen säkrare för nassarna att stå utanför domstolarna och propagera? Om de skulle bli hotade av motståndare?

Godzilla kommer tillbaka ... igen

Den amerikanska Godzillafilmen var ju inget vidare. Men - för en minut sedan kom detta meddelande från Variety:
"Legendary Pictures is going ahead with "Godzilla" and will co-produce and co-finance with Warner Bros. for release in 2012.
Legendary announced Monday it has obtained rights to the iconic monster character from Japan's Toho, which will release the pic in Japan."

På DVD i april och maj

För flera månader sedan skrev jag om ett par jävligt våldsamma japanska filmer här i TOPPRAFFEL! och bäddade in deras trailers. Dels den flippade THE MACHINE GIRL, som mest är splatteraction av tjoflöjtslaget, och dels GROTESQUE, den första film som totalförbjudits i England på flera år.

GROTESQUE lär inte vara speciellt bra, folk klagar på att den i stort sett saknar handling och bara går ut på att visa folk - främst kvinnor - so  torteras till döds. Dock ska effekterna vara minst sagt övertygande.

Inte helt oväntat är det Njutafilms som släpper filmerna.

Njutafilms passar också på att överraska med Stuart Gordons festliga CASTLE FREAK; en Full Moon-produktion jag såg i Cannes 1995. Det var filmens allra första visning, ingen på Full Moon hade sett den och i salongen satt en representant från bolaget. Efter att ha sett den bitvis ultravåldsamma och sexiga filmen sa Full Moon-killen att han skulle ta ett snack med Gordon... Om filmen senare klipptes ner vet jag faktiskt inte. Brian Yuzna var också på visningen. Han bara skrattade.

Det gick visst inte så bra för Uma Thurman...

Det finns en del svenska filmer som gått så dåligt på bio, att de sammanlagt bara spelat in några hundra kronor under hela visningsperioden - i hela landet. Just nu kommer jag inte på några titlar, men det har skrivits artiklar om dem under de senaste 25 åren.

I oktober förra året hade dramat MOTHERHOOD med Uma Thurman premiär i USA. Häromveckan var det dags för premiär i England. Hur gick det under premiärhelgen där?

Hö hö hö... Filmen sågs av mindre än ett dussin besökare under hela helgen. Den spelade in 88 pund.
HÄR rapporterar The Guardian, och här är trailern:

En som varit på bio

Jim Wynorski var på bio förra helgen. Och vad gick regissören till THE RETURN OF SWAMP THING och HOUSE ON HOOTER HILL och såg? Jo:

"I saw THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO  last weekend at the Art Theatre in Encino, California.   The place was full of people.   I enjoyed the movie, interesting thriller with clever twists; but felt it was a little too long with a 2hour35min running time."

Lite avundsjuk på Åke...

Häromdagen skrev Åke Forsmark om en Dag Vag-konsert i sin blogg (se länk i bloggrollen i högerspalten; Strålande tider heter den). Och vem skrev och kommenterade Åkes blogginlägg? Jo, Stig Vig.
I somras skrev jag ett långt inlägg om Thåström - men inte fan skrev Thåström en kommentar till mig, inte. Inte Lena Ph heller, henne skrev jag också om. Och Orup. Och Sounds-Maja.
Däremot skrev chefen för Novemberfilm efter att jag sågat filmen POLIS, ADJEKTIV...
Nåja. En gång på 90-talet ringde mycket överraskande Sticky Bomb och undrade var man kunde köpa VHS-boxar med STAR WARS-trilogin. Inte Stig Vig, men ändå.
Dag Vag... Jösses, ett tag i början av 80-talet var jag extremt inne på Dag Vag. Jag hatar ju verkligen reggae å det intensivaste, men av någon anledning gick Dag Vag hem. Kanske för att de var så förknippade med Ebba Grön. Jag vet inte. Men flera av Stig Vigs låtar var ju kul. "Ge Bullen ett ben", vaffan var det för något egentligen?
Dessutom fick ju Dag Vag och Stig Vig äran att nämnas av Tage Danielsson i en Lindeman-sketch... Det är få förunnat. Rätta mig om jag har fel, men nämndes inte Ebba också?

Stort ögonblick i filmhistorien

Seriechock: Dick Giordano är död

DC Comic-legenden Dick Giordano har dött, 77 år gammal. På 1970-talet kändes det som om var och varannan superhjälteserie från DC var tecknad - eller åtminstone tuschad - av Giordano. I alla fall de jag läste, som Läderlappen och dess utfyllnadsserier.

Bland det sista Giordano jobbade med var att i början av 2000-talet teckna Fantomen åt svenska Egmont. Tyvärr såg det ut som om han gjorde detta med vänster hand - eller så var han bara gammal, trött och ointresserad.

När jag växte upp tyckte jag att Giordanos stil var väldigt tuff.

Det gör jag än.

 

Bio: Flickan från ovan

Foton copyright © Paramount Pictures Sverige
Nå, vad säger ni, ska vi ta och titta lite på den där Peter Jackson?
Jag kommer ihåg när jag först såg bilder ur Jacksons splatterepos BAD TASTE från 1987. Det bör förstås ha varit i någon engelskspråkig skräckfilmstidning och jag tyckte att historien bakom filmen var väldigt fascinerande; att den tagit flera år att göra, att skådisar i den hunnit gifta och skilja sig, att någon hunnit dö, och att den var gjord med en gammal 16mm-kamera Jackson fått tag på och ville testa. Ja, och så var ju bilderna riktigt blodiga och slafsiga. Tankarna gick förstås till mästaren Sam Raimi.
Jag lyckades få tag på BAD TASTE och såg den en massa gånger under en period. Sedan läste jag om dockfilmen MEET THE FEEBLES som kom 1989 - en kompis hävdade att den fick biopremiär i Sverige under titeln FRÄCKA GÄNGET och att den dessutom censurklipptes, men enligt Biografbyråns hemsida är den oklippt och hade sin engelska titel. Jag såg den inte förrän 1993, då jag köpte filmen på engelsk köpvideo.
1993 hade även BRAINDEAD svensk biopremiär. Jag recenserade den i NST och var lyrisk. Efter att BRAINDEAD gått upp oklippt hade filmcensuren spelat ut sin roll, var vi många som tyckte.
Med SVARTA ÄNGLAR blev Jackson lite seriös, och sedan kom spökkomedin THE FRIGHTENERS som var mer åt mainstreamhållet. I Sverige förpassades den direkt till DVD och jag var nog rätt ensam om att tycka att det var Jacksons bästa film.
Därefter var det ju så dags för SAGAN OM RINGEN. De jävla SAGAN OM RINGEN-filmerna. Och de är till större delen en plåga att titta på. Visst, tjusiga att beskåda, men illa berättade - för filmer baserade på böcker som blir obegripliga om man inte läst böckerna är förstås illa berättade. Tolkienfilmerna är pompösa, tråkiga och har ruggigt endimensionella figurer. Endimensionella figurer funkar utmärkt i action- och skräckfilmer, men inte här. En massa varelser med konstiga namn springer omkring och den tredje filmer slutar aldrig.I samband med Ringentri-
login gjorde jag ett försök att se om de tidiga Jackson-
filmerna - och det gick inte så bra. De var inte kul längre. Sam Raimi hade alltid ett syfte med sina kreativa, besynnerliga kameravinklar och -åkningar. Jackson har sagt att han var inspirerad av Raimi när han gjorde sina splatterepos, men en stor skillnad är att BAD TASTE och BRAINDEAD bara innehåller knäppa vinklar för de knäppa vinklarnas skull. BRAINDEAD är dessutom alldeles för hysterisk.
Bättre blev allt med KING KONG. Visst är den för lång, men nog är det Jacksons bästa film (jag har inte sett THE FRIGHTENERS sedan den kom). Nu har jag förstås alltid gillat äventyrsmonsterfilmer som KING KONG, men ändå. Bättre berättad, bättre spelad.
Det tog senaste filmen FLICKAN FRÅN OVAN fem månader att nå svenska biografer. Man kan ju fråga sig varför. I USA hade den endast begränsad biodistribution med premiär på tre biografer.
Filmen bygger på en bestseller och heter i original THE LOVELY BONES - men jag tycker att en mer passande titel är PETER JACKSON FÅR HJÄRNSLÄPP.
Uuuh!
Omdö-
mena i utlandet har varit väldigt positiva - men några har varit extremt negativa. FLICKAN FRÅN OVAN utspelar sig 1973 i en amerikansk stad. I ett stort hus i ett idylliskt kvarter bor familjen Salmon; Jack (Mark Wahlberg), Abigail (Rachel Weisz), dottern Lindsey (Rose McIver) och fjortonåriga storasystern Susie (Saoirse Ronan), som är flickan från ovan och filmens berättare. Hon börjar med att berätta att hon mördades en dag 1973. Och hon berättar även vem mördaren var; grannen mr Harvey, spelad av Stanley Tucci, som trots överdrivet klyschigt spel, peruk och lösmustasch (han ser ut som Peter Stormare) Oscarsnominerades för bästa biroll.
När Susie är på väg hem från skolan dyker Harvey upp och vill visa något fräckt han gjort till traktens ungar: ett underjordiskt lekrum. Fråga mig inte hur han lyckats bygga detta mitt i en åker utan att någon sett honom. Han lurar ner Susie i hålan och så har han ihjäl henne.
...Och då hamnar Susie i gränslandet mellan död och levande. Tydligen får hon inte kliva hela vägen upp i himlen förrän hon hittats, eller hur det nu var. Så hon traskar omkring i denna värld fylld av avancerade specialeffekter.
Familjen Salmon håller på att gå under av sorg. Polisen letar och letar, men de kan inte hitta Susies lik. Fast de vet att hon är död, de har hittat en massa blod. Mormor Susan Sarandon flyttar hem till familjen - hon tillbringar dagarna med att dricka sprit och fälla vad jag antar ska vara fräsiga visdomsord. Abigail får nog och reser bort och börjar jobba på en plantage. Jack åker på stryk och är nära att dö i en märklig scen som inte riktigt passar in i filmen.
Men både Jack och Lindsey fattar misstankar för den besynnerlige enstöringen mr Harvey...
...Och hela tiden går Susie omkring i sin värld full av starka färger och ljussken. Hon tittar ner på händelserna på Jorden och kommenterar detta med halvt viskande röst och lillgamla repliker. Ibland dyker det upp andra mördade barn. De dansar omkring. "It's beautiful!" säger Susie. "Of course it's beautiful - it heaven!" trumpetar en unge.På vägen till pressvisningen kom det fram en gammal kines till mig. "Hej! Lite glann att leeesa!" sa han och gav mig senaste numren av Vakna och Vakttornet. Jag brukar alltid ta dessa tidningar från Jehovas Vittnen när jag erbjuds dem, eftersom de är så bisarra och knäppa. Jag skämtade om tidningarna när jag anlände till Filmstaden; låtsades att jag var vittne och knackade dörr... Men! Faktum är att jag mer och mer kom att tänka på Vakna medan jag tittade på FLICKAN FRÅN OVAN.
Vad fan var det här? Varför ville Peter Jackson filmatisera det här? Har det slagit slint för honom? Filmen känns som en särdeles odramatisk mordthriller (man vet ju redan vem som är mördaren) uppblandad med naivt religiöst mumbojumbo. Det ska mycket till för att göra en film om seriemord på barn löjeväckande, men Jackson har tammefan lyckats med sitt saggiga dödsdrama.
Mark Wahlberg har en tendens att vara blek i de flesta filmer han gör, och även här går han omkring med nollställt ansiktsuttryck. Jag gillar Rachel Weisz, men här har hon inte mycket att göra och reser dessutom bort. Sarandons insats är mest märklig.
Återskapandet av 1973 är fantastiskt väl genomfört, så pass att jag först inte tänkte på det; allting känns naturligt - och det är 1970-talet så som jag minns det. Specialeffekterna är förstås också väldigt bra i det där gränslandet.
Men annars är FLICKAN FRÅN OVAN bedrövlig. Både långtråkig och skrattretande. Jag vet inte hur man bör vara funtad för att uppskatta sådant här. Är jag riktigt, riktigt snäll - och det är jag - kan jag sträcka mig till att sätta en tvåa i betyg.
Den här filmen gör mig ännu mer nervös inför de kommande Tintinfilmerna. Kommer Jackson att sabba seriefavoriten? Kombinationen Jackson och Spielberg skulle kunna vara en duo från helvetet.






(Biopremiär 31/3)

Bio: En profet

Foton copyright © 2009 Sony Pictures Entertainment  

Frankrikes Oscarsbidrag. Fängelsefilm. Det första som slår mig är att regissören Jacques Audiard verkar ha missuppfattat hela grejen med fängelsefilm. Han har nämligen gjort en film om karlar som sitter i fängelse. Men herregud, det vet väl alla att fängelsefilmer ska handla om kvinnor som tar långa duschar, slåss med kniv i tvättstugan och sedan revolterar mot de lesbiska plitarna. Filmer om karlar i fängelse funkar bara om de handlar om straffångar som gräver sig ut, eller om det hålls hemliga kickboxartävlingar i källaren.  

EN PROFET handlar om nittonårige Malik El Djebena (Tahar Rahim) som dömts till sex år i fängelse efter att ha knivskurit en polis. När han först hamnar bakom murararna befinner han sig längst ner på skalan, han är bara en "liten arab". Fängelset styrs av korsikanske gangstern César Luciani (Niels Arestrup) och hans män. De sköter allt, inklusive den (självfallet) korrupte fängelsedirektören. Malik kontaktas av Luciani. 

Det har anlänt en viktig arab till fängelset, och denne måste dödas. Malik får i uppdrag att mörda araben - om han inte lyder kommer även Malik att dödas. Om han däremot gör som han beordrats, kommer han att stå under Lucianis beskydd. Att döda araben med en rakblad gömt i munnen är inte det lättaste. Malik övar länge och är nära att misslyckas med dådet, men till slut ligger offret död i en stor blodpöl. Från och med nu avancerar Malik i fängelset. Han är fortfarande långt ner i hierarkin och hjälper främst till med att fixa kaffe och andra småsaker, men medan åren går blir Maliks insatser allt viktigare. Han börjar få dagspermissioner, och under dessa utför han viktiga uppdrag åt gangstrarna. Men han påminns hela tiden om det där första mordet. Den mördade araben dyker konstant upp i Maliks cell och levererar visdomsord. Malik utbildar sig, lär sig läsa och skriva, och verkar nästan kunna förutse händelser. Vid ett tillfälle undrar en gangster om Malik är en profet. 

EN PROFET är en extremt tung, rå och skitig film. Tonen är grå. Här finns inte mycket utrymme för hopp och glädje, även om det glimmar till då och då. Jag har aldrig tidigare sett en fransk fängelsefilm, jag har ingen aning om hur franska fängelser fungerar i förhållande till andra länders, men mycket känner man igen från alla amerikanska filmer. Jag måste dock säga att storleken på cellerna förvånar mig, de ser nästan ut som (skitiga) studentlägenheter med en liten avskärmad kokvrå och allt. Och isoleringscellen är tillräckligt stor för att man ska kunna jogga runt i den. Scenen där Malik skär halsen av araben är vidrig och rätt svår att titta på. 

Audiards film ligger långt ifrån actionromantiken. Samtidigt fungerar EN PROFET som thriller. Det är spännande. Rollfigurerna och handlingen utvecklas och rör sig framåt; här finns en riktig handling, det är inte bara livet bakom murarna som ska avhandlas rätt upp och ner. Dock är filmen för lång. Ungefär två och en halv timme. Det hade utan problem gått att kapa ner filmen till två timmar, jag tyckte det blev i saggigaste laget när Malik satt och läste om en "canard" i en ABC-bok för första klass. Trots detta är EN PROFET en mycket bra film du självklart ska se. Fråga mig inte varför Malmöpremiären fick vänta en vecka, men nu är den i alla fall här.  

 

 

 

(Malmöpremiär 26/3)

Bio: Draktränaren

Bilder copyright © 2010 Paramount Pictures Sverige
Det är mycket man får lära sig av DreamWorks Animations DRAKTRÄNAREN. Till exempel att vikingarna lyssnade på irländsk folkmusik. Att vuxna vikingar pratade engelska med skotsk och irländsk accent, medan barnen pratade bräkig amerikanska. Men framför allt får man lära sig att vikingar tillbringade större delen av tiden med att slåss mot drakar.
Redan när de är barn tränas vikingarna upp till drakfajtare. De älskar att fånga och döda drakar. Alla utom den tanige Hiccup, som dessutom är son till hövdingen Stoick. Hiccup är inte bra på fajting och inte på så mycket annat heller - så han har inte stora chanser att imponera på Astrid, den tuffa, yxsvingande bruden han är hemligt förälskad i.
Men så en dag lyckas Hiccup fånga en drake - mer eller mindre av misstag. Och det är inte vilken drake som helst, utan en av arten Night Fury - en drake så otroligt farlig att vikingarna knappt vet något om den. Fast Hiccup har förstås inte hjärta att döda draken, så han befriar den igen. Då märker han att draken har problem att flyga - stjärten är missbildad.
Smart som han är, bygger Hiccup en tillsats till stjärten; en liten flygplansstjärtfena, och se, då kan draken flyga. Och gissa om Hiccup och draken blir vänner nu. Men de måste förstås hålla vänskapen hemlig. Hur skulle det se ut om en viking umgicks med en drake? Så grabben fortsätter att gå i drakdödarskola medan han samtidigt tränar upp sin drake.
Dock visar det sig snart att det på en okänd ö i närheten finns en gigantisk drake som verkligen är farlig på riktig...
DRAKTRÄNAREN är ännu en datoranimerad familjefilm i 3D. Jag såg den i 3D, på engelska och otextad. Om 3D-versionen kommer att visas otextad överallt vet jag inte, men det verkar så. Svenskdubbad version ska också gå upp.
Tja... Filmen är ju inte tråkig. Anime-
ringen är väldigt bra, figurdesignen är mycket bättre än den brukar vara. Bruket av 3D är också klart över medel. En del scener är väldigt trevligt regisserade. Men jag kan inte påstå att jag tycker att DRAKTRÄNAREN är speciellt rolig. En del smådetaljer är kanske kul, men jag satt inte och skrattade. Dessutom är slutstriden mellan drakar och vikingar alldeles, alldeles för lång och jag kom på mig med att sitta och tänka på annat.
Bland de som gör rösterna i originalversionen hittar vi Gerard Butler, America Ferrera och Jonah Hill. Regissörerna Dean DeBlois och Chris Sanders har tidigare gjort Disneyfilmen LILO & STITCH.






(Biopremiär 26/3)

Buck Rogers på gång i 3D

Jag har ju tidigare berättat om Fred Olen Rays nya TV-serie om gamle seriefiguren Buck Rogers, som ännu inte haft premiär (tydligen har det strulat till sig).
I dagens Variety rapporteras det om att det ska göras ännu en version av serien från 1920-talet. En långfilm i 3D. Gamle TV-spelsfilmaren Paul WS Anderson ska regissera. Det intressantaste är dock att en av producenterna är svensken Fredrik Malmberg. Malmberg är killen som äger alla rättigheter till Conan. Barbaren, alltså, inte O'Brien. När jag häromåret träffade Malmberg frågade han mig om jag är en Frazetta- eller Boris-kille. Vad är det för jävla fråga? Det är väl ingen som gillar Boris Vallejos smetiga bilder?

Robert Culp är död han med

Nu har ännu en av de gamla TV-agenterna satt tofflorna. Robert Culp, som vi ju alla gillade, lämnade in pickadollan igår. Han skulle fylla 80 i sommar.
För amerikaner är väl Culp mest känd från TV-serien TENNISSPIONERNA - den besynnerliga svenska titeln på I, SPY.
Jag själv minns honom nog bäst från TITTA, HAN FLYGER!, en TV-serie jag inte sett sedan den gick på 1980-talet. Då tyckte jag den var asbra.
Culp gjorde dock hur många film- och TV-roller som helst. En sista är i post-production just nu.
En höjdare från senare år är fantastiska skräckkomedin SANTA'S SLAY. Och minns även att jag blev förvånad när Culp dök upp i brutala Olivier Gruner-rafflet MERCENARY från 1996, i vilken även John Ritter (!) medverkade.
Vila i frid och hälsa Peter Graves där uppe i cocktailbaren ovan molnen!

Bio: Klara

Foton copyright ©2010 2000bilder AB. Fotograf: Sarah Bolmsten
Hej hå, nu är det dags för mig att kasta mig över en film där jag är så långt ifrån målgruppen jag kan komma! HÄSTFILM! Och då pratar jag inte western. Jag pratar stall och hästtjejer och ridhjälm och Min Häst och Wahlströms Ponnyklubb och allt annat jag inte kan relatera till. Jag är ju liksom ingen hästkille. Dessutom är jag ingen elvaårig tösabit. Snacka om att vara fel på det när jag ska recensera den här! Jag känner mig som de 65-åriga tanter som ibland recenserar kung fu-film i svensk press.
Jag har ridit en gång i mitt liv. På Gymnasiet. Vi blev tvingade på en gymnastiklektion. Huga. Eftersom jag var längst, fick jag den största hästen. Den hette Elton. fråga mig inte varför jag minns det. Okej, jag var näst längst, men den längste killen som gick i teknistklassen, och som idag är polis, var så skraj att han gömde sig.
Tänk er ett gäng skärrade killar iförda fåniga hjälmar och uppflugna på hästar. Jag fick lyftas upp på hästjäveln. När vi satt uppradade och stilla utbrast Robban (som senare blev en kollega till mig) plötsligt: "Fan! Kolla, den rör sig!" Hans häst rörde på ena örat. Sedan skulle vi rida runt i en cirkel och fick besked om att hästarna inte fick komma upp bredvid varandra, för då började de tävla med varandra. Och där red jag i lugn och ro när jag hör Patriks röst bakom mig: "Helvete! Här kommer jag!" och så kom han av misstag upp bredvid mig och hästarna började kuta snabbt som fan runt, runt, runt.
Efter lektionen upptäckte jag att min plånbok stulits i omklädningsrummet.
KLARA bygger på en serie böcker av Pia Hagmar. Jo, jag känner faktiskt till dem - det ingår ju i B Wahlströms flickböcker, som sedan några år tillbaka blev könsneutrala B Wahlströms ungdomsböcker (vilket pojkböckerna alltid rubricerats som). Arton stycken finns det visst. Självklart har jag aldrig haft en aning om vad de handlar om mer än en som heter Klara och som rider.
Filmen KLARA, i regi av Alexander Moberg, börjar med att A-barnet Klara Andersson (Rebecca Plymholt), som ser ut att vara i mellanstadieåldern, via voice over berättar att hennes föräldrar skilt sig och att hon nu ska flytta till ett ruckel på landet med sin ensamstående morsa (Regina Lund, som gått upp i vikt), medan farsan Kjell Bergqvist gift om sig och bor i flott villa i stan. Inte fan vill Klara flytta till landet - men å andra sidan finns där ju hästar, och Klara ääälskar hästar, trots att hon aldrig ridit.
Mor och dotter flyttar in och inne i skogen hittar Klara en grå pålle som heter Star. Star tillhör gubben de hyr kåken av och han vill slakta oduglingen till häst. Klara träffar även grannpojken Jonte (Joel Lützow) som är mobbad i skolan och vars morsa är knäpp flygvärdinna som suttit på dårhus.
I skolan lär Klara snabbt känna en lång, tanig tjej som det knappt går att höra vad hon säger. De går till ridhuset och Klara låtsas att hon kan rida och blir genast ovän med de elaka rikemanstöserna, ett gäng härliga klichéer. Klara lyckas även med konststycket att anmäla sig till en galopptävling! Vojne, vojne - hon kan ju inte rida!
Kjell Bergqvist gillar inte att dottern rider, det är ju livsfarligt, han tycker att hon ska satsa på musiken eftersom hon sjunger bra, så han köper en synt till henne. "Den ... öh ... går på batteri också..." säger han och så knäpper han med fingrarna och utbrister "...I like rock'n'roll ... öh ... rock'n'roll...". Fantastiskt! Bergqvist blir också arg på Regina Lund och ryter "Gå in och måla läpparna eller nåt!".
Gissa vad som händer då, jo, Klara och Jonte börjar träna och träna med Star så att hon kan tävla i galopptävlingen! De unga tu blir visst också lite kära i varandra, men sedan är Klara dum mot Jonte eftersom de andra töserna tycker att han är knäpp och ful. Och sedan bjuder Jontes morsa Klara på 150 kräftstjärtspiroger. Och hur är det med knäppgöken som delar ut post - en snubbe som ser ut som Thåström i inkamössa och som kör flakmoppe och som inte pratat på tjugo år; är han månne ett potentiellt kärleksobjekt för Regina Lund?
Hur kommer det att gå? Kommer Klara att tävla? Kommer Jonte att förlåta henne? Kommer den elaka rikemanstösens fräsiga överklassfarsa med seglarkavaj och scarfs att köpa Star framför ögonen på dem? Vad är det för konstig rocklåt Kjell Bergqvist försöker sjunga? Frågorna är många!
KLARA följer ungefär ROCKY rakt upp och ner. Det här är ROCKY i hästmiljö. Och med barn. Eller är detta möjligtvis RIDSKOLAN 3: SKIDSKOLAN utan skidor och porr?
Som sagt, jag är helt fel målgrupp för den här filmen. Men jag upplever den som totalt harmlös och säkert trevlig, och ser hellre att ungar tittar på KLARA än på alla jävla misärskildringar förståsigpåare fått för sig att barn ska se.
Jag uppskattar att KLARA verkligen är i färg. Visst, alla svenska filmer är väl i färg, men trenden idag är ju urblekta, skitiga färger. KLARA är en film i vacker sommarskrud och går i varma färger. Faktum är att det hela ser ut som en 80-talsfilm. Inget fel i det.
Ibland är dialogen mer än lovligt styltig, ibland framförs dialogen lika styltigt. Jag antar att en del kritiker kommer att anmärka på traditionella könsroller - Klara och hennes vänner är ju inte unga, arga, lesbiska feminister. Jag tycker nog snarare att ungarna i filmen, trots alla överdrifter, är ungefär så som vanliga ungar är; det vill säga, flickorna gillar det vanliga flickor gillar. Och ridtjejer lär väl älska den här filmen. Jag tyckte väl mest det var småtråkigt.
Kjell Bergqvist är med alldeles för lite men lyfter filmen när han dyker upp. Jacqueline Ramel (inte direkt släkt med Povel) har flera credits, inklusive skådis.

Filmen:






Kjell Bergqvist:





(Biopremiär 26/3)

Bio: London River

Foton copyright © NonStop Entertainment  

Där gick 87 minuter av mitt liv och aldrig kommer de igen... Fransk arthouse med fint och viktigt budskap, kan det vara något? Rachid Bouchareb som gjorde INFÖDD SOLDAT har nu gjort ett minst sagt lågmält drama om fördomar. Brenda Blethyn från FÖRSONING och mycket annat, är änkan Elisabeth som bor ensam på ön Guernsey där hon mest jobbar i sin trädgård. Året är 2005 och på TV-nyheterna rapporteras om bombdåden i centrala London. Elisabeth blir förskräckt - hennes unga dotter bor ju där! Hon ringer dottern upprepade gånger utan att nå henne, så Elisabeth packar väskan och åker till storstan. Samtidigt anländer afrikanen Ousmane (Sotigui Kouyaté) - åldrad, lång och ranglig - till London. Han har bott i Frankrike i femton år, men nu vill hans gamla fru i Afrika att han ska leta upp sonen som försvunnit i London. Ousmane har inte sett killen sedan han var sex år gammal. Sonen, inte Ousmane. Det bär sig inte bättre än att Elisabeth och Ousmane springer på varandra för jämnan. Ousmane pratar bara franska, men det gör inget, för Elisabeth kan franska. Det kan de flesta andra i filmen också. Allt pekar på att Elisabeths dotter har ihop det med Ousmanes grabb och att de har stuckit tillsammans - eller sprängts i luften. Men protestanten Elisabeth kan omöjligt acceptera att hennes dotter lever ihop med en muslim! Elisabeth går omkring i London som en vresig kärring från sverigedemokraterna. Hon beter sig illa och den snälle Ousmane ser ledsen ut. Men gissa vad - med tiden inser förstås Elisabeth att muslimer är människor de med. Filmens budskap står ut som en neonskylt. LONDON RIVER känns märkligt ... ofärdig. Eller vad jag ska säga. Filmen känns som en novellfilm som förlängts till långfilmsformat, vilket innebär att stora delar är totalt händelselösa eller meningslösa. Okej, de ska väl vara poetiska och meditativa, men de blir mest sega och tråkiga. Regi och dialog är lite valhänt ibland och det hela påminner om en studentfilm. Samtidigt kan jag inte tycka illa om filmen. Det är ju inte skräp och jag har sett betydligt värre saker de senaste månaderna. Men med sitt överdrivet uppenbara budskap och sättet den är gjord på, blir LONDON RIVER bara ännu en trist meningslöshet jag snart kommer att ha glömt bort. 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 26/3)

Nämen, här är ju en svensk trailer...

Killen som spelar polisen Wennerberg i den här lär vara fantastisk...

Bio: Nowhere Boy

Foton copyright © Nordisk Film
Det skrevs ju en fruktansvärd massa om The Beatles förra året, när deras album kom ut på nytt i uppsnofsade versioner. Själv brydde jag mig inte alls. Beatles må vara världens mest kända popband och extremt inflytelserika, men för mig personligen har de inte betytt någonting alls. Det är inte alls den typ av musik jag lyssnar - eller har lyssnat - på, och en del låtar är så sönderspelade att jag inte står ut med dem.
Eftersom jag inte intresserat mig för Beatles, har jag aldrig intresserat mig för bandmedlemmarnas liv. Jag vet egentligen inget om dem, inget om deras uppväxt och hur de träffades. Jag har aldrig funderat över saken.
I Sam Taylor Woods drama NOWHERE BOY berättas det om John Lennons (Aaron Johnson) liv som tonåring i slutet av 1950-talet. Han växer upp hos onkel George och moster Mimi - en väldigt sträng och snipig Kristin Scott Thomas - men så går George och dör. På begravningen dyker det upp en rödhårig, för John okänd kvinna; Julia (Anne-Marie Duff). Julia visar sig vara Johns riktiga mamma, ett lösaktigt stycke som inte fick behålla vårdnaden om sonen.
Mimi kräver att John gör bra ifrån sig i skolan, men John vill bara spela rock'n'roll. Han söker upp sin mor och börjar umgås med henne, och av en tillfällighet är hon en riktig partybrud som kan mycket om populärmusik. Fast det är en hel del som inte riktigt stämmer med Julia, med hennes sätt att bete sig, och det nyblivna förhållandet mellan moder och son blir ibland nästan incestuöst.
John samlar ihop några killar på skolan för att bilda skiffelbandet The Quarrymen ("Men vi kan ju inte spela några instrument!" - "Det är skiffel, man behöver inte kunna spela!") och de anlitas för fler och fler spelningar. John introduceras för kompisars kompisar, en av dem är Paul McCartney (Thomas Sangster), som vet allt och genast blir medlem i bandet, och senare dyker George upp.
Samtidigt har John problem i hemmet. Han bråkar konstant med Mimi, men det blir strul även med Julia. John anlägger en look liknande en förbannad Peter Sellers och går mest omkring och beter sig som ett rövhål, han är en väldigt lynnig typ som ibland får raseriutbrott. Speciellt sympatisk är han inte. Han är även en jävel på fruntimmer, verkar det som.
...Men det går ju bra för bandet.
NOWHERE BOY är aningen ojämn. Så länge det är drama; när det handlar om John Lennons familje-
förhål-
landen är det bra och intressant - att det är välspelat behöver jag inte nämna, that goes without saying. Hur mycket av detta som är sant har jag ingen aning om, jag kan mycket väl köpa det som sanningen, men jag utgår från att modifikationer gjorts.
Däremot är delarna med rockbandet alldeles för klyschiga. Det är den gamla vanliga Bilda Band-filmen och faktum är att sättet det skildras på inte ligger så långt ifrån gamla Mickey Rooney-filmer där de ska sätta upp en amatörshow på gården för att samla in pengar. The Beatles nämns aldrig i filmen och inga av deras låtar spelas.
Av den här filmen fick jag lära mig att John Lennon såg ut som Stålmannen när han var ung, medan Paul McCartney såg ut som Jimmy Olsen. Däremot såg den femårige Lennon - som dyker upp i korta flashbacks - ut som Paul McCartney.
Aaron Johnson har förresten titelrollen i kommande KICK-ASS.






(Biopremiär 26/3)

Fler seriefigurer blir film

Variety rapporterar om flera kommande seriefilmer...

Först är det Sony som ska göra en animerad långfilm om Karl-Alfred - i 3D. Känns ju rätt gjutet att köra den figurenn i 3D. Vågar man hoppas på spenat i knäet? Häromåret blev visst Karl-Alfred en public domain figur och Johan Wanloo tecknade en postapokalyptisk episod åt en svensk serietidning. Riktigt hur det är med den här PD-grejen har jag aldrig fattat, eftersom King Features fortfarande kontrollerar Karl-Alfred enligt Variety.

Inte nog med att de ska reboota Spindelmannen i SPIDER-MAN 4. Nu ska de tammefan reboota även Fantastiska Fyran! Jag förstår inte riktigt vad de håller på med. Jag förstår att man valde att gå en annan väg med THE INCREDIBLE HULK, eftersom Ang Lees HULK inte blev den succé man förväntat sig. Men Fantastiska Fyran gick väl hem hos ungarna - och efter bara två filmer är det för tidigt att göra en nystart. Eller vad de nu tänkt sig.

Chris Evans ska spela Kapten Amerika i den kommande filmen. Konstigt. Han är ju för fan Johnny Storm i Fantastiska Fyran! Visst, Sam Jones medverkade i tre seriefilmer och spelade Blixt Gordon, Spirit och en djungelsnubbe i JANE, men det var ju tre helt olika serier från olika förlag. Det blir ju konstigt att låta Evans göra två Marvelfigurer. Visst - på 40-talet dök Lugosi, Chaney Jr och de andra ibland upp som varandras monster. Men ändå.
Minst genomtänkta rollbesättningen sedan Samuel L Jackson blev en minst sagt opassande Nick Fury.

...När jag tänker efter var ju Ryan Reynolds både Marvels Hannibal King och Deadpool.

71 trailers till Full Moon-filmer

När Charles Bands Full Moon härjade som värst på 1990-talet var jag rätt trött på filmerna. Annat är det idag - idag saknar jag dem! De är ju rätt charmiga trots att många är rätt tråkiga. Jag gillar deras look och jag gillar konceptet; filmer som är som serietidningar, varje nu film är ett nytt nummer.
Klicka på Full Moon-loggan här intill för en spellista med 71 trailrar!

BUFF: Superbror

Foton copyright © Nordisk Film
I min recension av MONSTER BUSTERS skrev jag att jag sett två danska barnfilmer under BUFF-veckan. Detta är den andra - fast jag såg den före MONSTER BUSTERS.
Regissören Birger Larsen mottog BUFF:s stora pris 2010 för sin gärning inom barnfilmen. Eftersom jag inte tittar på barnfilm, har jag inte sett karlns filmer, men jag har allt sett honom skådespela: 1978 gjorde han en roll och blev då så populär att han blev skrämd. Han hade huvudrollen i den danska ungdomsfilmen VIL DU SE MIN SMUKKE NAVLE?, byggd på boken med samma namn. Den gick på svensk TV när jag var ung och innehöll ett par repliker vi länge citerade: "Er den ikke smuk? Vil du kysse den?".Manuset till SUPERBROR är skrivet av Åke "Kådisbellan" Sandgren. Filmen handlar om lille Anton och hans äldre bror Buller, som är autistisk. Anton är mobbad i skolan, men är duktig på att ta hand om sin bror.
En dag anländer en sten från rymden och Buller får superkrafter. Han kan flyga och blir stark och grejor, och äntligen kan han vara lite vuxen och försvara Anton mot mobbarna.
Visst är det coolt med en skandinavisk superhjältefilm. Birger Larsen har antagligen haft hur kul som helst när han gjorde öppningsscenerna och förtexterna: först kommer en parafras på STJÄRNORNAS KRIGS öppning; rymden och en farkost kommer farande bakifrån över oss - men så riktas kameran lite neråt och vi ser att det är ett flygplan som går in för landning på Kastrup. Därefter kommer förtexterna flygande genom rymden som i SUPERMAN - THE MOVIE.
Tyvärr är resten av filmen inte så bra jag vill att den ska vara. Det blir sådär trist svenskt (fast danskt) med budskap och politisk korrekthet. Nog för att Stan Lee lät sina superhältar lida av allehanda handikapp och personliga problem, men en autistisk pojke känns fel för att resultatet ska bli tjoflöjt. Det är lite för allvarligt.
SUPER-
BROR är också berät-
tad på ett sätt som verkligen vänder sig till barn. Tror jag. Jag upplevde filmen som allt segare och segare; den är berättad i ett rätt makligt tempo. Jag blev sömnig.
Filmen innehåller en del fräsiga effekter. De är förvisso aningen taffligt gjorda, men det är ju inte varje dag man ser en unge flyga omkring i ett danskt villaområde.
MONSTER BUSTERS var betydligt bättre.

Bio: The Hurt Locker (Bättre sent än aldrig...)

Foton copyright © Nordisk Film

Jag har tidigare berättat om THE HURT LOCKERs väldigt restriktiva karriär på svenska biografer. Nordisk Film gjorde bara tre kopior och det dröjde väldigt länge innan en av dem nådde Malmö. Först fick filmen premiär i Lund, där den också pressvisades (vilket förstås innebar att den bara kritiker boende där gick dit). Flera veckor senare smögs filmen upp på lilla arthousebiografen Panora i Malmö. Ingen pressvisning.

Men så gick ju Kathryn Bigelows film och vann en hel rad Oscars, bland annat för bästa film, så då fick biograferna ta sig i kragen. I fredags gick THE HURT LOCKER upp på Filmstaden Entré i Malmö; förvisso utan pukor och trumpeter, men ändå. På sätt och vis är jag glad att jag inte lyckades se den förrän nu. Istället för att se den på Panora eller hemma hos en kompis som köpt den på amerikansk Blu-ray, fick jag alltså se den på Sveriges modernaste biograf. Upplevelsen blev därmed en annan, explosionerna och knallarna från automatvapnen kändes i hela kroppen.

Det har skrivits en hel del om Bigelow de senaste 25 åren. Folk tycker ju att de är så fantastiskt med en kvinna som jobbar i grabbiga genrer och hennes filmer lyfts fram som intressantare än konkurrensen, ibland även bättre. Men det är de ju inte. Förvisso har jag faktiskt aldrig sett POINT BREAK (jag tyckte den verkade så fånig när den kom), men allvarligt talat: Bigelow har bara gjort två bra filmer, inklusive THE HURT LOCKER. Den andra är NATTEN HAR SITT PRIS (NEAR DARK). För vad ska man säga om banala BLUE STEEL? Den brutalt tråkiga K-19: THE WIDOWMAKER? Och jag begrep aldrig vad folk såg i STRANGE DAYS.

Så till Bigelows fram-
gångs-
rika Irakdrama. Hand-
lingen är enkel: vi får följa en grupp bombröjare under de sista månaderna innan de muckar. Alldeles i början av filmen sprängs deras befäl Thompson i luften och en ny kille anländer för att ta hans plats; Staff Sergeant William James (Jeremy Renner). Denne James visar sig vara lätt galen och dumdristig, en övermodig vilding som utsätter sig själv för fara och ibland även sina mannar. Med tiden lär vi dock känna James och förstå hur han funkar.

THE HURT LOCKER går i princip bara från uppdrag till uppdrag, och dessa blir faktiskt ibland nästan outhärdligt spännande - man kunde höra en knappnål falla i biosalongen. Filmmusiken här består bara av en enda ton som växer sig starkare och starkare. Intensivt är bara förordet.
Tonen är dokumentär. Det är handhållen kamera mest hela tiden, men till skillnad från i GREEN ZONE håller sig fotografen i skinnet. Här viftas det inte hit och dit, utan man får verkligen se vad som händer. Resultatet gör att det känns väldigt realistiskt.
 
Filmen handlar i princip bara om tre män; James, Sergeant Sanborn (Anthony Mackie) och Specialist Eldridge (Brian Geraghty) - men på nästan alla bilder som har publicerats i samband med recensioner och artiklar, har man sett en kille som liknar Guy Pierce. Det är Guy Pierce. Han spelar Sergeant Thompson som stryker med i början. Senare dyker Ralph Fiennes upp i en mindre roll, och David Morse spelar överste. Det är lite synd att dessa kända skådisar är med - för de sänker realismen något. Övriga soldater spelas av för mig nya ansikten - eller åtminstone av folk jag inte kommer ihåg från tidigare filmer. De skulle lika gärna kunna vara riktiga soldater. Här finns även en lite fånig scen där James och Sanborn super och slåss med varandra, vilket drar ner helhetsintrycket en aning.

Jag tycker fortfarande att Oscar för bästa film skulle ha tilldelats THE INGLOURIOUS BASTERDS eller AN EDUCATION, men visst är THE HURT LOCKER en mycket bra film. Det kommer dock att dröja åtskilliga år innan jag vill se om den. Den har liksom gjort sitt efter en titt.



 




(Nypremiär 19/3)