Hej, företagare! Sjung dig i form! Bli till allmänt åtlöje!

Ibland hamnar jag på de mest märkliga tillställningar. Som tidigare ikväll. Lockad med kaffe och mackor, infann jag mig på Malmömässan för att som press ta del av en kväll om nätverkande för något som heter Företagsakademin 2.0.

Jag hade ingen aning om vad som skulle ske, så där stod jag i ett slags foyer och åt mackor med två vänner och kollegor - när vi plötsligt skulle traska in i ett rum för föredrag.

Oj.

Det här var jag inte beredd på. Jag trodde att vi bara skulle mingla runt och nätverka och äta mackor.

Först kändes det som att jag hamnat i ett avsnitt av HippHipp, när en kvinna skulle få oss att två och två göra något slags övningar som gick ut på att ... ja, jag minns inte riktigt. Det var bland annat något om att kunna presentera sig och sin idé i en hiss. Kvinnan påminde om Kajan eller någon ditåt. Fast hon var rätt kul. Hon sa att om man kombinerar orden "dessert" och "transport" får man "rulltårta". Men jag minns inte varför. Vi utförde inte övningarna. Vi var ju press.

Därefter kom en jag tror hette Bengt från Småland och pratade om hur man nätverkar och visade punktlistor på filmduken.

Och så kom en som hette Micke och som basade för Ugly Duckling och pratade om hur man nätverkar och körde lite mer avancerad bildspelspresentation.

Det är bara det att mycket av det de sa var självklarheter för mig. Sedan jag gav ut mitt första fanzine 1980, har jag byggt upp ett ständigt växande och nu rätt gigantiskt, världsomspännande nätverk. Just nu använder jag det aktivt när jag marknadsför filmproduktioner.

...Vid nästa punkt på kvällens program blev det fullkomligt flängt. Upp på scen stegade en hurtig kvinna som skulle lära oss att träna upp våra röster för att kunna nätverka bättre vid IRL-möten. Och detta skulle vi göra genom att sjunga.

Jamen, för i helvete!

Efter en minut gick ett par som satt bredvid mig demonstrativt ut. Och jag skämdes å mina och andras vägnar. Jag hatar, hatar, HATAR sådant här!

Vi skulle ställa oss upp och stå på ett visst sätt och andas på ett visst sätt, medan kvinnan försökte vara rolig på käckast möjliga sätt, med starka drag av pantomim. Jag ville fly, men det gick inte. Vi skulle sjunga entonigt i olika lägen. Skaka loss med axlarna. Göra ljud med tungan. Blblblblblärrrp! Jag rörde mig knappt alls.

Och så skulle vi gå på stället och svänga med armarna. TRAMP TRAMP TRAMP TRAMP! Och utan förvarning skulle vi under trampandet utbrista i "Hooked on a feeling"! Men för faaa-aaa-aaan!
Där stod bland annat några kvinnor - i synnerhet en - som såg ut som typiska småskolefröknar i korrekta kläder och Niklas Ek-frisyr och verkade älska skiten och gick in för det med liv och lust. Jag skruvade på mig. En kompis viskade "Är inte det här lite som grisfest?" och det hade han rätt i. Jag tänkte även på Ted Åström i SÄLLSKAPSRESAN - "Och så lufsar vi som troll såhär", men främst kändes det som sådant där typiskt svenskt aktivitetstrams. "Nu ska vi ha roligt tillsammans!" Och "roligt tillsammans" innebär ju oftast aktiviteter på dagisnivå. Det betyder inte att vi ska sitta ner, dricka ett glas whisky, röka en god cigarr och konversera som vuxna människor.
Just den här sjunggrejen hade kvinnan döpt till VoiSing. Det ska stavas så. Voice och Sing. Och det är en träningsform.
Jag vill aldrig uppleva det igen.
Efter detta var det fruktpaus.
Fruktpaus.
Jag åt ett äpple.
Kvällen avslutades med paneldebatt om att nätverka. Alla verkade vara överrens. Jag kände mig malplacerad.
Vad är det med svenska folket? Varför har vi en sådan pervers lust att göra fåniga saker i grupp?
Jag hade inte förvånats om kvällen avslutats med linedance.
De två herrarna som pratade om nätverkande var förresten helt okej. Inget ont om dessa.
Men VoiSing.
Jesus.
Argh!