Bio: The Wolfman

Bilder copyright © UIP 

Eftersom jag - och ni - lever i ett land där skräckfilm aldrig ansetts vara speciellt lämpligt för ungar, växte jag inte upp med Universals klassiska monster. Jag var lite för ung för att se Universalserien TV visade 1972, den legendariska skräcksommaren som skapade en skräckboom, främst vad gäller serietidningar.

Det dröjde till det tidiga 80-talet, då jag var ung tonåring, innan jag lyckades se DRACULA, FRANKENSTEIN och de andra under en annan skräcksommar på TV - men då hade ju redan videon gjort entré och med den vetskapen om - och tillgången till - betydligt hårdare skräckfilmer, som till exempel italienska zombie- och kannibalraffel.

Dock läste jag serietidningarna på 70-talet, en kompis' storebror hade Auroras klassiska modeller av monstren och en annan kompis' storebror berättade detaljerat om DR YOGAMI FRÅN LONDON (WEREWOLF OF LONDON, 1935), den allra första varulvsfilmen med Henry Hull och Warner Oland som han hade sett. De flesta smågrabbar brukar ha favoritmonster, och jag tror varulven var mitt. Jag älskade Marvels serietidning Varulven/Varulv på natten, och i den fanns det bilder ur THE WOLFMAN från 1941 med Lon Chaney Jr. Jag vet inte varför jag gillade den här killen med generande hårväxt över hela kroppen, kanske var det för att han såg cool ut, kanske var det för att huvudpersonen var en snäll kille som drabbats av en förbannelse och förvandlades till ett ondskefullt monster, och jag tyckte synd om honom.

Som vuxen gillar jag fortfarande varulvar, men av fler orsaker - en ny orsak är förstås att varulven sliter sina offer i bitar; något tonåriga splatterfans i alla åldrar uppskattar. Men allvarligt talat finns det inte så många bra varulvsfilmer och jag kan inte påminna mig ha sett en riktigt övertygande filmvarulv. Jag tycker förvisso att EN AMERIKANSK VARULV I LONDON är bra men överskattad, och jag föredrar Joe Dantes VARULVAR (THE HOWLING); jag är till och med lite svag för den billiga HOWLING VI: THE FREAKS. Och jag tycker att ovannämnda WEREWOLF OF LONDON egentligen är bättre än den mer berömda THE WOLFMAN.

Första gången jag såg THE WOLFMAN var en sen sommarkväll 1982 eller 83. Dagen efter åkte familjen ut till vår sommarstuga där farmor och farfar befann sig. Farmor älskade svartvita filmer, hon tyckte att svartvit film per automatrik var bättre än färgfilm, eftersom svartvita filmer ju var gamla. Och gammalt var bra. Bortsett från Edvard Persson-filmer, var farmors filmkunskaper och kulturella referenser väldigt minimala. Hon hade suttit uppe och tittat på THE WOLFMAN utan att veta vad det var.

- Såg ni filmen igår? frågade hon.

- Ja, jag såg den, svarade jag.

- SOM HAN BLE!!! sa farmor, som hade överraskats av innehållet.

THE WOLFMAN är en viktig film. Det var filmen som presenterade den varulvsmytologi vi är bekanta med. Varulvslegenden varierar från land till land (i Skandinavien är varulven tydligen trebent?!), så manusförfattaren Curt Siodmak hittade på en rad grejor själv - som silverkulan som krävs för att döda besten. Det hade aldrig förekommit innan 1941.

Efter att ha spenderat ett par år på Universals hylla, och efter att ha blivit omredigerad och fått flera scener omfilmade, har nu Joe Johnstons nyinspelning äntligen sett dagens ljus - eller fullmånens. Miljoner skräckfans världen över har sett fram emot filmen. En del har varit skeptiska - var det en bra idé att gvöra en nyinspelning? Kommer den verkligen att bli bra? Kommer de datoranimerade förvandlingarna att suga? Trailrarna har varit lovande, men man vet ju aldrig.

Benicio Del Toro axlar Chaney Jr:s roll som Lawrence Talbot, som återvänder från Amerika, där han växte upp efter att hans mor dödats, till sin fars gods i Blackmoor i England. Anthony Hopkins är fadern - det är andra gången denne brittiske skådespelare spelar far till en son med latinoutseende...

Lawrences bror har dödats av en varulv och det dröjer inte länge innan Lawrence upptäcker att han själv också gått och blivit en varulv. Nu har jag inte sett originalet på några år, men detta är inte en rak nyinspelning. Vissa delar av storyn är desamma, zigenarna är där - men man lyckas faktiskt fånga in Lawrence halvvägs in i filmen och utför experiment på honom för att bevisa att han inte är en varulv. Tänk såp fel de kunde ha, när Lawrence plötsligt förvandlas inför publik i en cool och våldsam scen. Lawrence lyckas även få ihop det på ljuva Emily Blunt, den rackaren.

THE WOLFMAN är en fantastiskt tjusig och väldigt, väldigt stämningsfull film. Den här versionen av England är så dimmig, att det ser ut som om de har dimma även inomhus. Filmfotot är enastående, Danny Elfmans musik håller klass (och dra på trissor, det låter inte som ett typiskr Elfman-Batman-Spider-Man score) - och jag måste säga att förvandlings- och make up-effekterna av legendariske Rick Baker är mycket bättre än jag trodde de skulle vara; CGI:n är inte uppenbar som det var i NEW MOON, vars varulvar såg hemska ut.

Bitvis är filmen rätt våldsam och blodig, men på ett serie-

tidningsaktigt tjoflöjtsätt. Actionscenerna är spektakulära och jag har alltid gillat filmer där folk bokstavligt talat får huvudet avslitet med ett knytnävsslag.

Jag hade förväntat mig lite mer av storyn; på sätt och vis är det här sama gamla grej en gång till - men jag ska nog inte klaga. Det är en underhållande film och jag vill redan se om den. Den är mysig på ett gammeldags monsterfilmsätt; som en Hammerfilm med rejält tilltagen budget. Jag har inte kunnat undgå att notera att recensionerna hittills varit rätt ljumma, men jag tror inte du kommer att bli allför besviken på THE WOLFMAN.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 10/2)