Bio: Thirst

Bilder copyright © Nonstop Entertainment
Jag såg Chan-wook Parks HÄMNARENS RESA som SYMPATHY FOR MR. VENGEANCE på DVD en tid innan bolaget fick för sig att släppa filmen på bio i Sverige och förse den med en svensk titel. Min recension till HD publicerades därför inte och ersattes av en text av någon annan som såg filmen på bio. Märkligt. I vilket fall tyckte jag filmen var mycket bra.
När jag såg OLDBOY, den andra filmen i hämnartrilogin, var jag lite på lyset. Den pressvisades kvällstid i Cannes och jag och en kollega hade slagit ihjäl tid i en bar. Detta ledde till att jag inte begrep någonting av vad filmen gick ut på. Jag har inte sett om filmen sedan dess. Å andra sidan finns det en massa människor som sett filmen i nyktert tillstånd och ändå fattat halvsju.
LADY VENGEANCE har jag liggande någonstans, men jag har helt glömt bort att se den. Den lär vara svagast i trilogin.
Nu är Chan-wook Park tillbaka med vampyrfilmen THIRST, som vann juryns pris i Cannes förra året. Med TWILIGHT, TRUE BLOOD, DAYBREAKERS, THE VAMPIRE DIARIES är ju vampyrgenren stor idag - även om det i de flesta fall handlar om mjäkigare varianter anpassade för romantiska tonårsbrudar. Men hur ser en sydkoreansk vampyrfilm ut?
Ja, inte som annan vampyrfilm, konstaterar jag.
Song Kang Ho spelar den populäre prästen Sang-hyeon, som anmäler sig till något slags medicinskt experiment. Det bär sig inte bättre än att han smittas av ett räligt virus, som orsakar bölder och mög över hela kroppen, och till slut går han min själ och dör. Tror vi. Och han. Och alla andra. Men prästen kommer tillbaka - som vampyr.
Han har inga huggtänder och han är lite förvirrad när han återuppstår och folk tror att det handlar om ett mirakel; att han är frälsaren. Prästen upptäcker att bölderna på kroppen försvinner när han dricker blod - så han tillbringar nätterna med att bälga i sig blodplasma på påse. Han blir även erotiskt besatt och lever ut sina uppdämda lustar i ett frekvent kopulerande med unga, söta Tae-ju (Ok-bin Kim).
Men så blir även hon vampyriserad. Prästen har lovat sig själv att inte döda i sin jakt på blod, men den regeln håller inte Tae-ju på, så genast blir tillvaron våldsammare, blodigare och framför allt farligare...
Det ska sägas på en gång att THIRST inte är någon egentlig skräckfilm. Vi pratar arthouse här, typisk filmfestivalfilm. Den som förväntar sig att bli rädd eller att uppleva spänning lär bli besviken. THIRST är ett drama om en man som råkat bli vampyr och detta faktums konsekvenser. Filmen är inte gjord med stora, svepande drag, utan det är till stora delar ganska minimalistiskt. Som med så mycket annan konstfilm, blir distansen lite för stor till rollfigurerna, vilket gör att det blir svårt att gripas och engageras fullt ut.
Ett problem med sydkoreansk film är att filmerna i påfallande många fall är alldeles för långa. Så även THIRST, som varar i två timmar och tretton minuter. Filmen skulle utan problem kunna klippas ner med åtminstone en halvtimme.
Det är främst delar av filmens första halva som saggar, det känns som om Park inte riktigt vet vad det är för story han vill berätta; är det drama eller skräck eller vad är det här? Kanske till och med komedi? När tjejen går och blir vampyr tar filmen fart igen och en ny vändning. Det blir mer action - utan att för den delen kunna klassas som actionfilm - och mer blodsprut och dödande, och samtidigt mer utstuderade scener och scenerier, och jag själv tyckte att det blev rätt roligt och humoristiskt emellanåt, vilket några mindre härdade kollegor inte höll med om. Det aningen poetiska (och ofrånkomliga) slutet förde tankarna till Jean Rollin, men i övrigt finns här inga likheter med den franske vampyrmästaren.
Mitt betyg på THIRST hamnar på en trea - men detta beror enbart på att filmen är alldeles för lång och därmed aningen ojämn. En kortare, tajtare version hade fått högre betyg, och här finns många enastående scener. Men man kan knappast anklaga Chan-wook Park för att rida på vampyrvågen. THIRST är väldigt långt ifrån mjäk som TWILIGHT, klassiker som DRACULA och tufft röj som NATTEN HAR SITT PRIS.






(Biopremiär 19/2)