
Mel Gibsons återkomst framför filmkameran efter sju - åtta år är förstås en något märklig upplevelse efter alla skriverier efter alla dessa år. Hans besynnerliga beteende har överskuggat allt annat och frågan var om det skulle överskugga även denna rollprestation; att man filmen igenom inte skulle se Gibson som snuten Thomas Craven, utan enbart som knäppgöken Gibson.
Tack och lov blev det inte så. Visst - det första jag tänkte när han dök upp i bild, var "Herrejävlar, vad Martin Riggs har blivit gammal!". Mel Gibson är 54, men ser väldigt härjad och sliten ut, det gråsprängda håret har tunnats ut, ansiktet är fårat och han ser ut att kunna skruva på sig hatten. Inte nog med det, hans röst har även fått ett drag av gubbighet med ett lätt läspljud modell David Carradine in KILL BILL. Hmm, jag tyckte nästan att han liknade Lars Orup, med den väldigt markerade överläppen. Åtminstone när Gibson låg ner.

På väg hem blir Emma dålig och börjar spy, och illamåendet blir värre när de kommit hem. Hon skriker att hon måste till sjukhus och att hon har något att berätta. När de kommer ut genom ytterdörren ropar någon "Craven!" och ett hagelgevär avfyras. Emma träffas och dör i en blodpöl.

Craven tror förstås att det var honom mördaren var efter, och att dottern sköts av misstag. Men han kan inte påminna sig att han har några fiender. Och snart visar det sig förstås att det faktiskt var Emma som skulle dödas. Hon var aktivist och hade upptäckt vad ett mäktigt företag sysslar med - och hon hade utsatts för radioaktiv strålning.
Det handlar om högt uppsatta chefer och politiker i ett ständigt växande nät. Folk Craven förhör mördas omgående, men eftersom Craven känner att han inte längre har något att leva för, laddar han puffran och beger sig ut för att rensa upp bland höjdarna, vilket han gör så att blodet stänker.

NESS kan närmast beskrivas som en pratigare version av Gibson-
rafflet PAYBACK. Det är mycket som ska hinnas med i filmen, vi pratar trots allt om en story som på TV tog 317 minuter på sig och nu ska klaras av på 117. Och det blir aningen för många namn och trådar, storyn grabbar inte tag i mig fullt ut och jag satt hela tiden och hoppades att filmen skulle vara bättre än den i själva verket var.
Men är man ute efter några brutala scener, serveras man ett antal sådana; Mel Gibson har ju en tendens att göra både blodiga och sadistiska filmer, och ofta även masochistiska - ofta råkar han själv ut för de mest oväntade otäckheter. I EDGE OF DARKNESS går han bitvis hårt fram. Scenen där en aktivistledare uppmanas att ta av sig glasögonen och sedan får extremt mycket stryk kan bli en klassiker. I strykfacket, alltså. Och de blodiga nerskjutningarna är många, en skurk försöker dumdristigt skydda sig med handen, så ett par fingrar stryker med när han får en kula i nyllet. Thomas Craven skonar ingen.
Jag gillar thrillers berättade i ett lugnt tempo för en vuxen publik, vilket det här är, och jag gillar stenhårda snutfilmer. Men som sagt, EDGE OF DARKNESS når inte riktigt hela vägen och jag hade hoppats på mer.

(Biopremiär 5/2)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar