
måndag 18 januari 2010
Världens bästa TV-serie nu ännu bättre

Etiketter:
ITC,
Roger Moore,
Snobbar som jobbar,
Tony Curtis,
TV
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Foton copyright © 2012 Happy Fiction En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag s...
TOPPRAFFEL! | Film på bio och DVD, tecknade serier, recensioner och artiklar Copyright © 2008-2022
5 kommentarer:
Underbart. Absolut underbart! Denna måste jag skaffa.
Och på tal om retro, jag måste faktiskt säga att jag tycker det är väldigt synd att du inte recenserar fler kultfilmer som släpps på DVD. Både Njutafilms och syskonet Studio S släpper ju konstant en massa härliga räkmackor men du tar aldrig upp dessa?
Jag saknar dina kultrecensioner från nyhetsbrevet Alltomfilm, och jag kan än idag skratta åt minnena av din Thundercrack! recension.
Take care.
Recensioner av DVD:er kommer vad det lider. Just nu jobbar jag med ett par andra projekt som tar tid - och jag koncentrerar mig på biofilm. Jag upptäckte att jag fått mer än dubbelt så många besökare sedan jag skar ner på kultfilmerna och lade betoningen på biofilm. Så jag utnyttjar detta ett tag och försöker lura hit så många som möjligt.
Sedan! Ja, sedan ska de utsättas för bisarra konstigheter på DVD!
SSJ hörde tillsammans med Alias Smith&Jones till mina favoriter när jag var i tioårsåldern, dvs mitten av 70-talet. Det gick liksom inte att missa ett avsnitt. Men efter att ha råkat se ett avsnitt av SSJ på TV4 Guld eller nåt sånt härom året börjar jag undra... taffligt manus (för att inte säga osannolikt), träaktiga skådespelarinsatser, tondöva repliker... och totalt förutsägbart, vilket är en bedrift i kombination med manusets osannolikhet.
Hade jag bara otur och råkade se en måndagsepisod, eller var hela serien så jävla skrämmande usel?? "Världens bästa TV-serie" i rubriken tyder minst sagt på en annan åsikt...
(Intrigen gick ut på att Lord Brett Sinclair blev kidnappad och hypnotiserad till att, efter att ha fått höra ett triggerord i telefon, bli en annan personlighet och i slutet försöka döda presidenten eller nån annan hög dignitär, eftersom han kände denne och skulle kunna nästla sig förbi den extremt vassa säkerhetsstyrka som bevakade dignitären. Fast den var inte vassare än att Danny Wilde kunde brotta ner en vakt och ta sig raka vägen in för att avstyra det hela. På nåt konstigt sätt hade anstiftaren också lyckats ta sig in, så hela den omständliga proceduren med hypnos och triggerord var egentligen helt onödig.)
Din beskrivning för ju faktiskt avsnittet att låta alldeles utmärkt! Och visst minns jag det.
Grejen med SNOBBAR SOM JOBBAR och andra 70-talsserier, är att det spelar ingen roll vad det handlar om; handling är sekundärt. Vi har (oftast) snygga miljöer, snygga bilar, bra musik, avsnitten skjutna på 35mm, charm och framför allt Roger Moore och Tony Curtis.
Dagens TV-serier, som gör folk besatta, har ju betydligt mer engagerande handling, men skådisarna kan oftast bytas ut mot vem som helst.
Ett par avsnitt av SNOBBAR SOM JOBBAR är småtrista, som det där om den ryska kejsarinnan eler grevinnan eller vad hon var, men jag älskar det ändå. Och vilka gäststjärnor serien ibland bjöd på...
MIAMI VICE och ARKIV X är två serier jag tycker är träiga och svåra att titta på idag.
Jag håller väl med om att det lät rätt kul av min beskrivning att döma... under förutsättningen att jag håller en viss ironisk distans. Lite Wanlooskt, nästan. Men när jag var tio fanns ingen distans, det var jättespännande och jättetufft i sig. Hade väl hoppats att serien skulle vara det nu också, i alla fall lite spännande och en aning tufft.
Såg ett avsnitt av Alias Smith&Jones för nån månad sedan, den verkade ha hållit lite bättre. Inget jag behöver se fler avsnitt av om jag har nåt bättre för mig, dock.
Jag delade för ett par år sen kontor med en yngre kollega som verkade ha samma kärlek till Miami Vice som du till Snobbarna, så kanske det är en generationsfråga också, vid sidan av hur mottaglig man är för sånt där handlingen är sekundär. Jag är nog mer en handlingens man. Och jag brukar störa mig på ologiska detaljer i handlingen, vilket tyvärr för med sig att det är mycket film och många TV-serier som är låsta för mig. Om det inte är så ologiskt att det har kalkonkvalitet, förstås.
Skicka en kommentar