Söndagspromenad med döden

Det där låter som titel på en mysig deckare från 1962. Eller som en av Sten-Åke Cederhök.
Jag var nyss ute och tog en promenad och fika. Jag passerade åter Stortorget och utanför Max har nu den ihjälskjutne killens kompisar ställt gravljus och lagt blommor, nallar och prylar. Det blir lite konstigt när han med barnslig handstil omnämns som "min bästis" samtidigt som den gravt kriminelle killen var välkänd av polisen och var en del av gängkriget.
Varför skriver jag detta?
Tja, antagligen därför att jag tyckte det var intressant att ... alla hans vänner hade stavat hans namn på olika sätt! Och eftersom det mest var en samling konsonanter och vokaler, var det omöjligt att avgöra vad som var korrekt.