På biblioteket hittade jag en foliant från 1972 som heter "Comics". Det är en sådan där bok med kortfattad text på engelska, tyska och franska. Det är möjligt att jag lånade den någonstans som barn, eftersom mycket kändes bekant vid en genombläddring, men det kan förstås vara inbillning.
I vilket fall: "Comics" går först snabbt igenom seriernas historia och försöker sedan presentera mediet som konst. Och jag kunde inte sluta bläddra. Jag fick sätta mig ner, eftersom innehållet - och den typiska gammal-biblioteksbok-doften - slungade mig tillbaka tiden.
Det var nämligen böcker som den här som fick mig att bli nyfiken på- och intresserad av serier. Intresserad på riktigt. Alla de här lösryckta bilderna ur obskyra, oftast europeiska serier jag (då, som barn) aldrig hört talas om. Flashiga rutor ur franska och italienska serier tecknade i popkonst-/modeteckningsstil. En massa grafiskt tilltalande seriesidor. Mästare som Pratt och Crepax, här och var Neal Adams, en hel del människor jag aldrig hört talas om. Och ingenstans återfanns fula, självbiografiska serier. Vardagsrealism. Sådant folk håller på med idag. Fan vet om jag skulle bli intresserad av serier idag om jag var ung påg och bara fick tag på krattigt tecknade feministserier, manga, och obegripliga superhjälteserier - hm, när jag idag tänker på en typisk superhjälteserie, ser jag framför mig serier från 70-talet, tecknade i klassisk amerikansk stil.
Apropå serier, kom jag att tänka på något annat. Alla de där märkliga, kortlivade serietidningarna som fanns under 1970-talets första hälft. Tydligen gick det att sälja vad som helst och hur mycket som helst då. Var kom allt ifrån? Jag gissar att en del specialproducerades för Semic och Williams, som Maffia och Razzia. Men varifrån kom den svenska serien om Kalle Kula? Det enda jag minns var tablettaskarna! Motormulle och Dubbeldäckarna fascinerade mig som barn. Men vad jag vet visades dessa Hanna-Barbera-serier aldrig på TV, så varför kom de ut som tidningar? Fast jag kan ju ha glömt bort eventuella TV-visningar.
Var det bättre förr? Klart det var!
Inlägg
4 kommentarer:
Fan vad härliga omslag. Det är så det värmer i bröstet på en gammal tok :D
konstigt nog blev mitt verifieringsord Madness!
Tjenare mannen.
På tal om det där att det var bättre förr.
Hur kommer det sig att du inte recenerar Studio S dvd-utgåvor? De släpper ju mycket görgoa grejor och om det finns nån i det här landet som är klippt och skuren för dessa rullar så är det ju Du!
De ska ju släppa både La Bete och Tourist Trap detta året.
Förresten, var Tourist Trap/Dödens mannekänger en av de filmer som totalförbjöds under svenska videovåldet?
...Och tänk, de var inte inplastade med leksak heller, så det gick bra att bläddra i dem i butikerna! Idag vet man ju inte vad det är för skit man kommer hem med...
Ted: Tittar du noga, ser du att jag rent allmänt inte recenserat så mycket film på DVD de senaste månaderna. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket annat att göra. Fast jag ska försöka ta tag i DVD-biten igen så snart som. Till skillnad från under den här bloggens första år, försöker jag nu recensera allt som går upp på bio i Malmö, åtminstone så mycket som möjligt. Recensioner av biofilm lockar fler läsare, och sådana behöver jag. Många stycken.
Jovisst förekom DÖDENS MANNEKÄNGER i Studio S-programmet. De till och med visade slutscenen! En av HemVideos ägare berättar vad filmen handlar om: "...Man skulle kunna säga att han är en sjuk människa. Han har ett slags teknik som ger liv åt skyltdockor..."
Skicka en kommentar