Ett sätt att inleda sin söndag

Där satt jag och läste Skånskan och drack kaffe, när en mustaschprydd och spritimpregnerad herre slog sig ner alldeles intill mig och frågade om han fick låna Sporten. Visst fick han det, men det visade sig att sporten ingick i kultur & nöjes-delen, som jag läste. Då frågade han om jag kunde hjälpa honom; han tog fram en Lottokupong och sa att han ville kolla de rätta raderna, men han ser så dåligt. Tydligen skulle det vara vinst på hans rader. Det hade killen som gett kupongen till honom sagt. Inte fan var där någon vinst. Antagligen hade alkisen hittat kupongen.
Nu visade det sig att alkisen tyckte att jag var en trevlig ung man, så han beslutade sig för att sitta kvar och konversera, medan jag sa "Ja... Mm-mm... Visst... Jo..." samtidigt som jag försökte läsa klart tidningen. Jag kunde ju inte tränga mig ut och sätta mig någon annanstans, så hjärtlös är jag inte, och det var för kallt för att dricka upp kaffet därute.
Först kom en lång utläggning om hur alkisen nitat en kille som stod och pissade på porten till St Petri-kyrkan. "Jag är ju gammal boxare, vet du." Jaha. Han tyckte inte om att slåss, det gjorde ont i honom, både i handen och i själen när han slog ner kissaren, men "man ställer sig inte och pissar på en kyrka!"
Denna anekdot tog närmare tio minuter att återge, eftersom han upprepade allting oräkneliga gånger så att jag säkert skulle förstå.
Han tystnade. Funderade. Och så fortsatte han: "Får jag fråga en sak? Vem är Gud?" - "Det är väl upp till dig," svarade jag. "Men han visar sig ju aldrig! Vem är han? Fast det är klart, när man dör får man se honom."
Ny paus.
"Hörru du... Nu är jag lite äldre än du. Eller kanske mycket äldre. Jag är 55. Men jag är ju gammal professor. Vad har du för utbildning?"
Jag han inte svara på frågan, för:
"Jag är äldst av nio bröder. Och jag har två systrar. Jag har lite sorg nu, för min tös har dött. Men jag respekterar dem, mina bröder. Vi är nio och jag är äldst. Men jag tycker inte om det! De håller på med KARATE och sån skit, men jag skulle kunna slå ner dem allihop."
Nu följde en överraskande tvärnit:
"Jag måste hälsa på henne. Eva. Man blir så glad när man ser henne. Eva Rydberg. Hon är min kusin! Hon kommer gående längs gatan och är så käck och glad och alla blir glada när de möter henne. Hon är min kusin, Eva Rydberg. Hon är den roligaste som finns. Men jag är kanske lite äldre än du? Jag är 55."
Slutligen blev det snäppet allvarligare:
"Man ska försöka hjälpa till så mycket som möjligt. Se bara på Haiti! Det är ju fruktansvärt! Men jag är ju gammal FN-soldat. De vill skicka dit oss. Men då måste man FLYGA! Usch..."
Här drack jag ur kaffet, stoppade söndagsbilagan i fickan, ursäktade mig och gick.