Bio: No Distance Left to Run - En film om Blur

Foto copyright © Pennie Smith

Varning! Det här kommer nog att bli en lite märklig recension. Jag ska alltså skriva om en ny dokumentär om britpopgruppen Blur. Upp med en hand, hur många av er tror att jag tillhörde de som lyssnade på Blur på 1990-talet? Korrekt! Jag gillade aldrig Blur. Men eftersom jag skrev om Michael Jackson-filmen, kan jag ju även hitta på något om den här.
Det säger kanske en del om mig, men jag hade ingen aning om att Blur återförenades för en handfull konserter förra året. Inte nog med det. Jag visste inte heller att de splittrades för drygt tio år sedan. Fast det borde jag väl ha räknat ut, eftersom de inte figurerat i media. Men man vet ju aldrig. Traderövarna i Oasis fortsatte ju. Det var väl först nyligen bröderna Gallagher en gång för alla tröttnade på varandra.
Det kändes rätt märkligt att titta på en dokumen-
tär om ett band jag tycker är fullkomligt ointressant. Jag ska vara helt ärlig nu: jag kände igen fyra låtar. Fyra! Förvisso gillar jag "Song 2", eftersom den är så bra att kuta runt och hoppa till medan man trumpetar "TJOFLÖJT!!!" (dessutom förekommer den i trailern till STARSHIP TROOPERS), men i övrigt tycker jag bara det är trist, slätstruket och anonymt. Fast Oasis var ju ännu värre. Jag minns en kvällstidningsrubrik på 90-talet: "Nu är Oasis större än Beatles". Men det är förstås en omöjlighet. I stort sett alla på Jorden har väl om inget annat hört talas om The Beatles. Jag är osäker på om min farsa känner till Oasis. Och själv kan jag bara komma på en enda Oasislåt.
Det närmaste jag kommit britpop är väl The Cure. Fast min syrra gillade Suede och Pulp. Hon gillar säkert fortfarande Suede och Brett Andersons soloprojekt. Vilket jag tycker det är helt okej att hon gör - för Suede var ju ett rätt bra band trots att det inte var min genre. Jag vet inte, men hade de inte något slags mer intellektuell framtoning, eller är det en efterkonstruktion från min sida? En gång hjälpte jag förresten keyboardisten i Suede att komma in på en nattklubb i Göteborg, där de spelat tidigare på kvällen. Vakten trodde att popstjärnan, som han inte kände igen, var packad, men jag visste ju att han led av något slags sömnsjuka, samt att han var just popstjärna.
NO DISTANCE LEFT TO RUN består till största delen av att bandmedlemmarna sitter rätt upp och ner och pratar om sina karriärer. Med andra ord, fyra killar med dåliga tänder talar ut. Detta varvas med klipp från gamla TV-program, och nytagna grejor från återföreningskonserterna och bussresorna. De talar öppenhjärtigt om sina liv, om sprit, brudar, droger, motgångar; ja det vanliga. Om man är Blurfan är detta säkert fantastiskt intressant. För mig som inte är Blurfan, känns det mest som ... Ja, som jag nyss skrev: fyra inte speciellt sympastiska killar med dåliga tänder. Eller åtminstone halvtrista killar. De är ju liksom inga psykon som Metallica. Eller muntra hårdrocksstofiler som Iron Maiden. De har inga fräsiga identiteter som KISS. De är inga legendarer som The Cure. Eller Bowie. Eller Stones. Eller Michael Jackson. Och de är inget bisarrt och udda kalkonband att skratta åt. Faktum är att det för min del lika gärna skulle kunna handla om ett band som just nu repar på Folkets Hus. Eller vilket anonymt band som helst.
Helheten ger ett lite rudimen-
tärt intryck, vilket säkert är meningen. Här finns inte så många flashiga, berättartekniska knep. Detta är bara Blur rätt upp och ner. Lite kul blir det när man får se en liten Damon Albarn i en videoupptagning av en gammal skolpjäs. Och det är ju märkligt vad 90-talet ser avlägset ut i vissa gamla TV-klipp. Blur ser ut som småpojkar i många klipp. Damon Albarn ser fortfarande ut som en spoling, men jag konstaterar överraskat att han är lika gammal som jag. Det är de allihop, ungefär, utom en som är född '63.
Okej. Så hur ska jag då bedöma detta i slutändan? Jag kan inte göra något annat än att sätta ett väldigt personligt betyg. Jag tyckte det här var rätt tråkigt och ointressant. Och om någon gjort en likadan film om ett band jag gillar, hade Blurfans också tyckt det vore trist, medan jag slickat i mig all fakta.
NO DISTANCE LEFT TO RUN biovisas bara två dagar på de digitala biograferna i Stockholm, Göteborg och Malmö.






(Biopremiär 22/1)