Bio: Man on Wire

Man on Wire, regi James Marsh - distribution novemberfilm

Dokumentär av James Marsh som fick en Oscar förra året, ett faktum som gör att intresset trimmas upp för filmen.
Philippe Petit heter en - enligt mig skogstokig - fransman som den sjunde augusti 1974 promenerade på en lina mellan World Trade Centers torn i New York. Varför gjorde han det? Tja... En fix idé. För att han kunde. Och för att han är fransman, skulle jag gissa. Han hade drömt om detta i evigheter och värmt upp i Paris genom att gå mellan Notre Dames torn.
MAN ON WIRE består av nygjorda intervjuer med Petit och hans team som genom-
förde kuppen, och av rekon-
strukti-
oner av Petits barndom och planerandet av kuppen. Några levande bilder på själva lindansandet mellan Twin Towers finns inte; endast några stillbilder, däremot får vi se hur en lycklig Petit grips, samt några andra nyhetsinslag och intervjuer från 1974. Vi får även se klipp från uppförandet av World Trade Center, vilka fick mig att vilja se en hel film om just detta.
Till stora delar känns Marshs film som en heist-movie - en grupp experter plockas samman för att bege sig ut på ett omöjligt uppdrag. Philippe Petits dröm ska bli verklighet. Och självklart finns inget tillstånd för upptåget. De ska smuggla upp- och montera en lina.
Det hela är onekligen skickligt gjort. För min del faller det dock något på att det hela är så totalt meningslöst - jag har nämnt det flera gånger tidigare i andra recensioner, men jag har fruktansvärt svårt för äventyr/actionsporter: fallskärmshoppning, bergsbestigning och liknande som är förenat med livsfara samtidigt som det hela är meningslöst. Hoppa ut från ett flygplan? Varför då? Klättra upp på ett berg? Ska man tvunget upp på det, varför inte åka helikopter? Och när saker och ting går fel och utövarna utsätts för riktig fara (vilket oftast händer i filmer), då får de väl skylla sig själva, de puckona.
"Men det handlar om så mycket annat!" utbrister utövarna. Känslan av total frihet. Kicken. Existensiella grejor. Må så vara. Jag tycker ändå det är idiotiskt. Häromdagen halkade jag i en park i Malmö och skrapade upp armen i fallet. Det var illa nog vad gäller spännande naturupplevelser för min del.
Philippe Petit är väldigt fransk i sitt sätt att uttrycka sig och resonera. Och han är inte sådär jättesympatisk. Visst var det vackert, som en dröm att se honom gå på lina mellan de två tornen.
Frågan är bara om det inte hade varit ännu vackrare om han trillat ner och verkligen dött för sin konst.






(Biopremiär 22/1)