Bio: Fish Tank

Kors i röven! Fullsatt på föreställningen – och publiken var tyst från början till slut. Det är man inte bortskämd med. FISH TANK visades på Malmö Filmdagar i somras, då jag inte såg den, därför pressvisades den inte på nytt och jag fick gå på en reguljär visning. Lördagens första föreställning var utsåld, sista biljetten gick fem sekunder innan jag skulle få den (bokstavligt talat), så jag fick den nästsista till andra föreställningen. Berodde detta på alla femmor och fina citat i bioannonsen?
Jag har funderat lite grann på det här med att tunga, skitiga, brittiska dramer alltid går hem hos filmkritiker. Mina kollegor älskar ju filmer om fula människor som bor i fula hem i de fulaste delarna av England, där de spenderar sina fula, arbetslösa liv med att svära och supa. Jag säger inte att de här filmerna nödvändigtvis är dåliga, men jag undrar vad det är som är så tilltalande med dem. Är månne filmkritiker i allmänhet väldigt rika människor som bor i lyxiga hem i de flottaste delarna av sina städer, och tycker att det är spännande att se filmer om folk på andra kanten? När jag bodde i Landskrona hamnade jag i ett samtal som gick ut på att det borde göras fler filmer om invandrare som har det svårt i Sverige. Jag kontrade med ”Jag bor i Landskrona, jag behöver inte gå på bio för att se sådant, jag bara går ut på gatan.” Vilket i och för sig även gäller för Malmö.
Nå. Till filmen. FISH TANK handlar om femton-
åriga Mia, som är avstängd från skolan. Hon bor med sin väldigt unga, supertrashiga morsa, och sin lillasyster, som ser ut att vara elva-tolv år. De bor i ett fult hem i en ful del av Essex. Morsan tillbringar dagarna med att festa och umgås med sina pojkvänner, och vill inte veta av döttrarna. Mia smiter ibland ifrån och tar sig till en tom lägenhet där hon dansar hiphop.
Jag trodde ett tag att detta skulle bli något slags hiphopversion av BILLY ELLIOT, men så är inte fallet. Morsan träffar en ny pojkvän, som visar sig vara trevlig, social och omtänksam, och efter ett tag börjar till och med den slutna och aggressiva Mia att öppna upp sig. Hon spelar in en video där hon dansar, som hon skickar till en klubb som söker dansöser.
Mia brukar även gå förbi vad som liknar en soptipp, där några killar bor i husvagnar. De har en skabbig häst, som Mia försöker befria, men hon attackeras av killarna. Fast hon kommer tillbaka dagen efter och blir kompis med en av killarna, kanske blir han till och med hennes pojkvän, vad vet jag. Senare blir det även lite problem med morsans trevlige pojkvän.
Ja, och sedan… Händer det väl inte så mycket mer.
FISH TANK är en helt okej film. Men jag förstår inte varför alla öser så mycket beröm och högsta betyg över den. Nu har jag sett den, och jag vill inte se den igen. En gång räcker. För jag upplever alltid sådana här skildringar som rätt meningslösa; de ger mig absolut ingenting. Det må vara hur realistiskt och skitigt som helst, men jag kan inte sympatisera med osympatiska typer som oavsett ålder tillbringar dagarna med att svära och supa, och som inte verkar ha några andra mål i livet. Visst, Mia gillar att dansa, men hon är för asocial och tvär för att kunna bli något. Dessutom är hon kass – efter filmen undrade några ungdomar om det var meningen att hon skulle vara så skitdålig, eller om filmskaparna trodde att hon var rätt bra.
Fast jag gillade verkligen lillasystern, som säger ”I like you, I’ll kill you last!” – alla filmer med COMMANDO-citat är ju bra. Hon säger även ”If I’m a fuckface, then you’re a cuntface!” Rollfigurerna i FISH TANK får Tony Montana att framstå som en amatör när det gäller att svära. Under de första tio minuterna har man sagt ”cunt” tre gånger, ”fuck” och ”fucking” tappade jag räkningen på. Morsan kallar Mia ”Fucking cunt”. Nej, det är inga positiva människor.
Vad som är intressant, är att filmen är skjuten i det gamla Normalbildformatet, det vill säga 1.33:1; det traditionella TV-formatet som all biofilm höll fram till 1953. Jag funderade på varför. Hade regissören Andrea Arnold hittat en gammal 16mm-kamera som höll detta format? Eller ska det ge en klaustrofobisk akvariumkänsla? Efter kontroll konstaterar jag att det var ett medvetet konstnärligt val från Arnold, som sköt på 35mm, men ville utnyttja hela negativet och inte beskära bilden till Vidfilm eller Scope. Och ja, de ska även understryka Mias instängda värld.
Katie Jarvis, som spelar Mia, hittade Arnold på gatan, där hon såg Jarvis ge sin pojkvän en rejäl utskällning. Tösen hade aldrig skådespelat tidigare. Och visst är hon bra.

(Biopremiär 8/1)