Bio: Chéri

Jag har flera gånger tidigare skrivit om biosituationen i Malmö, om att vi nu har fler och bättre salonger än tidigare, men trots detta missar flera filmer som går upp i Stockholm, Göteborg - och ibland till och med i Lund. I kväll har två filmer premiär i Lund, men inte i Malmö. Den ena är den animerade postapokalypsfilmen 9 (som inte ska sammanblandas med kommande musikalen NINE eller DISTRICT 9), som jag är nyfiken på, och den andra är Stephen Frears' CHÉRI, som jag såg på Filmdagarna i somras, och som hade sin Stockholmspremiär för längesedan.
Till saken hör att dessa två filmer har premiär på Södran. Södran är biografen inne på Mejeriet, där vi höll den första Something Weird-festivalen i slutet av 1990-talet. Jag har nog inte varit där sedan dess, men jag gissar att salongen ser likadan ut. Södran är nämligen en biograf av modell väl tilltaget runkbås för grupponanister. Med andra ord, det är väldigt litet och primitivt. Men där hålles alltså premiärer. Medan man på nya Entré i Malmö oftast vevar samma filmer som går på Storgatan ochRoyal.
Jag vet inte om CHÉRI kommer att gå upp i Malmö, men med tanke på lunda-
premi-
ären, gör jag ett försök att recensera den. Försök, eftersom det nu är längesedan jag såg den och den gjorde inget bestående intryck. Jag minns att jag beslutade mig för att sätta en snäll trea efter att ha sett den.
Michelle Pfeiffer är Lea de Lonval, något slags till åren kommen glädjeflicka i ett tjusigt Frankrike åren före första världskriget. Hennes äldre kollega madame Peloux (en grotesk Kathy Bates) ber Lea ta hand om hennes nittonårige son (Rupert Friend), som Lea alltid kallat Chéri. Det bär sig inte bättre än att Lea och Chéri blir ett älskande par under flera år, trots att hon är runt 30 år äldre. Men så måste han en dag gifta sig med en yngre flicka, och då blir det inte så kul längre, vare sig för Lea eller Chéri. Eller för flickan.
...Mer är det inte. CHÉRI är en märkligt tunn film efter ett par böcker av en viss Colette. Det är väldigt tjusigt att titta på, men nu, snart ett halvår efter att jag sett filmen, minns jag bara det jag återger i mitt referat här ovan.
Förvisso tyckte jag att Michelle Pfeiffer var rätt skabbig i SCAR-
FACE, men därefter blev jag alltmer förtjust i henne, och hon blev snart en favorit; både som skådespelerska och vad gäller utseendet. Nu verkar hon ha opererat sig och haft sig, men hon var väldigt stilig i en rad filmer på 90-talet. Och jo, hon är tjusig även i CHÉRI. Och det är alltid kul med skådespelerskor som går från snyggt bihang till respekterade karaktärsskådespelerskor. Många kritiker har ju bestämt att snygga kvinnor inte också kan vara begåvade aktriser.
Miljöerna i CHÉRI är fåtaliga, men lockande. Jag skulle också vilja sitta i en prunkande fransk vinterträdgård och dricka, ja, vad det nu är för sprit som erbjuds. Så länge det inte är bananlikör.
Rupert Friend är dock i fjolligaste laget och har den där typiska "ung, känslig poet"-looken.






(Lundapremiär 15/1)