tisdag 12 januari 2010

Bio: Avsked

En sen natt, eller möjligtvis tidig morgon, för bortåt tio år sedan, satt jag i vanlig ordning uppe och tittade på film, när jag hörde ljudet av smällande bildörrar ute på gatan. Det var sommar och ljumt ute, så jag gick ut på balkongen. Utanför en port på andra sidan gatan stod en ensam likbil parkerad. Intressant - jag hade aldrig sett begravningsentreprenörer in action. Jag väntade en stund och så fick jag se två välklädda herrar bära ut en kropp. Jag blev lite besviken: den döde låg inte alls i en svart bodybag, utan i en lila eller möjligtvis vinröd sådan, jag minns inte exakt. De lämpade in liket i bilen och körde därifrån. Av allt att döma, var det den troligen alkoholiserade, ensamme gubben som alltid satt i köksfönstret och rökte pipa mittemot min lägenhet - när han inte satt på pizzerian under och krökade. Jag tyckte nästan att det var lite skönt att han var död - jag kände mig alltid iakttagen och fick ofta ha fördragna fönster; det var obehagligt med en stirrande gubbe. 

Den japanska filmen AVSKED, i regi av Yôjirô Takita, tilldelades förra året en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Om man inte vet vad det här är för film, måste jag säga att filmaffischen rullar igång Verket För Förutfattade Meningar: dels har vi en titel - AVSKED - som skulle kunna vara namnet på en parodi på en svår arthousefilm (jämför med bra titlar som BRADDOCK: MISSING IN ACTION II). Och dels har vi en bild på en man som sitter ute i naturen och spelar cello. Pretentious - moi? 

En Oscar är inte heller alltid en kvalitet för att det ska vara bra; herregud, Phil Collins har fått en Oscar, och då inte uppkörd i röven! 

Men då jag sett trailern, hade jag en hel del förhoppningar. Dessutom är AVSKED det lilla trevliga bolaget Studio S Entertainments första biorelease. Just det! DET Studio S! Bolaget med MANIAC och THE INGLORIOUS BASTARDS. Men - Studio S släpper ju så mycket mer än gamla kultrullar; deras repertoar är otroligt bred. De bevisar att människor som är verkligt filmintresserade - på riktigt - inte är begränsade till att gilla ett fåtal genrer. Jag känner många kultfilmsfans som gärna klämmer DeSica-boxen, men hur många DeSica-beundrare kastar sig över ANGEL? 

AVSKED handlar om Daigo, en cellist, vars orkester tvingas lägga ner. På jakt efter billigare bostad och nytt jobb, flyttar Daigo och hans unga, söta fru till en liten ort på vischan, där Daigo växte upp. De bor gratis i hans bortgångna mors hus, och en dag svarar han på en jobbannons i tidningen. Det är ett företag som sysslar med "avgångar" som söker en assistent. I tron att det är en resebyrå, traskar Daigo dit. Det visar sig vara feltryck i annonsen. Det företaget NK-Agents sysslar med, är "bortgångar". De är så kallade kistläggare; de som lägger den döde i kistan efter att ha genomfört en traditionell ritual - och tydligen är detta inte samma sak som begravningsentreprenör, även omNK-Agents även säljer kistor. 

Innan Daigo blivit klar över vad jobbet går ut på, har han både fått jobbet och inkasserat sin första lön. Men han vågar inte berätta något för sin fru. Han låtsas att han jobbar med ceremonier av ett annat slag. Folk börjar prata bakom ryggen på honom; i det japanska samhället är det tydligen inte fint att arbeta med sådant här; man anses som oren. Om det är en vanlig uppfattning enbart på landsbygden vet jag inte, och jag har svårt att tänka mig att vi svenskar ser på dödgrävare på samma sätt. 

Det finns långsamma, stillsamma filmer som är olidligt tråkiga att titta på. Sedan finns det långsamma, stillsamma filmer det är en njutning att uppleva. AVSKED tillhör den sistnämnda kategorin. Det här är en lika vacker som fascinerande film - ibland till och med rolig. För mig somvästerlänning är de japanska begravningsritualerna något helt nytt; den döde tvättas, kläs och sminkas på ett högtidligt sätt inför de närmastesläktingarna. Jag själv skulle tycka det vore konstigt att betrakta något sådant, men samtidigt känns det i Takitas film både naturligt och värdigt. Och liksom mycket i dagens Japan, verkar denna och andra riter hamna mellan två stolar; mellan det gamla Japan och de moderna länderna i väst. 

Filmen handlar mycket om det goda i livet, inte bara om kärleksfulla avsked, utan ävenm om god mat och vacker musik. Rollfigurerna är alla sympatiska och inte så konstiga eller direkt obegripliga folk har en tendens att bli i japansk film, även om jag ibland är osäker på om humorn är medveten eller ej, beroende på vissa överdrivna reaktioner. De utdragna begravningsritualerna upprepas ett par varv för mycket, och scenerna där Daigo slår sig ner ute i naturen och spelar cello, omgiven av lyftande svanar, är förvisso smäktande, men lite för mycket av det goda. Filmens höjdpunkt är när Daigo tvingas spela lik i en informationsfilm, och får bomull upptryckt i anus av sin chef. Något som förekommer i alldeles för få filmer. AVSKED är en underbar, upplyft- ande liten film man blir på gott humör av att se. 

Tyvärr distribueras den bara på landets digitala biografer, så bor du inte i närheten av en stad med en sådan, lär du få vänta tills den släpps på DVD eller View-Master. Förresten, innan jag glömmer bort det: i julas avlyssnade jag ett par pensionärer som befann sig mellan 80 och döden. De diskuterade hur de ville begravas. En tant visste allt om kistor. Hon nämnde ett träslag hon absolut inte ville ligga i, eftersom de osar så när de kremeras!

  

 

 

 

(Biopremiär 15/1)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar