Söndagspromenad med döden

Det där låter som titel på en mysig deckare från 1962. Eller som en av Sten-Åke Cederhök.
Jag var nyss ute och tog en promenad och fika. Jag passerade åter Stortorget och utanför Max har nu den ihjälskjutne killens kompisar ställt gravljus och lagt blommor, nallar och prylar. Det blir lite konstigt när han med barnslig handstil omnämns som "min bästis" samtidigt som den gravt kriminelle killen var välkänd av polisen och var en del av gängkriget.
Varför skriver jag detta?
Tja, antagligen därför att jag tyckte det var intressant att ... alla hans vänner hade stavat hans namn på olika sätt! Och eftersom det mest var en samling konsonanter och vokaler, var det omöjligt att avgöra vad som var korrekt.

Goddag! Doktor Nilsson...!

Nyheter & bra läsning

När man inte orkar skriva själv, kan man alltid länka till andra grejor. Som den HÄR rapporten ur dagens nyhetsskörd. Rip Torn gripen efter att ha brutit sig in på en bank. Glöm inte att klicka på länken till the greatest mugshot in the history of mankind.

Och eftersom ni alla är intresserade av serier; HÄR är en lång och trevlig artikel om hur Warrens skräcktidningar Creepy och Eerie (Chock i Sverige) kom till. Som bonus finns längst ner på sidan banners där man kan skaffa virtuella sexbrudar.

För övrigt gick jag tidigare idag förbi Stortorget utan att ha läst eller hört något om dödsskjutningen utanför Max i natt. Jag noterade att nästan hela torget var avstängt - och tammefan om det inte fanns rött stänk i snön precis där jag gick. Det såg ut som öppningsscenen i FROSTBITEN. Frågan är bara om det var blod eller utspilld ketchup från Max, Sibylla eller Burger King. Jag hoppas på blod, annars blir denna redan rätt lama anekdot totalt poänglös.

Bio: Precious

Jag har tidigare nämnt hur det kan vara att gå på bio här i Malmö. Senast var det OLD DOGS som sabbades av idioter i publiken. Men den visningen var egentligen en mysig sommardag på en äng! För igår upplevde jag...

BIOFÖRESTÄLLNINGEN SOM GUD GLÖMDE:
NÄR SATAN TOG ÖVER FILMSTADEN

PRECIOUS visades på Malmö Filmdagar i somras, men jag lyckades inte klämma in den bland de sjutton filmer jag såg - och allvarligt talat kändes den inte så lockande. Men nu hade den Sverigepremiär igår, så jag skulle se den 21.20. Snöstorm ute, så jag drog mig för att gå ut, jag övervägde att stanna hemma. Så här i efterhand vet jag att jag borde stannat hemma.
Jag visste att det skulle vara fullsatt, jag hade bokat en av de sista biljetterna, men i vanlig ordning kom inte publiken förrän under reklamen. Och när filmen väl började, kom ett helt gäng tonårskillar, femton-tjugo stycken, kändes det som, men jag vet inte exakt hur många de var. Jag trodde först de gått fel. Varför ville de se ett drama om en 16-årig smällfet, gravid analfabet som lever i misär i Harlem?
Ungarna babblar och babblar och kastar snacks på varandra och skiter i att filmen börjat. När Gabourney Sidibe först dyker upp som Precious, börjar ungarna att asgarva. Det var det roligaste de sett. När hon börjar prata skrattar de ännu mer. En dryg kvart in i filmen dyker det upp en flashback i vilken Precious blir våldtagen av sin far. Detta tyckte slynglarna i publiken var så fantastiskt roligt att de bara skrek rakt ut.
Kort efter detta tändes ljuset och filmen stängdes av. Två unga SF-anställda (tyvärr utan pondus) kom in och förklarade läget: eftersom många ansåg sig ha fått filmen förstörd, kunde de som ville lämna salongen och få pengarna tillbaka. Någon föreslog att de som störde skulle bli utslängda, men de kunde ju inte plocka ut exakt vilka de var. Tonårskillarna skrek "Jag ska knulla din mamma!" till SF-personalen.
Hälften av publiken gick. Killarna satt kvar. En tredje SF-anställd kom in och tyckte att hela rad fyra borde gå. De vägrade. Då gick SF-tjejen för att ringa efter polisen. "Jag ska knulla din mamma, din jävla fitta!" skanderade slynglarna. Fast efter ett tag lämnade kräken salongen. Filmen gick dock inte igång meddetsamma, så då ropade en puckad tonårstjej "Nu har alla jävla blattar gått, så starta filmjäveln!".
Filmen gick igång. Jag tror en tredjedel av den ursprungliga publiken satt kvar. Ett par av dräggen hade lyckats stanna kvar, trots att personalen hotade med att slänga ut alla som pratade. Det dröjde till sista fjärdedelen eller så, innan dräggen började babbla. Tydligen tyckte de att "hiv-positiv" var fantastiskt festligt.
...Men hur var då filmen? För jag såg den ju från start till slut.
Okej, Precious är alltså en makalöst överviktig tjej som bor med sin feta trashmorsa (Mo'Nique) i en sunkig lägenhet i Harlem. Året är 1987. Precious är gravid med sitt andra barn, hon har redan en dotter med Downs syndrom som hon har döpt till Mongo (?!). Precious försvunna farsa är far till båda barnen. Och på grund av graviditeten blir Precious avstängd från sin skola och flyttad till en hjälpklass. De andra eleverna där, är PRECIS som nötterna som satt i biosalongen och kördes ut. Otroligt jobbiga och blåsta.
Den nya lärarinnan Blu Rain spelas av Paula Patton, som är ett riktigt kalaskex och visar sig vara lesbisk. Hon engagerar sig i den udda Precious, som varken kan läsa eller skriva, och inte mycket annat heller. Mariah Carey dyker upp i sin omskrivna roll som ful soctant, och hon är också hjälpsam.
Plötsligt trillar Precious ihop och förs till sjukhus, där hon föder en son. På sjukhuset jobbar det schysste syster John, som spelas av Lennie Kravitz. När Precious kommer hem med bebisen, får morsan psykbryt och slänger ungen i golvet och börjar slåss med dottern. Hon kastar en blomkruka i ryggen på henne. När Precious flyr med sonen nerför de elva trapporna, kastar morsan en TV (!) efter henne. Precious trillar och blodet sprutar, men hon och ungen kommer undan och får flytta hem till missRain och hennes flickvän.
Nä, det är ju ingen munter historia. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Ibland går filmen för långt; en del scener med den galna morsan tangerar parodi. Samtidigt är filmen rätt coolt gjord här och var, bland annat fantiserar Precious om sig själv som glamorös stjärna, ibland ser hon sig själv som en smal, vit och blond tjej.
Vad gäller realismen kan jag mycket väl tänka mig att det går till precis så här på många håll i USA och säkert även i andra västländer. Man kan ju undra hur folk i dagens samhälle kan undgå att lära sig läsa och skriva, men med tanke påpuckona som kom till Filmstaden blir jag inte förvånad. Dock är PRECIOUS inte en film jag vill se om. Nu har jag sett den, det räckte. Nu vill jag se George Clooney ochninjor.
Jag undrar förresten hur det gick till när PRECIOUS rollbesattes. "Sökes: En fruktansvärt fet svart tjej, direkt grotesk, en riktig flodhäst, som ska spela en 16-åring som mobbas för att hon är ett fläskberg och korkad." Vem känner sig manad att söka en sådan roll? Fast nu ledde rollen till att Gabourney Sidibe slog igenom rejält. Dessutom var hon 25 när filmen gjordes och inte 16. Och hur fick de tag på dottern? "Sökes: Liten svart flicka med Downs syndrom. Hennes rollfigur heterMongo." Hur många föräldrar till mongoloider vill låna ut sitt barn till något sådant?
Sedan undrar jag om det finns någon baktanke med att två roller spelas av popstjärnor. För de kunde spelats av vilka som helst.






(Biopremiär 29/1)

Gör din egen 3D-film

Det tar tydligen en jävla tid och innebär en massa pillande, men här är en grej om hur NOSFERATU konverterades till 3D.

Dagens bloggfynd

Den här bloggen är fullkomligt fantastisk:
WOMEN RUNNING FROM HOUSES.
Oj.
Kolla genast in den, litteraturvänner!

Religiös propaganda och nazister!

Den här tidningen, utgiven 1976 av Ackeförlaget, hade jag hört talas om, men nu när jag läst den konstaterar jag att serien är något av det mest fantastiska jag någonsin läst!
Klicka och zooma in så att sidorna blir läsliga:

Fler kändisar som hanterar penslar

Vad är väl Malmö Konsthall och Moderna Muséet jämfört med Internet?

Tony Bennett

Anthony Hopkins

Anthony Quinn

David Bowie

Frank Sinatra

Grace Slick

Marilyn Monroe

Richard Chamberlain

Ronnie Woods

...Och så ett självporträtt av mästaren; Paul Stanley

Bio: Till vildingarnas land

Jag har aldrig läst bilderboken "Till vildingarnas land" av Maurice Sendak, som kom 1963 och på svenska '67, men den låg på Hamrelius i nyutgåva, så jag bläddrade i den. Den såg märkligt bekant ut. Jag tyckte mig känna igen bilderna. Kanske hade jag läst den ändå som barn - eller andra böcker av amerikanen Sendak. Men min barnboksperiod var förhållandevis kort jämfört med andra barns. Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fem, vilket innebar att jag gav mig på serietidningar och seriealbum, när andra tragglade med fåniga bilderböcker. Jag läste Svenska MAD och Alix, de andra "Kom hit och kasta boll". Den ende barnboksförfattare jag kan komma på som jag verkligen gillade, var Richard Scarry. Och illustrationer av Hans Arnold, även om jag sällan gillade böckerna, som Astrid Lindgrens sagor.
En man jag verkligen Hatar med stort H är Spike Jonze. Visst, han gjorde Beastie Boys' "Sabo-
tage"-
video, men sedan kom den otroligt pretentiösa I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH, som han regisserade, och irritationsobjekt som HUMAN NATURE och SYNECDOCHE, NEW YORK, vilka han producerade. Filmer som faktiskt gör mig på dåligt humör, enbart genom att vara pretto.
Och nu har hans alltså skrivit och regisserat TILL VILDINGARNAS LAND och dragit ut den väldigt korta sagan till långfilmslängd.
Nu visste jag på förhand att jag antagligen inte skulle uppskatta filmen; trailern lovade illa, men jag hade ingen aning om att det skulle vara så HÄR hemskt. Jag hatade, hatade, HATADE filmen! Redan öppningsscenen fick mig på dåligt humör. Efter fem minuter ville jag gå. Vilket jag dock inte gjorde.
Huvudperson är tolvårige Max, en riktig ungjävel. Har har tagit på sig en vargdräkt och springer omkring i huset och vrålar. Sedan är han ute och leker i snön i villakvarteret. Han har byggt en igloo av av snöhög. Hans äldre syster vill inte leka med honom. Hennes kompisar kommer. Då kastar Max snöbollar på dem. De försvarar sig och råkar ha sönder igloon. Då börjar Max gråta medan snoret rinner och det ser ut som en jävla svensk barnfilm från tidigt 1970-tal. Syrran vill inte veta av Max. Tacka fan för det. Max hämnas och stökar till syrrans rum och blöter ner heltäckningsmattan.
Max ensam-
stående morsa (Cathe-
rine Keener) kommer hem. Hon verkar snäll. På kvällen kommer hennes pojkvän Mark Ruffalo. Men då flippar Max ut. Inte nog med att han rusar runt och skriker och vrålar, han ställer sig på köksbordet och kommenderar "Feed me, woman!". Då får morsan nog och skickar honom till hans rum, men han biter sin mor (!) och rusar ut.
Max kutar och kutar, och plötsligt hittar en en segelbåt. Han hoppar i den och seglar iväg. Det stormar och har sig, och plötsligt hamnar han på en ö, där stora, otympliga monster går omkring och slår sönder sina bostäder (?). Max låtsas att han är kung och vill styra och ställa över monstren, och främst vill han att de ska springa omkring och vråla. Ibland bara hoppa rätt upp och ner. Och vråla.
Och så fortsätter det resten av filmen. Ibland förs det onaturliga existentiella dialoger, men oftast är det bara en massa springande och vrålande, filmat på konstnärligt arthousesätt och ackompanjerat av saggig, pretentiös popmusik.
Även delen med monstren ser ut som ett svenskt barnpro-
gram från tidigt 70-tal. Hela estetiken är sunkigt 70-tal. Och jag hatade sådana filmer och program när jag var barn på 70-talet. Mitt intresse för skräck- och B-film som uppstod på 80-talet var väl en motreaktion på allt mög man blev istoppad som barn i brist på annat. Jag ville ju bara se på Scooby-Doo och ALIAS SMITH & JONES och aldrig på program om snoriga ungjävlar i förorten. Det var så deprimerande med sådant. Och TILL VILDINGARNAS LAND upplever jag som rätt deprimerande.
Dessutom vet jag inte hur små barn kommer att uppfatta filmen. Jag har en känsla av att många kommer att tycka att det är otäckt med fula närbilder på den gallskrikande Max (som bara förtjänar ett nackskott, eller åtminstone ett kok stryk; så uppför man sig inte). Och en del av monstren är rätt groteska snarare än gulliga, och vissa scener med konstig dialog känns som surrealistiska mardrömmar.
TILL VILDINGARNAS LAND är en typisk film som kommer att uppskattas av medelålders filmkritiker, gärna på vänsterkanten. De kommer att skriva hyllningar till barns fantasi.
Jag kan mycket väl tänka mig att Sendaks bok är kul och fantasieggande.
Men den här filmen borde klubbats som en gammal oxe.






(Biopremiär 29/1)

Tim Burton leder årets Cannesjury

Den här pressreleasen kom alldeles nyss:

Tim Burton, President of the jury

American film director Tim Burton is to be Jury President for the 63rd Festival de Cannes, which takes place from May 12th to 23rd 2010. Upon accepting the invitation from Gilles Jacob and Thierry Frémaux, Tim Burton declared "After spending my early life watching triple features and 48-hour horror movie marathons, I'm finally ready for this. It's a great honour and I look forward, with my fellow jurors, to watching some great films from around the world. When you think of Cannes you think of world cinema. And as films have always been like dreams to me, this is a dream come true."

Orkar jag ta upp Guldbaggevinnarna?

Okej, vinnarna listas ju överallt idag, men jag kan låtsas vara högaktuell, så jag kör dem här också, mest för sakens skull. Och nej, det var ju inga kul vinnare.

MÄN SOM HATAR KVINNOR bästa film? Öh... Tja... Möjligtvis tyckte jag BRÖLLOPSFOTOGRAFEN var bättre. Problemet med FLICKAN är, att har man sett den en gång räcker det. Jag vill inte se den igen, inte på ett decennium eller två; det är ju liksom inte ROBOCOP.

Bästa regipriset skulle Ulf Malmros ha fått, eftersom han ju vet hur man gör. Noomi Rapace var knappast oväntad som bästa kvinnliga huvudroll - men allvarligt talat, hennes Salander ser mest ut och talar om en utklädd skådespelerska.

Att Kjell Bergkvist fick pris för bästa manliga biroll sa jag på en gång efter att jag såg BRÖLLOPSFOTOGRAFEN. Det sa jag till honom också, "Där har du baggen som i en liten ask". Och det hade han.

Och visst skulle FLICKAN få för bästa foto. Malmros fick nöja sig med bästa manus.

Det här är ju intressant: priserna för bästa film, bästa regi och bästa manus gick till tre OLIKA filmer! Borde inte bästa film vara den bäst regisserade och välskrivna?

Övriga priser kommenterar jag inte. Det är de inte värda. Och tack och lov blev PRINSESSA utan pris. Publikens Pris, jag vad hade de väntat sig? Publiken röstade på den enda film de sett, och Haneke var väntad för bästa utländska, förstås.

Häromdagen publicerade förresten Sydsvenskan publiksiffrorna på några av 2009 års svenska biofilmer. Här är de i botten:

FLICKAN (26 724), VIDEOCRACY (16 465), APAN (9 529), MAN TÄNKER SITT (9 488) och METROPIA (2 818). METROPIA spelade alltså in drygt 250 000 spänn. Och vad kostade den att göra? Jo, 32 miljoner kronor! Bland dessa våra skattepengar. Men vaffan hade de väntat sig? Trodde de att folk skulle gå man ur huse för att se denna sumprulle? METROPIA är en typisk filmfestivalfilm.

2009 ÅRS GULDBAGGEVINNARE

2009 års Vinnarjury – Katinka Faragó, Nils Petter Sundgren, Pia Johansson, Jannike Åhlund, Johan Renck, Mikael Marcimain samt Guldbaggejuryns ordförande Eva Swartz Grimaldi (utan rösträtt) – har vid ett möte måndagen den 18 januari 2010 beslutat om 2009 års Guldbaggevinnare.

Bästa film

Män som hatar kvinnor

Producent: Søren Stærmose

Bästa regi

Lisa Siwe

för I taket lyser stjärnorna

Bästa kvinnliga huvudroll

Noomi Rapace

för rollen som Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor

Bästa manliga huvudroll

Claes Ljungmark

för rollen som Sven-Erik i Det enda rationella

Bästa kvinnliga biroll

Anki Lidén

för rollen som mormor Ingrid i I taket lyser stjärnorna

Bästa manliga biroll

Kjell Bergqvist

för rollen som Jonny i Bröllopsfotografen

Bästa manuskript

Ulf Malmros

för manuskriptet till Bröllopsfotografen

Bästa foto

Mottagaren erhåller även George Eastman Award på 50 000 kronor

Hoyte van Hoytema

för fotot i Flickan

Bästa utländska film

Det vita bandet/Das weiße Band

Regi: Michael Haneke

Bästa kortfilm

Skrapsår

Regi: Gabriela Pichler

Bästa dokumentärfilm

Ebbe - The Movie

Regi: Jane Magnusson och Karin af Klintberg

En jurygrupp om sex personer har vid sitt sammanträde den 18 december 2010 beslutat om tre Guldbaggar för Särskilda insatser inom samtliga yrkeskategorier som inte belönas med egen Guldbagge.

Chefsanimatören Isak Gjertsen

Juryns motivering:

För att ha skapat de tekniska förutsättningarna för en magisk upplevelse i filmen Metropia

Line Producern Malte Forssell

Juryns motivering:

För att oerhört skickligt ha hållit ihop inspelningen i tre världsdelar av filmen Mammut

Filmklipparen och kompositören Johan Söderberg

Juryns motivering:

För en rytmisk förening av musik och bild i filmen Videocracy

Svenska Filminstitutets styrelse har dessutom beslutat om följande Guldbaggevinnare.

Hedersguldbagge

Producenten Waldemar Bergendahl

Gullspira som delas ut för femte gången har utsetts av en speciell jury på sex personer med Eva Swartz Grimaldi som ordförande. Priset består av en Gullspirastatyett av konstnären Amalia Årfelt.

GULLSPIRA 2010

har tilldelats

Maggie Widstrand

en oförtröttlig rollsättare som är barnen trogen

Biopublikens pris

Titel: Män som hatar kvinnor

Regi: Niels Arden Oplev

Stockholm 25 januari 2010

Dagens konstnär

Jag hittade dessa tjusiga målningar när jag surfade runt på nätet. Och vem kan det vara som ligger bakom dem? Ledtråd: en superkändis.

2010 års maträtt

Efter en diskussion annorstädes, har jag kommit fram till att det man ska äta under det här året, är

PARISARE

Pulpens återkomst

För några år sedan startade den amerikanska pocketboserien Hard Case Crime - en serie som främst återutger gamla klassiker av berömda författare, men ibland även ger ut nyskrivna saker - till exempel har Stephen King skrivit en bok för Hard Case. Men det coolaste med den här serien, är att de designas som gamla kioskböcker från 1950-talet - de är alltid otroligt snygga. I samband med att Guy Ritchies SHERLOCK HOLMES gick upp på bio, passade de förresten på att ge ut ett Sherlock Holmes-äventyr, självklart förpackat som en pulproman:
Nu har Hard Case fått konkurrens. Ny på marknaden är serien Heavy Metal Pulp, som ska bjuda på sleazig, sexig och våldsam science fiction. Jag har inte läst den första boken, men här är omslaget samt en trailer för projektet:

Ett sätt att inleda sin söndag

Där satt jag och läste Skånskan och drack kaffe, när en mustaschprydd och spritimpregnerad herre slog sig ner alldeles intill mig och frågade om han fick låna Sporten. Visst fick han det, men det visade sig att sporten ingick i kultur & nöjes-delen, som jag läste. Då frågade han om jag kunde hjälpa honom; han tog fram en Lottokupong och sa att han ville kolla de rätta raderna, men han ser så dåligt. Tydligen skulle det vara vinst på hans rader. Det hade killen som gett kupongen till honom sagt. Inte fan var där någon vinst. Antagligen hade alkisen hittat kupongen.
Nu visade det sig att alkisen tyckte att jag var en trevlig ung man, så han beslutade sig för att sitta kvar och konversera, medan jag sa "Ja... Mm-mm... Visst... Jo..." samtidigt som jag försökte läsa klart tidningen. Jag kunde ju inte tränga mig ut och sätta mig någon annanstans, så hjärtlös är jag inte, och det var för kallt för att dricka upp kaffet därute.
Först kom en lång utläggning om hur alkisen nitat en kille som stod och pissade på porten till St Petri-kyrkan. "Jag är ju gammal boxare, vet du." Jaha. Han tyckte inte om att slåss, det gjorde ont i honom, både i handen och i själen när han slog ner kissaren, men "man ställer sig inte och pissar på en kyrka!"
Denna anekdot tog närmare tio minuter att återge, eftersom han upprepade allting oräkneliga gånger så att jag säkert skulle förstå.
Han tystnade. Funderade. Och så fortsatte han: "Får jag fråga en sak? Vem är Gud?" - "Det är väl upp till dig," svarade jag. "Men han visar sig ju aldrig! Vem är han? Fast det är klart, när man dör får man se honom."
Ny paus.
"Hörru du... Nu är jag lite äldre än du. Eller kanske mycket äldre. Jag är 55. Men jag är ju gammal professor. Vad har du för utbildning?"
Jag han inte svara på frågan, för:
"Jag är äldst av nio bröder. Och jag har två systrar. Jag har lite sorg nu, för min tös har dött. Men jag respekterar dem, mina bröder. Vi är nio och jag är äldst. Men jag tycker inte om det! De håller på med KARATE och sån skit, men jag skulle kunna slå ner dem allihop."
Nu följde en överraskande tvärnit:
"Jag måste hälsa på henne. Eva. Man blir så glad när man ser henne. Eva Rydberg. Hon är min kusin! Hon kommer gående längs gatan och är så käck och glad och alla blir glada när de möter henne. Hon är min kusin, Eva Rydberg. Hon är den roligaste som finns. Men jag är kanske lite äldre än du? Jag är 55."
Slutligen blev det snäppet allvarligare:
"Man ska försöka hjälpa till så mycket som möjligt. Se bara på Haiti! Det är ju fruktansvärt! Men jag är ju gammal FN-soldat. De vill skicka dit oss. Men då måste man FLYGA! Usch..."
Här drack jag ur kaffet, stoppade söndagsbilagan i fickan, ursäktade mig och gick.

Övergivna drive-inbiografer

Av ganska naturliga skäl har jag aldrig varit på drive-inbio. Jag bor ju i Sverige. Förvisso har man gjort försök med att visa film på en parkering i Malmö, har för mig att det var någonstans vid Mobilia, men det var ju mer en plojgrej. Och i USA har jag aldrig besökt de få kvarvarande drive-inbiograferna; jag får vara nöjd med att ha besökt ett par nu nerlagda grindhouses i New York.
Ärligt talat har jag aldrig riktigt hajat grejen med drive-in. Kanske är det för att jag är FÖR filmintresserad? Jag vill ju se film helt ostörd, med så bra bild och ljud som möjligt, och sittande i en bekväm fåtölj i en fräsch salong. Inte inne i en bil, omgiven av distraherande saker.
Samtidigt är drive-in förstås en oerhört cool företeelse; en helt egen kultur.
New York Times har publicerat en fascinerande artikel om en fotograf som åker USA runt och plåtar nerlagda och övergivna drive-inbiografer. Läs och titta på bilder HÄR. Bilderna är rätt haunting...

Apropå trailers...

Jag är nog inte ensam om att vilja se den här (trots Dakota Fannings medverkan). He he.

Movie Trailers - Movies Blog

Trailern till Asylums Sherlock Holmes!

Jupp, här är den! Och det ser ju inte alls dumt ut, faktiskt. Verkar riktigt kul på ett billigt och bra sätt. Hoppas någon köper in den till Sverige, till skillnad från The Asylums andra titlar, skulle den här kunna funka.

Kal P Dal i Lindvallen - igen

När jag gick och lade mig igår, kom jag åter att tänka på Kal P Dals barnprogram i Lindvallen vintern 1984/85. Och jag kom ihåg ytterligare en detalj. Han berättade en vits! En rolig historia om en bredkäftad groda. Om han berättade denna varje dag minns jag dock inte. Och jag minns inte vitsen. Men han var ju rätt bredkäftad själv, Kalle Pedal.

Conan har hittats

Nej, inte Conan O'Brien, men killen som ska spela barbaren i Marcus Nispels Conanfilm, som tydligen ska börja spelas in i Bulgarien i mars. Millennium, Lionsgate och Paradox har utsett Jason Momoa från STARGATE ATLANTIS.
Själv har jag aldrig hört talas om killen. Och efter att ha letat upp några bilder är jag skeptisk. För det första: han heter Momoa! För det andra: han ser ju ut som en skurk i MARKED FOR DEATH eller något.

Bio: It's Complicated

Foton copyright © UIP Sweden

Finns det komedier som riktar sig till kvinnor i 60-årsåldern? Jo, det verkar allt så - för jag misstänker att 60-åriga kvinnor kommer att uppskatta IT'S COMPLICATED betydligt mer än jag.

För regi och manus står Nancy Meyers (60) och huvudrollerna innehas av Meryl Streep (60), Steve Martin (64) och Alec Baldwin (51, men ska föreställa 58 enligt en scen).

Streeps och Baldwins rollfigurer har varit gifta i tjugo år och skilda i tio. Baldwin är nu omgift med en yngre, bitchig kvinna, medan Streep är ensamstående men lever lyxliv av den typ man gör i romantiska komedier av det här slaget: stort, tjusigt hus, vacker trädgård, rika vänner och hon äger dessutom ett superlyxigt bageri, där man kan smita in på natten för att baka några chokladcroissanter.


Efter en blöt festnatt råkar Streep hamna i bingen med Baldwin och saker och ting blir genast komplicerade. Baldwin tror sig fortfarande älska Streep, medan hon varken vet ut eller in - men exmaken blir hennes hemlige älskare och deras tre halvvuxna barn tycker att Baldwins rännande i huset är lite märkligt.

Samtidigt ska Streep bygga ut sig kök, och till detta anlitar hon en uppburen arkitekt spelad av Steve Martin. Steve Martin är frånskild och lite småsorgsen, men blir betuttad i Streep, som i sin tur trivs väldigt bra i hans sällskap. Det börjar verka kärlek, men nu blir det ju komplicerad - då Baldwin gömmer sig i faggorna.

Varje gång jag ser en film med Steve Martin hoppas jag att den ska vara bra och rolig. Killen är ju en extremt begåvad komiker - och även seriös skådespelare när så behövs - och han började så bra en gång i tiden med sina stand up-grejor, och filmer som SUPERNOLLAN och DÖDA MÄN KLÄR INTE I RUTIGT. De senaste två decennierna har han med få undantag hamnat i rätt vissna, slätstrukna, smöriga och kassa filmer, oftast riktade till familjer. Han fick väl hits med ROSA PANTERN-filmerna, men dessa vänder sig till små barn och inte till oss gamla fans. Martin har i en intervju sagt att varje gång han varit med i en dålig film, har de under inspelningen trott att det skulle bli bra - de har ju inte gått in för att göra kassa filmer.

Steve Martin är väl det bästa med IT'S COMPLI-
CATED, mest för att han spelar sin försiktige och frånskilde man på ett övertygande och sympatiskt sätt. Men det stora problemet med Nancy Meyers film, är att den inte är speciellt rolig. Jag ser framför mig en publik bestående av tanter som är jättenöjda bara med att få se på Meryl Streep, hennes vackra hem, och Alec Baldwin, som de en gång tyckte var stilig och kanske gör så än. Steve Martin sorteras säkert in i facket "mysig".

...Men jag skrattade knappt alls. Här finns en fest där Streep och Martin av någon anledning röker en joint, och då blir det lite farskarusell - och vi får se Steve Martin göra något vi saknat: nämligen dansa roligt, vilket han är expert på. Och så finns det en tokig scen, där den rätt fläskige Baldwin klär av sig näck för att leka erotiskt knippe och gömmer sig i Streeps säng. Men annars är det inte mycket att hänga i julgranen, så mitt betyg här under är snällt och tveksamt.

I början av filmen skämtar Streep om att hon inte gillar folk som låtit plastikoperera sig. Men allvarligt talat: ser det inte ut som om både Steve Martin och Alec Baldwin slätar ut rynkorna kring ögonen? Eller är det bara smink?









(Biopremiär 22/1)

Bio: Det regnar köttbullar

Ännu en animerad familjefilm i 3D, den här gången baserad på en barnbok jag aldrig hört talas om. Förhandssnacket om den här filmen har dock varit bra, så jag såg fram emot en kul film.
Filmen utspelar sig på en liten ö som döljs bakom A:et i Atlanten i alla kartböcker. På denna ö lever man helt och hållet på sardiner: fiska, paketera, sälja, servera och äta sardiner. Något en del av befolkningen tröttnat på. framför allt tonåringen Flint Lockwood, som vill bli uppfinnare och som bor tillsammans med sin farsa.
Unge flint uppfinner diverse väldigt märkliga och misslyckade prylar, och bland det märkligaste är ett gäng råttfåglar (flygande råttor) som genast rymde och som dyker upp från skyn när man minst väntar dem. Flint drömmer dock om att lyckas med en speciell grej: att kunna förvandla vatten till mat. Han bygger en maskin som ska kunna göra detta, men det går inte så bra - maskinenflippar ut och far upp i himlen. Totalt misslyckad.
...Tror Flint.
Tills det plötsligt börjar regna hambur-
gare från himlen. Burgarna följs av annan mat, och snart leder matskyfallen till katastrofer. Med hjälp av den ärtiga och oprövade TV-reportern Sam och en dum apa som heter Steve, måste Flint stoppa spaghettitornados och såstsunamis.
DET REGNAR KÖTTBULLAR börjar bra. Ja, mer än bra. Första halvan av filmen är fantastiskt rolig; filmen är full av lika absurda som oväntade skämt, och jag skrattade högt flera gånger. Men så fort det börjar regna mat är det inte lika roligt längre. Det bliroverkill; det blir bara gapigt och hysteriskt, alldeles för actionpackat och man glömmer bort skämtandet. Budskapet om att frosseri inte är så bra är förstås så övertydligt det kan bli.
Figur-
design-
en är väldigt enkel, men rätt rolig. Däremot är 3D-effekterna inte mycket att skriva hem om; det hela känns ganska platt.
Filmen går upp både dubbad till svenska och i originalversion utan text. Jag såg den sistnämnda, och fick därför uppleva figurer vars röster tillhörde AnnaFaris, James Caan, Benjamin Bratt, Mr T och Bruce Campbell.






(Biopremiär 22/1)

Bio: Hachiko - En vän för livet

Jag har en kompis som alltid omnämner Lasse Hallström som "Lasse Lagom". Och det ligger något i det. Jag har förvisso aldrig varit så förtjust iHallströms filmer, men sedan han kom till Hollywood, har han producerat "europeisk film" för amerikaner som är för korkade för att se riktig europeisk film. Om ni förstår mitt resonemang. Och det gör ni säkert. Annars får jag hänvisa tillMoviezine som lämpligt filmforum för er. HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET bygger på en japansk film, vilken i sin tur är baserad på en sann berättelse som utspelade sig i Tokyo på 1920-talet: en professor hittade- och tog sig an en hund, som var så trogen att den alltid satt på den lokala järnvägsstationen och väntade på att husse skulle komma hem från jobbet. Även efter professorns död fortsatte jycken att vänta, och närHachiko gick bort restes en bronsstaty av honom som finns på den där stationen. I Hall- ströms film är hunden fortfa- rande japansk; i början skickas han från Japan till USA, men adresslappen lossnar och den lille valpen skuttar ensam runt på en liten idyllisk järnvägsstation i en liten idyllisk by. 

MusikprofessornRichard Gere hittar hunden som får bo hos honom, trots hustrun Joan Allens protester. Hachi , som hunden får heta, är väldigt klok och väldigt trogen, och ja, varje dag promenerar han till stationen för att invänta RichardGeres hemkomst. På stationen blir Hachi även kompis med de som jobbar däromkring; slaktaren, den trevlige korvgubben, kvinnan i bokhandeln och hennes katt, och mannen som säljer tågbiljetter. Den sistnämnde spelas av Jason Alexander (från THE BURNING), av alla människor. Han har inte så mycket att göra och jag satt mest och väntade på att han skulle presentera sig som ArtVanderlay, och hävda att han jobbar med import and export. Richard Gere har en vacker dotter som gifter sig med en trevlig ung man, och dottern blir gravid, och eftersom vi känner till historien bakom filmen, vet vi ju attGere ska dö helt plötsligt (Hachi är så klok att han vet vilken dag det kommer att ske), vilket han gör, så att hunden kan fortsätta att gå till stationen och vänta i tio års tid. "Hjärtevärmande!" kommer en del att tycka om det här. Och en kollega; en kvinna på 60+, som satt bakom mig på pressvisningen satt och snyftade till och från. Jag hörde fler som grät i salongen. Nu må jag låta som enkallhjärtad jävel, men jag tyckte bara det här var ... småfånigt. Just för att det är så beräknande: en gullig, klok hund, stora hundögon, Richard Gere (som är medproducent), total idyll, vänskap bortom döden och insmickrande pianomusik.  

En märklig grej med HACHIKO är att jag aldrig hört talas om den tidigare. Hallströms filmer brukar man ju annars känna till, som den kommande DEAR JOHN. Men det kan bli ännu märkligare i det här fallet: HACHIKO är producerad av Stage 6, ett bolag som jag tror tillhör Sony. Stage 6 producerar vanligen filmer som THE MARKER med Steven Seagal, THE SHEPHERD med Van Damme, och DVD-uppföljare som BOOGEYMAN 3 och VACANCY 2. HACHIKO håller vanligt vidfilmsformat och är ganska återhållsam rent filmiskt. Det är en liten film och känns anpassad för ett litet format. På dess amerikanska hemsida står bara att den skulle haft USA-premiär i december förra året, men jag hittar inte en enda amerikansk recension av den. Är detta månne en kabel-TV-film eller direkt på DVD-film som får svensk biopremiär eftersom det är Lasse Hallström som gjort den? Och den är faktiskt copyrightad 2008! För det här känns inte som något annat än en gammal anonym TV-film från 1970-talet; sådant som visades som sportlovsmatiné på TV när jag växte upp. Jag vet inte vilken publik Hallströms slätstrukna och banala, om än sympatiska och välspelade film riktar sig till. Förutom äldre kvinnor. Och kanske unga flickor som tycker om djur. Det roligaste med HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET, är att den gamle B-filmsskurken Cary-Hiroyuki Tagawa spelar en gammal vän till Richard Gere. 

  (Biopremiär 22/1)

Grattis Thor!

Idag fyller Sveriges främste skådespelare någonsin 112 år!
Idag hyllar vi THOR MODÉEN med en lättgrogg!

Bio: Daybreakers

Foton copyright © Nordisk Film  

Vampyrer, vampyrer, överallt dessa vampyrer... TRUE BLOOD, TWILIGHT och allt vad det är. Och det är sällan vampyrer som jag vill ha dem. Ni som läst mina utläggningar om TWILIGHT-filmerna, känner till mina oändliga invändningar mot den fjöntiga vampyrmytologin där. Och jag vill ju inte ha några veka, mjäkiga, struliga och truliga vampyrer som egentligen är snälla och bara missförstådda. Vampyrism ska inte vara en metafor för tonåringars alienation. Alla dessa unga TWILIGHT-fans borde tvingas att se DAYBREAKERS. 

Förvisso har de tyska bröderna Michael och Peter Spierig, vilka likt bröderna Coen står bakom både manus och regi, gjort vissa smärre justeringar vad gäller sin version av mytologin, men i grunden har vi här elaka jävlar som är våldsamma och måste ha människoblod för att kunna överleva. Och de saknar spegelbild, bara en sådan sak! Minsann om de inte även kan bli fladdermöss, verkar det som... 

Det är 2019 och vampyrsläktet dominerar på Jorden. Det gissade ni aldrig! Men jodå. Folk rör sig bara ute nattetid. Vampyrerna lever "vanliga" liv och har vanliga jobb, men beställer blod hos snabbmatskedjorna. Men ett allvarligt problem har uppkommit. Människan börjar bli utrotningshotad. Vampyrerna måste snabbt hitta ett blodsurrogat för att inte gå under. Ethan Hawke spelar Ed Dalton; vampyr och blodforskare, anställd av Sam Neills mäktiga vampyrföretag. Daltons arbetsplats är fascinerande: enorma salar med enorma ställningar, i vilka människor hänger fastspända medan de tappas på blod. 

Dalton utför ett experiment på en frivillig vampyr. Den frivillige börjar spy och blåsor bubblar upp i ansiktet, men det går över - för att han tre sekunder senare ska explodera i en vacker blodkaskad. En natt råkar Dalton via en bilolycka träffa på tre människor beväpnade med armborst. Av diverse anledningar hjälper Dalton dem att komma undan vampyrpolisen, och han förs till människornas gömställe. Där introduceras han för Lionel Cormac (Willem Dafoe), som då och då citerar Elvis. Det märkliga med Cormac är att han varit vampyr, men av någon anledning botades han när han under vissa omständigheter utsattes för soljus. Daltons medicinska kunskaper behövs för att ta fram ett botemedel mot vampyrismen. Men tungt beväpnade vampyrarméer är ute efter dem... 

Innan jag såg DAYBREAKERS hade jag inte läst några amerikanska recensioner av den. Jag hade knappt läst vad den skulle handla om. Således äntrade jag biosalongen rätt nollställd, men sugen på underhållning, blod, våld och bra skådisar. Och jag var nöjd när jag lämnade salongen. Filmens story är intressant, med detta omkastade förhållande mellan människa och vampyr. Rollbesättningen är utmärkt. DAYBREAKERS berättartempo är överraskande makligt, men jag gillade det; vi slipper en massa jobbiga, hysteriska klipp hit och dit. Fotot är strålande, miljöerna är fantasieggande. Redan de tjusiga förtexterna skapade förväntningar.  

De flesta kommer nog att komma ihåg DAYBREAKERS som en jävligt blodig film. För det är den: BLODIG! Fattas bara när det är desperata, hungrande vampyrer filmen handlar om. I ett flertal scener kastar sig horder av vampyrer över sina offer och sliter likt rovdjur dem i bitar, alltmedan blodet sprutar åt alla håll. Huvuden rullar! Vid flera tillfällen exploderar vampyrer på de blodigaste sätt. Vad som också överraskar är att flera av huvudpersonerna både röker och svär. Det förekommer till och med nakna bröst på ett ställe. Sådant är man ju inte bortskämd med i dagens Hollywoodproduktioner. 

Jag gillade DAYBREAKERS. Cool film. Den bästa vampyrfilmen sedan ... tja, den förra vampyrfilm jag såg som var bra. Och det borde ha varit åtskilliga år sedan. 

Efter pressvisningen träffade jag på Svante Grundberg igen. 

   

 

 

 

 

(Biopremiär 22/1)