Malmö: Gökboet

Den här staden upphör aldrig att fascinera. Eller, "fascinera" är väl fel ord. Jag har ju tidigare nämnt att Malmö blivit något slags tillhåll för konstiga typer i större utsträckning än andra städer. Göteborg har ju skärpt sig.
Jag fascineras inte, jag bara suckar.
Ta bara idag. Den är en grad ute. 1 grad celsius varmt, alltså. Även om varmt är att ta i. Det är jävligt kallt. Och vad ser jag mitt i centrala Malmö?
Jo, där kommer en kille obekymrat gående längs en trottoar. 35-årsåldern, kanske, ser helt normal ut, ser kanske ut att ha ett skrivbordsjobb på E-On. Det är bara det att han är iförd bara långärmad tröja, knälånga shorts, och är barfota i flip-flops.
Hur tänkte han innan han gick ut? Även om han kanske bara skulle ett ärende på tre minuter, så...

Häromkvällen satt jag mot bättre vetande på McDonald's vid Triangeln. Mot bättre vetande, eftersom man inte kan gå dit kvällstid, då det är ett tillhåll för de mest jobbiga tonårsgäng man kan tänka sig, och eftersom personalen består av 20-åringar, är det ingen som vågar slänga ut dräggen.
I vilket fall, jag gick dit för att läsa Skånska Dagbladet och dricka kaffe.
Det var nästan helt folktomt. Men. Längs bortre väggen i ställets vänstra rum, löper en lång soffa där säkert tjugo pers kan sitta i bredd. Denna soffa var tom, så när som på en klotrund jugoslav med rakat huvud. Han satt med armarna utbredda över ryggstödet och hade en mugg kaffe stående på bordet framför sig - och ett brett flin över läpparna.
Han bara satt och stirrade leende rakt fram. Ibland vände han på huvudet en kort stund och tittade leende på något annat. Till exempel på mig. Ungefär var femte minut smuttade han på kaffet.
Det enda som saknades var en pratbubbla ovanför honom med texten "Hä hä hä... Hää... Hää... Å hon där... Häää... Å han... Ö-hö-hööö... Häää..."