tisdag 22 december 2009

Konst: Moderna Museet Malmö

Rooseum i Malmö har stått tomt och oanvänt i tre år nu. Men nu! Nu slås snart dörrarna åter upp för allmänheten. Rooseum har nämligen gått och blivit Moderna Museet, ett systermuseum till det i Stockholm (snarare än ett dotterbolag, enligt Modernas head honcho). Den 26:e december är premiärdatum, och då med gratis inträde och allt.
Själv var jag på en pressvisning häromdagen, och mina intryck är rätt blandade.
Först kom vi in i den orangea kafédelen, där det skulle serveras frukost. Här undrar man verkligen vad de tänkt på. Som kafé är det hela under all kritik. Det står långbord längs de stora fönstren, och i fönstren sitter man på hårda, kantiga träbänkar. Vill man sitta på andra sidan, får man fälla upp små pallar. Det är allt annat än bekvämt, orange är inte en aptitlig färg, och det hela ger ett ofärdigt intryck. Rummet innehåller också en liten butik.
Rundvandringen började, och vi kom in i den första salen. En fullkomligt magnifik sal. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin varit på Rooseum - jag har inte varit där så att jag minns det. I vilket fall: lokalerna har byggts om rejält inför Moderna Museets övertagande, och nu befann vi oss i en gigantisk, vit sal utan fönster.
Malmöchefen Magnus Jensner började prata om det hela, och jag kände hur nackhåren reste sig. Herregud! Christopher Reeve dog inte efter att ha suttit förlamad i flera år! Han repade sig och blev konsthallschef i Malmö! Jag har inte varit med om något liknande; Jensner är så lik Reeves att Reeves morsa skulle kunna ta fel. Min kompis Micke smög fram till mig och viskade "Har du sett att det är Clark Kent som visar runt?"
Premiärutställare i den här stora salen är belgaren Luc Tuymans. Han var på plats och såg ut som polischefen i en fransk actionfilm. Han gick runt och pratade om varje enskild tavla - varje enskild tavla! - han ställde ut.
Luc Tuymans konst är ... kall. Och hård. Han är tydligen väldigt inspirerad av film, vilket förstås borde tilltala mig, men han ägnar sig till stor del av att måla tavlor baserade på bilder han hittar på Internet och på TV, som han sedan zoomar in och/eller beskär och återger i bleka färger och utan skärpa. Faktum är att det känns lite grann som att ha fel på ögonen när man går runt i salen och tittar. Ett par av hans verk gick dock hem hos mig.
På andra våningen ställer svenska Astrid Svangren ut ett verk gjort speciellt för Moderna Museet och detta ganska lilla rum.

vad jag minns:
att jag var varm av rädsla
en tunn väv
babbel och en vit krage
ett upprätthållande av ett tillstånd
och allt det jag inte kunde se

...Så presenteras Svangrens utställning - och för mig representerar den Dålig Konst Av Idag. När konstnärer ägnar sig åt konstigheter, riskerar man att framstå som en ointresserad Svensson med billig smak när man inte tycker om eller förstår fjöntiga installationer.
Svangren har hängt upp några speglar på väggarna. På dessa har hon målat. Nej, inga motiv. Hon har bara kletat färg på dem. Därefter har hon hängt genomskinliga plastskynken framför dem. Dessa är speglarnas kläder. Utan dem är konsten naken. På golvet står även ett torkställ för kläder.
Svangren själv var liten och söt, men såg ut som om hon sålt smöret och tappat pengarna. Hon stod där och pratade om sin svåra konst - och jag undrade om hon var medveten om att vad hon egentligen gjort, är att fylla ett rum med sopor. Det fick mig att tänka på ett reportage i Aktuell Rapport från 80-talet, tror jag det var: några reportrar hyrde en utställningslokal. Sedan gick de till en container om hörnet och bar in soporna i lokalen, och placerade dem på ett bra sätt och döpte dem. Därefter höll de vernissage och bjöd på skumpa och snittar och besökarna berömde den modiga konsten. Stig Ossian Eriksson var en av dem! När alla gästerna gått, slängde killarna tillbaka skiten i containern.
I rummet intill börjar det dock likna något. För här på Moderna Museets andra våning finns material ur deras samlingar. Temat är 1960-talet och välkända namn - som Warhol - och verk slåss om utrymmet. Först möts vi av "Monogram"; Robert Rauschenbergs get med ett bildäck om magen, som dock är från 50-talet. Visst, geten är Moderna Museets främsta symbol, men kunde inte vi fått en egen till Malmö? Typ en gås med ett bildäck runt magen. Gärna en levande gås, som går runt bland besökarna.
De här tre rummen är riktigt häftiga och betydligt intressantare än de nya verk som får bre ut sig i resten av byggnaden. Att verken sedan framstår som mindre intressanta efter att ha presenterats med pretentiösa förklaringar är en annan sak.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Trist artikel, och på många sätt okunnig. Hade du varit lite mer uppmärksam (t ex genom att inte fästa så stor vikt vid hur konstnärerna och personalen såg ut) hade du kanske hört personalen förklara att caféstolarna inte hunnit komma upp än. De hade ju trots allt ställt iordning hela insidan på ett helt nytt museum och hängt tre utställningar på FEM dagar!

Du hade även kanske märkt att Astrid heter Svangren, inte Svanberg.

Pidde Andersson sa...

Finns det någon orsak till att du är anonym?
Fast jag ska ändra Svangrens efternamn.
Intressant att man är okunnig om man inte tycker om en viss typ av konst. Det är som att säga att man är okunnig om man inte gillar GÖTA KANAL 3.

Anonym sa...

Vad spelar det för roll om personen var anonym eller inte? Även om hon eller han hade skrivit sitt namn så hade du ändå inte vetat om vem det är.
Väldigt tråkig "artikel" annars.

Pidde Andersson sa...

Klart det spelar roll. Det är fegt att vara anonym. Det märkliga är att det bara är folk som kritiserar som är anonyma och inte vågar skriva vem de är eller ens hitta på en signatur. Varför kommentera om du inte vågar stå för vem du är?

Skicka en kommentar