Bio: Solisten

Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om SOLISTEN - THE SOLOIST - av Joe Wright (FÖRSONING), som har premiär på fredag. Då hade den ändå amerikansk premiär redan i april i år. Och nog kändes det lite märkligt att gå och se en film som öppnar med Universals och Dreamworks loggor på Spegeln; den alternativa biografen i Malmö. Vad är detta för undangömd film med Robert Downey Jr och Jamie Foxx i huvudrollerna?

Tja, det här kan väl sägas vara musikversionen av RAIN MAN.

SOLISTEN bygger på en bok av Los Angeles Times-kolumnisten Steve Lopez, och i filmen spelar Downey Lopez, som efter att ha råkat ut för en liten olycka i inledningen (nu när jag tänker efter har olyckan inget med handlingen att göra) träffar på den hemlöse Nathaniel Ayers (Foxx), som spelar fiol framför en staty föreställande Beethoven. Lopez luktar genast en story - en uteliggare som är ett musikaliskt geni?

Lopez börjar luska i den märklige Ayers och hjälper honom med bostad och musicerande. Det visare sig att Ayers är schizofren och därför sumpade sin lyxiga musikutbildning en gång i tiden; han är oberäknelig och går helt upp i sin musik, och han rabblar en massa evighetslånga, invecklade meningar.

Jamie Foxx satsar på ett så kallat "Oscar performance". Den här rollen har ju liksom allt som krävs för att tilldelas en Oscar. Ayers är begåvad, psykiskt sjuk, utstött och dessutom svart. Foxx fläskar på med hela registret. Det blir förstås inte så kul. Närmast en parodi på Oscarsroller. Inte för att han är dålig, men jag bryr mig inte. 
Robert Downey är förstås utmärkt. Men så är han ju en av sin genera-
tions bästa skådisar, en av de bästa rent allmänt som gör film nu. Att han sedan är sympatisk och rolig som människa - trots hans tumultartade liv - gör förstås sitt till.

SOLISTEN innehåller många autentiska bilder från de hemlösas värld i Los Angeles - jag gissar att många av statisterna är hemlösa på riktigt. 90 000 av dem finns det i Los Angeles.

Problemet med Wrights film, är att den saknar charm. Jag gillade att den till mångt och mycket ser ut som en 1970-talsfilm, trots att den utspelar sig i nutid, men den saknar det där som lyfter filmen. Ämnet får vara hur angeläget som helst, men filmen lyckas inte riktigt gripa tag i mig. Jag tycker dessutom att återblickarna till Ayers uppväxt känns överflödiga.

Catherine Keener medverkar också i det här verklighetsbaserade dramat, som får anses som godkänt, men inte mer. Och vi ska nog vara glada att inte Spielberg regisserade med Tom Hanks i en av rollerna; gissa om det hade blivit smörigt och dant då.

Lustig detalj: i TROPIC THUNDER skämtar Downey om att man ska spela efterbliven för att få en Oscar.

 





 


(Biopremiär 11/12)