Bio: Bright Star

Jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till australiska regissören Jane Campion. Faktum är att det första jag tänker på när jag hör hennes namn, är en serie av Camilla Forsman som gick i Kapten Stofil: i bakgrunden i några serierutor hänger parodier på filmaffischer, och en av dessa är "Jane Campions BASTUBAN" (eller om det bara var TUBAN). Väldigt roligt.
Häromdagen var jag, som jag så ofta är, inne på Hamrelius bokhandel och botaniserade bland utländska böcker. I ett speciellt ställ fanns böcker på vilka det nu byggts bioaktuella filmer. En av dessa böcker var en tunn diktsamling av John Keats. Eller var det kanske samlad korrespondens? Jag tittade inte så noga.
John Keats dog 25 år gammal i tuberkulos år 1821. Sin ringa ålder till trots, anses han vara en av världens främsta romantiska poeter. Får man tro Campions film, såg Keats ut som en britpopare och hade lite drag av spjuver.
BRIGHT STAR utspelar sig främst i en by utanför London, och börjar 1818. Abbie Cornish spelar Fanny Brawne, en ung, ganska välbärgad tjej med skinn på näsan. Hon är väldigt modeintresserad och tjänar bra med pengar på klädnadssömnad.
Grannar är de två poeterna mr Brown och Keats. Brown (Paul Schneider) är en burdus karl, medan Keats (Ben Whishaw) förstås är en känsligare själ. Fanny påstår sig inte förstå poesi, och därför ska Keats lära henne allt om konstformen - och det bär sig inte bättre än att de blir kära i varandra. Passion och grejor!
Fast Keats är ju fattig och kan inte försörja sig, och det blir aldrig av att de gifter sig - bland annat står Brown i vägen - så den sjuklige Keats åker iväg till Rom och, tja, dör. Slut. Fast detta var väl ingen spoiler. Vi visste ju från början att han skulle dö ung.
Campions film har ofta ett väldigt vackert foto. Det är inte mycket till biofilm; det är vanligt vidfilmsformat, mest interiörer och bara folk som pratar. Det ser ut som en TV-produktion, och det skulle faktiskt kunnat stå "copyright BBC 1972" eller 1984 eller 1998 eller vilket år som helst; berättandet och estetiken är tidlöst enligt den brittiska traditionen. Men bildkompositionerna är vackra och det är mycket stämningsfulla höstpromenader i skogen och över en äng.
Det är en väldigt stillsam film och tyvärr lite för lång. Jag hade inte precis tråkigt när jag såg den, men mot slutet kändes det lite segt. Och jag är ju inte världens främste anhängare av poesi. Men romansen mellan Fanny och Keats är rätt gullig, och det är intressant att Fanny bor i ett hem där ende mannen är hennes lillebror. Fanny framstår som väldigt modern.
Fanny bär förresten rätt fula kreationer som får henne att se tjock ut. Märkligt. Huvudrollsinnehavarna känns alla märkligt bekanta, och efter att ha kollat upp dem, konstaterar jag att de är från England, Australien och USA, och tillhör de där som ofta har biroller i filmer jag sett, men aldrig noterat deras namn.






(Biopremiär 25/12)