Sådant som får mig att vilja bli en sur gubbe som skriver insändare

Igår var jag och såg den extremt hajpade filmen PARANORMAL ACTIVITY. Den gjorde mig inte speciellt glad. Recension kommer någon gång i nästa vecka.
Däremot blev jag inspirerad av filmen. Av dess minimala budget och framgångar. Dessförinnan blev jag inspirerad av den kommande svenska skräckfilmen MARA (trailer här under någonstans).
Dessa två inspirationskällor fick mig att rota fram ett gammalt synopsis och knacka loss på ett manus. Oj, vad det gick undan! Och jag fick hela tiden bättre och bättre idéer.
Men så kände jag att det nog var dags att tvinga mig själv till att sluta. Det var ju fredag. Jag behövde handla ett par grejor. Och varför inte gå förbi Hipp och ta en öl och äta buffé? Kanske träffar jag några kollegor där, åtminstone två brukar gå dit till fredagsbuffén.
Med en ICA-påse i näven äntrade jag Hipp. Hög musik och packat med folk. Jag försökte hitta mina vänner med de sågs inte till. Jag tittade upp mot buffébordet - och konstaterade att det plockats bort! Nåja, när jag ändå var här kunde jag ju ta en after work-öl, det var jag värd.
Precis när jag fått min billiga ölflaska till överpris (det är något slags paradox) upptäckte jag att buffén inte alls var bortplockad, de hade bara flyttat på det. Fan, och nu hade jag en flaska öl i handen. Ingenstans att ställa den, alla bord var upptagna, och ingenstans att hänga rocken - det gick inte att ta sig genom lokalen till garderoben, och inte fanns där några lediga stolar att hänga den över.
Jag drack upp ölen och iförd rocken traskade upp till buffén.
Då kände jag att någon knackade mig på axeln. Bakom mig stod en ung man i kostym. Tydligen var han ägare eller delägare till Hipp, eller något slags chef.
"Buffén ingår bara om man beställer - nere i baren!" sa han.
"Jag vet," svarade jag.
Mannen nickade allvarligt och ställde sig i ett hörn och tittade misstänksamt på mig. Jag gick skamset iväg med min välfyllda tallrik. Jag lyckades ställa mig på ett hyfsat säkert ställe där det gick att stå och äta. Mannen glodde på mig.
Vad fan var det där? Är det inte jävligt oförskämt att gå fram och säga så till sina gäster? Vad hade han tänkt sig? Att jag skulle ha ölflaskan eller vinglaset i fickan eller bakom örat medan jag trängdes runt buffébordet? Och sedan sätta mig i knät på någon annan och äta?
Väldigt konstigt.
Hade jag varit lagd åt det hållet, hade jag skrivit till Hipp och klagat och krävt en ursäkt. Men först skulle jag skriva en insändare till tidningen, bara för att krogen skulle förnedras och i ett svar direkt skriva att de önskat att jag kontaktade dem innan tidningen.
Jag skyfflade i mig buffén så fort det gick, och sedan letade jag ett par minuter efter ett ställe att ställa den tomma tallriken på. Alla som bokat bord blängde surt när jag försökte ställa den hos dem.
På väg ut såg jag att en av mina kollegor stod inträngd vid ett ståbord i andra ändan av krogen. Jag gick bort och pratade en stund. Jag konstaterade även att jag inte hade kunnat gå dit med min tallrik och äta, eftersom där var för trångt och servitriserna passerade var trettionde sekund med ett "Ursäkta!". Fast det gick ju inte att prata ändå i oväsendet.
Jag gick iväg satte mig annorstädes och tog en kaffe.
Hur kommer det sig att svenska tonårstjejer konstant utbrister "Oh, my God!"? "God" uttalas självklart "Gaaad".
Och varför sitter tonåriga invandrarkillar alltid och stampar technotakt med ena benet och trummar med händerna som om de har parkinsons? Jösses, jag blir ju nervös när jag hamnar bredvid dem. Sluta skaka så förbannat!
Tacka vet jag den gamle fiskargubben som jag såg på färjan till Hönö för snart tjugo år sedan. Han lyssnade på dragspelsmusik i en Walkman, hade trätofflor, stampade takten och sjöng med: "Raj raj raj di raj!"