Bio: Luftslottet som sprängdes

Foton: Knut Koivisto. Copyright Nordisk Film

Jag lämnade pressvisningen av den tredje och avslutande delen av MILLENNIUM-trilogin med väldigt blandade intryck. Detta är nog första gången jag recenserar en hel, avslutad filmserie inom loppet av ett år, om vi bortser från mina retrospektiv över gamla filmserier.
Jag blev ju positivt överraskad av MÄN SOM HATAR KVINNOR. Jag hade inte läst boken, men upplevde filmen som underhållande, intressant och lite spännande, och framför allt kände jag att den låg en bra bit över svensk polisfilmsstandard.
FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN ställde jag mig svalare till, dels beroende på att den uppenbart var gjord för TV och dels för att en del dumheter i handlingen irriterade.
Den tredje delen, LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES, tar vid exakt där förra filmen slutade - detta var ju tänkt som en TV-serie och har efter första biofilmens omåttliga framgångar klippts om för bio. Det är åter Daniel Alfredson som sköter regispakarna.
Lisbeth Salander (Noomi Rapace) flygs till Sahlgrenska i Göteborg, efter att ha misslyckats med att döda sin gangster till far. Hon blev ju misshandlad, skjuten och levande begravd, men repar sig rätt bra. Fast farsan repar sig han också och ligger i samma korridor som Lisbeth.
Den hemliga och skurkaktiga organisation som sett till att hålla Salander inlåst sedan barndomen och omyndigförklarat henne, vill göra sig av med både farsan och Lisbeth, så en döende, 78-årig hitman åker till Göteborg. Denne hitman spelas av allas vår Hasse Alfredson, far till Daniel! Han lyckas knäppa gubben, men går bet på Lisbeth.
Så inleds till slut rätte-
gången mot Lisbeth Salander. Mäktiga män vill att hon åter ska spärras in på psyket. Tack och lov har den rättrådige Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) under filmens gång samlat ihop en massa bevis mot alla onda bovar, kvinnomisshandlare och pedofiler. Han och hans tidning Millenniums ansvarige utgivare Erika Berger (Lena Endre) blir hotade av organisationen och de attackeras på en restaurang.
Men Salanders halvbror, då? Den gigantiske Terminatorbiffen som inte känner smärta? Jo, hans sparas till en uppgörelse i en nerlagd fabrik; den för faktiskt tankarna till Stalloneklassikern COBRA. Just denna uppgörelse slutar ganska raffinerat.
Det allra största problemet med LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES, är att det så uppenbart handlar om en TV-produktion. Det är enklast möjliga bildkompositioner, alldeles för mycket talking heads, nästan inga miljöer och absolut inga imponerande filmiska finesser, tjusiga åkningar och så vidare. Fotot är lite grynigt och aningen irriterande murrigt.
Första halvan av filmen ligger Salander i en sjukhus-
säng och sjåpar sig och filmen står i princip stilla. Till saken hör att spellängden är två timmar och tjugosju minuter! Och andra halvan är det rättegångsdrama. Actionscener lyser med sin frånvaro till förmån för scener där folk sitter rätt upp och ner på stolar och pratar och pratar som vore det radioteater. Och det är ju trist. Den oinspirerade filmmusiken drar också ner tempot.
Samtidigt figurerar det en del trevliga skådespelare och jag måste säga att Hasse fungerar fint i sin lilla men viktiga - och mustaschlösa! - roll. Fast ärligt talat vet jag inte om det är för att han gör den bra, eller för att han är så älskad.
I media målas Noomi Rapace, seriens fixstjärna, och framför allt hennes rollfigur upp som extremt cool, tuff och nyskapande och allt möjligt. Men jag håller inte med. Jag tycker att Rapaces skådespeleri är lite forcerat, och jag förstår inte vad det är som är så attraktivt med någon som är så introvert och humorbefriad som Lisbeth Salander är. Och när hon klär sig i nitar, kedjor och annat ser det bara ut som om hon klätt ut sig till Halloween. I den här tredje filmen iför hon sig en extrem outfit inför rättegången och jag skrattade högt - hon ser hur töntig ut som helst! Dessutom: om inte Salander vore så introvert, hade fallet lösts på en gång. Men då hade det inte blivit några böcker eller filmer.
Men jag kan fortfar-
ande inte avfärda den här filmen. Den ligger fortfar-
ande flera snäpp över Beck och Wallander. Den innehåller flera intressanta inslag. Vissa detaljer är smarta. Och är jag snäll kan Alfredsons film få en trea i betyg av mig, vilket den alltså får.
I förtexterna står det förresten "Stieg Larssons LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES efter Stieg Larssons roman". Snacka om tårta på tårta! I eftertexterna tackas Malmö Konsthall och Sydsvenskan. Någon som vet varför?
Enligt dagens Kvällsposten har MÄN SOM HATAR KVINNOR setts av cirka 7,4 miljoner biobesökare i Norden samt Spanien, Frankrike, Italien och Tyskland. FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN har setts av 3,3 miljoner i Norden samt Spanien och Italien.Totalt har alltså nära 11 miljoner biobesökare sett de två första filmerna, som sålts till 39 länder. Frågan är bara hur serien kommer att tas emot i England, där premiär sker först i mars 2010, och i USA, där premiärdatum inte är satt. Och amerikanerna pratar ju redan om en remake.






(Biopremiär 27/11)