Lyssna på Lovecraft

H.P. Lovecraft och ljudbok - då är jag säkert inte ensam om att tänka på Ernst-Hugo Järegård. Men det finns förstås andra som läst in berättelser av den gamle skräckmästaren. På engelska.

På DEN HÄR sajten hittar man en rad mp3:or med inläsningar av de Lovecraftstories som är i Public Domain. Kan kanske vara något att lyssna på, nu när det är mörkt, kallt och jävligt därute...

Det mäktiga julevangeliet

Oj, jag har ju helt glömt att nämna att nya numret, julnumret, av Nya Upplagan nu finns att plocka upp lite varstans. I Malmö till exempel på Folk å Rock och hos Lilla Torgs seriebutik. I värsta fall går det att rota fram tidningen på hemsidan; www.nyaupplagan.se.
Numrets mittuppslag upptas av en stämningsfull berättelse: "Det mäktiga julevangeliet" av mig och Jimmy Wallin. Berättelsens huvudpersoner är Mäktige Månsson, Persson från spiddekagsbageriet, och Dolph Lundgren.
Avsnittet dryper av julstämning...

Skyltsöndagen har tagit ner skylten

Jag har alltid varit bansligt förtjust i julen, konstigt vore det ju annars, och när jag växte upp - i synnerhet på 70-talet - var skyltsöndagen en stor dag i mitt liv. Jag såg fram emot julskyltningen hela året. Då förvandrades Landskrona till en stor, mysig, puttrande julgryta, upplyst av levande ljus och marschaller. Julsånger smekte gatorna, jag klistrade näsan mot Nürnbergs leksakers skyltfönster och tittade på tåget som körde runt, runt, runt.
Framför allt betydde julskylningen i Landskrona tecknad film. På Domus' parkering uppe på butikens tak, fanns en del karuseller och grejor, och där projicerades super-8-filmer mot en stor, kal vägg. Jag vill minnas att det ofta handlade om Hacke Hackspett. Och som ni säkert vet, var vi inte bortskämda med tecknad film på den tiden. Jag minns fortfarande hur det var att stå där i mörkret på parkeringen, med spunnet socker i handen och tittande på tecknat på väggen.
Ibland hände det att jag fick köpa en serietidning hos Lindhs Tobak på vägen hem - som den gången jag fick ett extra spännande nummer av Läderlappen; en tidning jag avhandlade här i TOPPRAFFEL! förra året.
Det började nog gå utför med julskyltningen i Landskrona redan under 80-talet. På 90-talet var det rätt kasst. 2000-talet har varit under all kritik, om de inte ryckt upp sig sedan jag blev Malmöbo.
Förra årets julskyltning i Malmö blev kort för min del. Jag gick från Nobeltorget ner till centrum, och möttes där av ett massivt sjok människor som rörde sig väldigt långsamt längs gågatan. Det tog inte många minuter innan jag gav upp, vände och satte mig på en krog och drack öl istället.
Idag gjorde jag ett nytt försök att ta mig en titt på evenemanget. Den här gången utgick jag från Stortorget. Klockan var halvfem, fem-någonting, och det var förstås mörkt - det ska väl ha hunnit bli mörkt ute när man går på julskyltning?
Massor med folk ute och jag börjar gå uppför gågatan.
Jaha. Jasså, den butiken har stängt? Och den med? Konstigt. Det är ju skyltsöndag. Varför har de stängt? Eller hade de öppet en stund dagtid? Oj, har de också stängt?
I princip allting utom restauranger hade stängt upp till Åhléns. Åhléns hade öppet, liksom Hamrelius Bokhandel mittemot. Jag gick in på Hamrelius och stod och tittade på engelskspråkiga pocketböcker bortåt en halvtimme.
Därefter gick jag ut och fortsatte upp mot Triangeln. Jag konstaterade att julmusiken lös med sin frånvaro! Vad hördes istället? Jo, vid inte bara ett, utan två gathörn, stod de jävla indianerna med sina jävla panflöjtar och tutade för fulla muggar! Fy fan! Och inte hade de tomteluvor.
...När jag tänker efter såg jag inte en enda tomte eller Lucia eller något liknande. Hela centrum är nerlusat med juleljus i träd, granar och på stolpar, stan glittrar och glimmar, men julvisor och tomtar har inte hittat dit. Förutom till isbanan och pariserhjulet på Stortorget.
Utanför Royal var de årliga stånden uppraddade. Små röda hoddor som säljer främst julpynt och hemmagjort mög. Inte alltför upphetsande. Alldeles för lite rökad ål och nystrypt sill och griljerad skinka och liknande. Där hoddorna slutade dök det upp en kö - 20-25 pers köade till en hodda. Vad såldes där? Jo, donuts. Donuts! Vad har donuts med julen att göra? Varför ville folk plötsligt ha donuts? Och hur orkade de köa så länge för donuts?
Slog mig att jag även saknade något annat: glögg, lussekatter och pepparkakor. Var höll alla föreningar med termosar hus? Åtminstone i Landskrona brukade det alltid stå folk och bjuda på gratis saftglögg. Till slut såg jag ett ställe som sålde glögg med lussekatt för 30 spänn. Nå, jag kan mycket väl betala 30 spänn för en mugg glögg, men då ska jag få glöggen serverad i en mugg av glas eller porslin, och jag ska kunna sitta ner och avnjuta den. Jag betalar inte 30 spänn för glögg i en plastmugg som jag måste inta på språng.
Hoddorna tog slut. I korsningen där gågatan möter Storgatan stod en kvartett unga tjejer och sjöng "Nu tändas tusen juleljus" - äntligen! En julsång. Och de här töserna kunde sjunga på riktigt. För ett ögonblick infann sig lite julstämning.
Fast där uppe fanns inte mycket mer att titta på. Jag vände och gick tillbaka. Fler stängda butiker. Nu hade även Hamrelius hunnit stänga. Lagerhaus hade öppet, så där gick jag in. Konstig affär. Full av skit och konstiga prylar. En väldig massa danskar botaniserade därinne.
Jag gick ut igen och ansåg 2009 års skyltsöndag avklarad.

Söndagens kändisspotting

Jag gick förbi en väldigt liten personbil, i vilken fem - eller kanske till och med sex? - personer försökte tränga in sig. De hade dessutom en massa packning de skulle ha med. Det här var förstås inget jag hade tagit någon större notis om, om det inte vore för att jag plötsligt hörde en kvinnoröst som lät aningen bekant. Med lätt amerikanskt brytning sa hon: "Går det bra att sitta fram, eller?" Jodå. Det var Cyndee Peters. Undrar om hon hade utombordaren med sig.

En rysare till advent

Första advent, dags att tända ljus och ha sig. Varför inte inleda denna adventssöndag med en liten rysare? Här är en trevlig liten irländsk kortfilm med fräsig twist på slutet. Välgjord och bra film, hinner aldrig bli tråkig. Och det tänds ett levande ljus i den! Fast kameravinkeln där man ser flickan nerifrån källaren fick mig att tänka på den liknande scenen i A BLADE IN THE DARK, där The Pig Faced Kid tappar en boll i källartrappan och hans kompisar retar honom genom att skandera "You are a female, you are a female!"

Ninjor i långa banor

Det är väl lika bra att fortsätta på temat NU Images NINJA. Här är nämligen två fajter ur filmen. Och som vi vet är alla filmer med ninjaslagsmål på hustak per automatik bra.

Ninja för mig, kanske för dig

Igår hade Warners NINJA ASSASSIN biopremiär i USA, och efter att ha läst en lång rad recensioner, känner jag mig mindre lockad att se den - folk klagar på att den är illa klippt, har för mörkt foto, det går inte att se vad som händer, och det datoranimerade splattret övertygar inte.
Fast det är klart, så kollade jag in The Cinema Snobs recension HÄR, och genast verkar allt så mycket bättre.
...Men jag tror fortfarande att NINJA med Scott Adkins från NU Image är den film som gäller. Förvisso är den HÄR recensionen rätt sval, men killen som skrivit den verkar lite småtrist och gillar tydligen inte tjoflöjtfilm. NINJA har alltså redan haft biopremiär i Malaysia. I västvärlden släpps den direkt på DVD först nästa år.
Jag tycker i alla fall att filmen verkar hur bra som helst.

Tjusigt, tjusigt - de första varulvsaffischerna!

Klassiker...

Gandhi 2 - UHF Classic Video - Watch the best video clips here

Möt Jonah Hex

Förra månaden publicerades detta ståtliga porträtt av Josh Brolin som Jonah Hex i en fransk filmtidning. Nu har bilden sluppit ut på nätet.
Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att det är så här jag alltid tänkt mig Hex!

En prinsessetös på Mars

John Carter - Människa på Mars hette serietidningen från Atlantic Förlag jag läste på 1970-talet. Jag hittade även en av Edgar Rice Burroughs böcker på biblioteket. Jag lånade den, men läste den aldrig. Jag har tidigare nämnt att två filmer är på gång. Dels en gigantisk, dyr produktion från ett stort bolag. Men först en liten cash-in från våra muntra vänner på The Asylum. Här är första trailern:

Bio: Oskuld

Årets mest udda biopremiär och den konstigaste film jag sett på bio i år.
För en knapp vecka sedan kom ett mail från Spegeln i Malmö med inbjudningar till veckans pressvisningar - bland dem OSKULD. Filmen skulle pressvisats i tisdags, men av okänd anledning blev visningen framflyttad till idag torsdag.
OSKULD är en film inspelad i Malmö - och en film jag aldrig hört talas om. Jag hade ingen aning om att den gjorts och att den skulle få biopremiär, och jag har aldrig hört talas om regissören Björn Kanger, som tidigare gjort kortfilmer.
Så här står det i pressutskicket:
"Badrumsrenovering blev långfilm. Istället för att renovera badrummet så gjorde Björn och Cecilia Kanger långfilmen OSKULD.

Björn och Cecilia Kanger valde en annan väg än att gå via Svenska Filminstitutets filmkonsulenter. Istället gick de till banken och lånade 35.000kr för att renovera badrummet. Med den blygsamma summan påbörjade de inspelningen av dramat OSKULD sommaren 2005 i Malmö. Björn Kanger har skrivit manuset, fotat och regisserat. Cecilia Kanger har producerat."

Fast i en kort intervju i dagens Sydsvenskan erkänner Björn Kanger att han bluffade hos banken; filmen drog över budget, så han låtsades bara att han behövde pengar till en badrumsrenovering, för att istället använda stålarna till filmen. OSKULD kostade alltså inte 35000 spänn att göra. Hur mycket vet jag dock inte, men det kan inte vara mycket mer...

Filmen kommer bara att biovisas i Malmö. SF bedömde den som mindre kommersiellt gångbar. Jo, det kan jag ju förstå.

Okej, vad är då det här? Ja, det vetefan.

Charlotta Jonsson spelar en tjej som heter Ninja Svensson (!) och som en kväll festar med några kompisar och får för sig att på skoj skicka ett porrigt sexbrev till en slumpmässigt utvald kille i telefonkatalogen. Brevet hamnar hos brevbäraren John (Anders Tolergård), som lyckas lokalisera den anonyma avsändaren. Det bär sig inte bättre än att John och Ninja får ihop det.

En kväll vill John stanna hemma och titta på TEAM AMERICA, men Ninja vill gå ut med en kompis, vilket hon gör. Hennes natt slutar med att hon blir våldtagen av två killar, varav en jobbar på Videomix på Nobelvägen. Johns kompis Erik har också osis samma natt, och blir rånad och misshandlad av två andra killar.

Ett element som sätter saker i rulning i filmen, är en man man aldrig riktigt får se vem det är, som sitter hemma och skriver fejkade kontaktannonser i Ninjas namn, och sätter in dem i en porrtidning. Jag vet fortfarande inte vem han var och varför han gjorde det.

Jag har ingen aning om vad Björn Kanger vill med sin film. Visst, det är en slice of life. Men att påstå att OSKULD spretar är en underdrift. Första halvan av filmen är väldigt lättsam och tenderar bitvis komedi. Efter våldtäkten halvvägs in, blir det något slags tungt drama med mycket skrik och känslor. De två halvorna passar inte riktigt ihop.

Vidare finns här ett flertal scener och sidospår som inte har någonting med något att göra. John blir inkallad till sin chef på posten. Chefen är något slags bögkarikatyr och skådisen riktigt usel. Johns granne har klagat på att John snor hans porrtidningar! Chefen viftar med Aktuell Rapport och Cats. Riktigt varför grannen gått till posten och lämnat tidningarna där framgår inte riktigt.

John ringer på hos grannen, som sitter och tittar på en hårdporrfilm (som vi får se en snutt ur). Grannen spelas av den sämste skådis jag sett i en film på bio det senaste decenniet. John får för sig att censurera tidningarna och klistrar svarta lappar över alla könsorgan.

Det finns en del positiva grejor med OSKULD. Jag gillar folk som gör långfilm utanför systemet; jag är ju själv inblandad i sådana projekt. Och jag gillar att filmen är inspelad på plats runt om i Malmö; de är på Brogatan och dricker öl, på Chokladfabriken och dansar och så vidare; det är inte som i MAÑANA, en film som kunde utspelas var som helst och där man klippt in Malmövyer mellan vissa scener för att ge lokalkänsla.

Anders Tolergård är väl hyfsad, men jag måste säga att jag verkligen gillar Charlotta Jonsson. Hon är riktigt bra och dessutom söt. Bland övriga skådisar känner jag bara igen Joakim Narin, som är med en minut. Narin gjorde en gång i tiden - runt 25 år sedan - seriefanzines tillsammans med Gunnar Krantz.

Men i övrigt är det här under all kritik. Här finns ingen ordentlig story, scenerna hänger inte ihop, många scener är totalt onödiga (John köper té på Konsum), här finns ingen dramaturgi - det hela är bara konstigt. "OSKULD är en samhällskritisk film om brott och straff, om kärlek och om hämnd" står det i pressmaterialet. Det kan ju vara bra att veta. Det samhällskritiska, tja, det är väl en scen där en typisk skånsk, uniformerad polis av idag förhör Ninja efter våldtäkten; han känns faktiskt realistisk. Kanske är han en riktig polis? Om vi säger som så: han är inte smickrande för poliskåren.

Tekniskt sett är OSKULD lika splittrad som på alla andra sätt. Ibland ser det okej ut, ibland ser det för jävligt ut. Ibland är folk aningen ur fokus och jag vet inte om det är medvetet eller ej. Ibland är det grynigt. Alldeles för ofta är ljudet så risigt att det inte går att uppfatta dialogen; det är sällan jag hör vad Johns kompis Erik säger. Och traditionsenligt pratar nästan ingen skånska i filmen.

Jag undrar också när fanken filmen spelades in. 2005 uppger pressutskicket. Jag minns inte hur längesedan det är Videomix bytte namn till Hemmakväll, men det är några år sedan. Men konstigast av allt, är när Ninja går in i videobutiken och det på väggen bland annat hänger en affisch för DRACULA 2001, en film som kom ... 2001. Så, när spelades den här filmen in? Varför släpps den inte förrän nu?

Halva Malmö tackas i eftertexterna. Man tackar även herrtidningsförlaget Tre-Mag, som hunnit byta namn till NAE Group. Enbart skådespelarnas namn listas, i inte vilka rollfigurer de spelar.

Jag vet inte, men paret Kanger borde nog renoverat sitt badrum istället. Men vore filmen från 1972, hade den getts ut av Klubb Super 8, och jag hade gett toppbetyg!

(Biopremiär 27/11)

I brist på bilder ur filmen, stoppar jag in porträtt på Charlotta Jonsson från hennes hemsida.

Sidney Sheldon's Modesty Blaise

Jag har länge velat se pilotavsnittet från 1982 till MODESTY BLAISE, en TV-serie som aldrig blev av. Jag kommer ihåg att Peter O'Donnell pratade om det och om hur dåligt det var, när han var på Bokmässan för kanske tjugo år sedan.
Jag har fortfarande inte sett det, men här är förtexter och öppningsscenen. Killen som lagt upp snutten på YouTube jämför med utmärkta TV-serien REMINGTON STEELE, men det här liknar ju snarare alla dessa Sidney Sheldon-miniserier som kom då. Flott och tjusigt, 80-tal som bäst.
Det är inte så mycket Modesty Blaise över det här, men jag hade självklart följt serien ändå om de blivit en sådan.

Universal Soldier: Regeneration

Man kan börja dagen på betydligt sämre sätt än med UNIVERSAL SOLDIER-nyheter. Roland Emmerichs originalfilm tillhör de få riktigt feta actionfilmer som gjordes på det mesiga 90-talet. Uppföljaren från 99 var väl mest konstig, medan de två TV-filmerna alldeles för billiga.

Jag måste säga att jag hade en del förhoppningar på den tredje filmen, som efter en del titelbyten nu heter REGENERATION. Van Damme är tillbaka, men framför allt är Dolph Lundgren tillbaka som sergeant Andrew Scott ("I'm all ears!"). John Hyams regisserar.

Men nu visar det sig att det trots allt handlar som en direkt-till-DVD-film från Sony Pictures Home Entertainment. I USA släpps den i februari.

Filmen utspelar sig i Ryssland och som synes har den samma gråa look som de flesta andra öststatsactionrullar, typ de med Seagal.

Fast man vet ju aldrig. Filmen kan ju vara kul och underhållande för det.

Bio: Luftslottet som sprängdes

Foton: Knut Koivisto. Copyright Nordisk Film

Jag lämnade pressvisningen av den tredje och avslutande delen av MILLENNIUM-trilogin med väldigt blandade intryck. Detta är nog första gången jag recenserar en hel, avslutad filmserie inom loppet av ett år, om vi bortser från mina retrospektiv över gamla filmserier.
Jag blev ju positivt överraskad av MÄN SOM HATAR KVINNOR. Jag hade inte läst boken, men upplevde filmen som underhållande, intressant och lite spännande, och framför allt kände jag att den låg en bra bit över svensk polisfilmsstandard.
FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN ställde jag mig svalare till, dels beroende på att den uppenbart var gjord för TV och dels för att en del dumheter i handlingen irriterade.
Den tredje delen, LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES, tar vid exakt där förra filmen slutade - detta var ju tänkt som en TV-serie och har efter första biofilmens omåttliga framgångar klippts om för bio. Det är åter Daniel Alfredson som sköter regispakarna.
Lisbeth Salander (Noomi Rapace) flygs till Sahlgrenska i Göteborg, efter att ha misslyckats med att döda sin gangster till far. Hon blev ju misshandlad, skjuten och levande begravd, men repar sig rätt bra. Fast farsan repar sig han också och ligger i samma korridor som Lisbeth.
Den hemliga och skurkaktiga organisation som sett till att hålla Salander inlåst sedan barndomen och omyndigförklarat henne, vill göra sig av med både farsan och Lisbeth, så en döende, 78-årig hitman åker till Göteborg. Denne hitman spelas av allas vår Hasse Alfredson, far till Daniel! Han lyckas knäppa gubben, men går bet på Lisbeth.
Så inleds till slut rätte-
gången mot Lisbeth Salander. Mäktiga män vill att hon åter ska spärras in på psyket. Tack och lov har den rättrådige Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) under filmens gång samlat ihop en massa bevis mot alla onda bovar, kvinnomisshandlare och pedofiler. Han och hans tidning Millenniums ansvarige utgivare Erika Berger (Lena Endre) blir hotade av organisationen och de attackeras på en restaurang.
Men Salanders halvbror, då? Den gigantiske Terminatorbiffen som inte känner smärta? Jo, hans sparas till en uppgörelse i en nerlagd fabrik; den för faktiskt tankarna till Stalloneklassikern COBRA. Just denna uppgörelse slutar ganska raffinerat.
Det allra största problemet med LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES, är att det så uppenbart handlar om en TV-produktion. Det är enklast möjliga bildkompositioner, alldeles för mycket talking heads, nästan inga miljöer och absolut inga imponerande filmiska finesser, tjusiga åkningar och så vidare. Fotot är lite grynigt och aningen irriterande murrigt.
Första halvan av filmen ligger Salander i en sjukhus-
säng och sjåpar sig och filmen står i princip stilla. Till saken hör att spellängden är två timmar och tjugosju minuter! Och andra halvan är det rättegångsdrama. Actionscener lyser med sin frånvaro till förmån för scener där folk sitter rätt upp och ner på stolar och pratar och pratar som vore det radioteater. Och det är ju trist. Den oinspirerade filmmusiken drar också ner tempot.
Samtidigt figurerar det en del trevliga skådespelare och jag måste säga att Hasse fungerar fint i sin lilla men viktiga - och mustaschlösa! - roll. Fast ärligt talat vet jag inte om det är för att han gör den bra, eller för att han är så älskad.
I media målas Noomi Rapace, seriens fixstjärna, och framför allt hennes rollfigur upp som extremt cool, tuff och nyskapande och allt möjligt. Men jag håller inte med. Jag tycker att Rapaces skådespeleri är lite forcerat, och jag förstår inte vad det är som är så attraktivt med någon som är så introvert och humorbefriad som Lisbeth Salander är. Och när hon klär sig i nitar, kedjor och annat ser det bara ut som om hon klätt ut sig till Halloween. I den här tredje filmen iför hon sig en extrem outfit inför rättegången och jag skrattade högt - hon ser hur töntig ut som helst! Dessutom: om inte Salander vore så introvert, hade fallet lösts på en gång. Men då hade det inte blivit några böcker eller filmer.
Men jag kan fortfar-
ande inte avfärda den här filmen. Den ligger fortfar-
ande flera snäpp över Beck och Wallander. Den innehåller flera intressanta inslag. Vissa detaljer är smarta. Och är jag snäll kan Alfredsons film få en trea i betyg av mig, vilket den alltså får.
I förtexterna står det förresten "Stieg Larssons LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES efter Stieg Larssons roman". Snacka om tårta på tårta! I eftertexterna tackas Malmö Konsthall och Sydsvenskan. Någon som vet varför?
Enligt dagens Kvällsposten har MÄN SOM HATAR KVINNOR setts av cirka 7,4 miljoner biobesökare i Norden samt Spanien, Frankrike, Italien och Tyskland. FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN har setts av 3,3 miljoner i Norden samt Spanien och Italien.Totalt har alltså nära 11 miljoner biobesökare sett de två första filmerna, som sålts till 39 länder. Frågan är bara hur serien kommer att tas emot i England, där premiär sker först i mars 2010, och i USA, där premiärdatum inte är satt. Och amerikanerna pratar ju redan om en remake.






(Biopremiär 27/11)

Rambo V: The Savage Hunt

Vad hände med storyn om Rambos kidnappade dotter? Det skulle ju vara handlingen i RAMBO IV. Efter att denna den fjärde filmen, som handlade om något helt annat, spelat in mer pengar än man räknat med, beslutade man sig för att göra en del fem, och då pratades det om att åter plocka fram manuset om Rambos dotter. Men icke.
RAMBO V: THE SAVAGE HUNT har en titel som låter som en kioskbok från 1982 och promoaffischen är häpnadsväckande tafflig - och enligt NU Images hemsida är detta handlingen:

Rambo and his young hot-shot partner track a savage, genetically engineered, half-human abomination through the dangerous Arctic wilderness.

Vad nu? Rambo Vs Predator? Eller vad har det tänkt sig? Övernaturligt röj med Rambo? Och är inte Arktis lite för trist miljö?
...Men eftersom det handlar om Rambo blir det säkert bra ändå.

Final Solution - igen

För några veckor sedan skrev jag kort om den kommande, danska skräckfilmen FINAL SOLUTION. Nu har de alldeles nyss lanserat en ny hemsida, ännu flottare än den förra, så ta er genast dit!
Jag tycker allt att den här filmen verkar väldigt lovande...

Mäktige Månsson teasar ånyo

Nya numret av Nya Upplagan går till tryck i morgon. Till helgen bör ni kunna läsa julrafflet i vilket denna bild återfinns:

Bio: Metropia

Svensk, animerad framtidsdystopi på engelska med kända skådespelare till rösterna. Det är inte den vanligaste typen av film här i landet. Eller någon annanstans. Efter att ha sett METROPIA får det gärna fortsätta vara en ovanlig typ av film. Redan när jag första gången hörde talas om filmen, läste vad den skulle handla om och såg bilder ur den, fick jag onda aningar. Jag fick 70-talsvibbar. Korta, konstnärliga seriedystopier i Métal Hurlant. De där som alltid var tråkiga. Och handlingsmässigt kan vi gå ännu längre tillbaka. Till Orwells 1984. Troligen ännu längre. Tarik Saleh har regisserat ett manus författat av honom själv, Stig Larsson, Fredrik Edin och Martin Hultman. År 2024 har Europa blivit en totalitär stat där alla länder sammanbinds av ett gigantiskt tunnelbanenätverk. Allting är grått och trist. Stora, kalla byggnader, öde värld. I centrum står Roger, vars röst görs av Vincent Gallo. Han misstror T-banan och cyklar istället, trots att det är förbjudet. Han har lite problem med förhållandet med sin sambo Anna (Sofia Helin). En dag träffar Roger på den mystiska Nina (Juliette Lewis) som är modell på en schampo-etikett. Samtidigt börjar Roger höra en röst inne i sitt huvud. Det visar sig att alla medborgare kontrolleras av folk, anställda av jätteföretaget Trexx, styrt av Ivan Bahn (Udo Kier). Killen som övervakar Roger heter Stefan, rösten görs av Alexander Skarsgård - och Stellan Skarsgård bidrar med rösten till Bahns hantlangare Ralph. Roger och Nina ger sig iväg för att stoppa Trexx kontrollsamhälle. Handlingsmässigt är METROPIA väldigt ooriginell. Sådant här har vi sett otaliga gånger förut. Det är det gamla vanliga; storebror ser dig, folk lever i ett dött samhälle och en handfull rebeller slår tillbaka på något sätt. Jag har inget emot filmer där man sett allting förut, som i princip alla Westerns eller actionfilmer. Så länge det är underhållande. Men det är inte METROPIA. Estetiskt tilltalas jag inte alls av Salehs film. Den datoranimerade filmen är gjord med en ny teknik utvecklad av bolaget Atmo, och de får gärna behålla sin teknik. Alla figurer har stora huvuden, typ vattenskallar, förkrympta kroppar, och uppenbarligen ledgångsreumatism; de går som i Kalles Klätterträd och rör sig hela tiden aningen för långsamt. Alla är likbleka, pratar lite sömnigt, och filmens färger är så nedtonade att det i princip är svartvitt. Personligen tycker jag att det ser för jävligt ut. Fult som stryk. Jag kan ge mig fan på att en och annan hävdar att detta är nyskapande och modigt animerat, men det skiter jag i - det ser ut som fan. Men vad som är ännu värre, är att METROPIA är mördande tråkig. Berättan- det är lika stelt som anime- ringen, det är pretentiöst, och jag kom ofta på mig själv med att sitta och tänka på annat. Som jag brukar säga: tråkig film är alltid sämre än dålig film. METROPIA är både tråkig och dålig. Det här är en typisk filmfestivalfilm. Den kommer säkert att uppskattas av de som tror att man måste gilla sådant här. Själv tycker jag att METROPIA bör steglas offentligt på Stortorget. Synd på folk som Udo Kier. "News anchor" är felstavat i eftertexterna. Lotta Bromé gör rösten till en sådan.  

 

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 27/11)

The Return of Jan Troell

"Den håller knappt styrfart", tyckte en kritiker om Troells senaste (och kritikerrosade) film. Själv såg jag den aldrig. Nu är han i farten igen, Troell. Eller farten och farten, med den styrfarten så...

Pressmeddelande
Jan Troell filmar i Trollhättan – ny prestigefilm till Film i Väst

Domen över död man är titeln på Jan Troells nya film. Produktionsbolaget Filmlance fortsätter sitt
samarbete med Film i Väst och kommer spela in i Trollhättan och Västra Götaland.
-Jan Troell är en av de svenska regissörer som fått störst internationell uppmärksamhet och jag är
glad över att han spelar in sin nya film hos oss. Projektet tar dessutom en tydlig utgångspunkt i vår
region, säger Jessica Ask, ansvarig för svensk långfilm vid Film i Väst.
Detta är första gången som Film i Väst är med som samproducent i en Jan Troell-film. Inspelningen
av filmen beräknas till sommar och höst 2010 och kommer till stor del spelas in i studion hos Film i
Väst i Trollhättan.
Kort om filmen:
”Från 1933 till 1945 för journalisten och författaren Torgny Segerstedt med pennan som vapen, sin
kamp mot Adolf Hitler. Den svenska kungen och regeringen gör allt för att stoppa honom då man
fruktar att hans utmanande skriverier ska föra landet in i kriget. Men dramat omfattar även ett
intrikat och passionerat spel mellan Torgny Segerstedt och tre kvinnor.”

Finland i Malmö

Ni har kanske noterat att jag lagt in en ruta i övre högra hörnet som översätter bloggen till valfritt språk. Detta på uppmaning av en amerikansk Fantomentecknare. Och varför inte?
Nackdelen är förstås att resultatet ibland blir fullkomligt vansinnigt.
Här är några utdrag ur de senaste dagarnas inlägg, översatta till engelska med den här mojängen. Ni får själva ta reda på vad det stod till att börja med.

This morning I saw the way Gudryn Schyman and an elderly man with a suitcase, wandering about in Finland, with desperate eyes.

But fucking on it was not a glass of Champagne still on my shiny day!

Fixed a thing of wonder: since the trailer began to roll, I have annoyed me in the shit ugly, obviously computer-animated wolf who jumps at the camera at the end. Will the werewolves to be this cash all the time?

Börja dagen indonesiskt

Det finns slasherfilm från USA. Från Italien. Från Spanien. Från England. Från Japan. Från Hongkong. Till och med från Sverige. Det enda jag saknar i den här slashern från Indonesien, är väl Indonesiens stora stjärna Barry Prima:

Bio: Away We Go

Det var inte längesedan REVOLUTIONARY ROAD kom, tycker jag, men redan nu är Sam Mendes tillbaka, den här gången med en komedi vars till större delen tecknade filmaffisch skriker "American Independent", och vars estetik och genomförande också basunerar ut samma term - ni vet, det är oftast gråruggigt och täckjackor. John Krasinski och Maya Rudolph spelar Burt och Verona, som bor i en fallfärdig kåk någonstans på vischan där det är grått och trist. De konstaterar att Maya är gravid, men när de berättar detta för Burts lagom spejsade föräldrar Jaff Daniels och Catherine O'Hara, berättar föräldrarna i sin tur glatt att de tänker flytta utamlands och inte kommer att kunna se ungen. Burt och Verona blir helt ställda. De känner att de inte kan stanna kvar där de bor, så de börjar turnera USA runt och hälsa på släktingar och vänner för att hitta en ny ort som är lämplig att bo på (oftast flyger paret till de olika staterna, undrar hur de har råd med det, då de ska föreställa rätt panka). Filmen består alltså av en rad episoder i vilka de umgås- och konfron- teras med mer eller mindre bisarra människor i deras hem och städer. Vissa av dessa episoder är hysteriskt roliga, som hemma hos den utstuderat flummiga Maggie Jyllenhaal och hennes familj, där alla beter sig otroligt mystiskt och där man absolut inte får använda en sulky att rulla runt sina barn i ("Tror du jag vill skjuta min son iväg från mig?"). Det hälsas även på hos en riktigt trashig familj, vilket leder till en del sanslösa repliker och situationer, men när Burt och Verona hamnar hos mer sansade vänner, är det förstås inte lika kul, och resultatet gör att filmen känns lite för ojämn. AWAY WE GO är väldigt trevlig och mysig hela vägen, men jag hade nog gärna sett att den bestämde sig för att vara en rak komedi eller ett uppsluppet drama. (Biopremiär 27/11)

Den ryska intervjun

Nu har ryssen som intervjuade mig lagt ut den engelska originalversionen på nätet. Den återfinns på MySpace och Facebook. Betydligt mer begriplig den här gången.

Stora Robert Vaughn-dagen!

Idag fyller minsann Mannen från U.N.C.L.E. 77! Han leve!
(Och leve Mads Mikkelsen, som blir 44)
I förmiddags såg jag förresten Gudryn Schyman och en äldre gubbe med resväska irra omkring vid Centralen med desperat blick. De verkade leta efter en toalett. Jag tror i alla fall att det var Schyman. Vad nu hon hade här nere att göra. Jag trodde hon hade inreseförbud till civiliserade platser.

Dagens glas champagne

På filmfestivalen i Cannes brukar det pratas om dagens glas champagne. Eller åtminstone mousserande vin. Gratis, så klart. Det går ju inte en dag utan åtminstone ett glas skumpa. Jag tycker inte precis om mousserande, men det hör inte hit. Gratis är gott. "Ska vi leta upp dagens första glas champagne?"
Nu är det en grå lördagseftermiddag i Malmö. I Stockholm pågår en filmfestival, men den har jag inte besökt på tio år - den känns liksom inte så angelägen längre.
Men tammefan om det inte blev ett glas skumpa ändå mitt på blanka dagen!
Jag promenerade på den där gatan bakom Åhléns, vad den nu heter, den där det alltid verkar vara vägarbeten. Och just idag invigdes en ny butik som heter något i stil med Blomster & Små Ting. Det är en typisk sådan där butik man undrar hur den kommer att gå runt. Liten lokal, det såg ut att jobba fyra söta tjejer där, och de säljer bara blomsterkransar, krukor, glas, stearinljus, prydnadssaker - och i små mängder. Typ EN sorts vinglas. En sorts flaska. Hur ofta köper man kransar i olika storlekar?
Men de bjöd på skumpa och fingerfood, elegant serverat på eleganta fat. Och då får man ju passa på.
Problemet var bara att jag tittat igenom sortimentet på en minut. Så där stod jag med ett glas mousserande. Vad skulle jag göra nu? En av tjejerna i kassan tittade på mig och log lite osäkert. Jag log tillbaka.
Sedan svepte jag skumpan och gick.

Kolla förresten in den senaste kommentaren jag fått på min recension av NEW MOON här under. Hi hi hi!

Höjdartitel! Höjdaraffisch!

Tyvärr står det inte så mycket på bolagets hemsida, och klickar man på länkarna kommer man bara till samma sida, eller till andra filmer. Men ändå! Det här kan ju bara bli fantastiskt! Alla rätt!

Den här orkar jag inte översätta

Min recension av TWILIGHT SAGA: NEW MOON fick mig att bli nätets mest hatade man. Eller bra nära. Men den fick mig även att tänka på gamla, fina NEAR DARK, eller NATTEN HAR SITT PRIS, som den hette här. Därför skrev jag en kombinerad artikel och recension av den, som hittas HÄR. Och nej, jag pallar inte översätta den till TOPPRAFFEL!...

Se Roger Corman få sin Oscar

Förra månaden meddelades det ju att Roger Corman äntligen ska få en Honorary Oscar. Av någon anledning kommer han inte att medverka på den stora galan i mars nästa år. Stället fick han sin Oscar igår. HÄR kan ni se en videosnutt med ceremonin.

Bio: The Twilight Saga: New Moon

När jag var liten på 1970-talet, fick jag inte läsa skräckserier. Jag brukade bläddra i de som min bäste kompis' storebror hade, och när jag följde med morsan för att veckohandla på Epe Livs, stod jag alltid och blängde lystet och nyfiket på skräcktitlarna. Men jag läste dem aldrig.

Så en sommardag när jag var åtta eller nio, kom min moster förbi. Hon hade med sig ett nummer av Dracula, som hon hittat i bowlinghallen, och självklart fick jag tidningen. Detta nummer, som innehöll Tomb of Dracula nummer 25, blev faktiskt den första skräckserietidning jag faktiskt läste, från början till slut, alla serier, alla pratbubblor - och tidningen gjorde ett djupt intryck på mig.
Det är i det här numret privatdeckaren Hannibal King introduceras; en Mike Hammer-typ som tvingas kämpa mot Dracula och ett gäng blodsugare. Storyn, författad av Marv Wolfman, har en fantastisk punchline: på den allra sista sidan, i den allra sista rutan, avslöjas det att King själv är vampyr. Mästertecknaren Gene Colans teckningar passade det här perfekt, och som liten gosse fann jag serien otäck - på riktigt.

För mig är vampyrer den ultimata ondskan. Allt de vill är att äta upp en. Visst kan de förföra en, men endast i syfte att döda en, dricka ens blod, eller eventuellt för att förslava en. För mig är vampyrer inga missförstådda, tragiska, lidande varelser - de är rakt igenom riktigt skitonda.

Därför tycker jag inte om den här nya trenden med vampyrberättelser riktade till tonårstjejer; de därromanerna, filmerna och TV-serierna som finns överallt just nu. de här historierna är oftast allegorier. Vampyrism representerar tonåringars känsla av utanförskap. 2000-talets James Dean. Och för det mesta är de här vampyrerna inte alls några vampyrer, författare och regissörer ändrarför mycket i mytologin, så vad vi får är sorgsna människor med huggtänder och superkrafter. Och unga tjejer älskar dem. Vampyrer är sexiga. Det är coolt att vara vampyr. Och jag - en vuxen karl och skräckälskare sedan länge - hajar inte. Visst, jag förstår attraktionen, men jag begriper det ändå inte.

När TWILIGHT hade biopremiär förra året hade jag ingen aning om vad det var. Jag hade inte ens hört talas om böckerna, vilket är märkligt, eftersom de var ett fenomen världen runt innan filmen. Visst, de är riktade till tonårstjejer, men jag borde väl åtminstone hört talas om dem.

Hur som helst, jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när jag gick till pressvis-
ningen av TWILIGHT, och vad jag fick, var en ganska lam, oinspirerad tonårsrulle om en ensam flicka som blir kär i en märklig kille som visar sig vara en snäll vampyr som inte dödar människor. Trots att den var väldigt svag rent filmiskt, blev TWILIGHT en dundrande succé och gjorde stjärnor av de unga huvudrollsinnehavarna Kristen Stewart och framför allt av Robert Pattinson, som ser rätt märklig ut - jag kommer ihåg att publiken skrattade högt på pressvisningen när Pattinsons rollfigur Edward Cullen gjorde entré. Vaffan, är det meningen att han ska se ut så där?!

Uppföljaren NEW MOON är 2009 års mest efterlängtade film - rättare sagt, mest efterlängtade någonsin. Faktum är att STAR WARS EPISOD 3:s rekord på den fronten nu slagits; ungar har frågat efter- och försökt förboka biljetter i ett stort antal månader nu, och det är utsålt överallt.
Och nu är den här. Töserna är i extas. Äntligen! Edward och Bella är tillbaka!

Jepp. De är tillbaka. och det är väl det hela. Jag skulle faktiskt kunna avsluta min recension här, eftersom det händer absolut ingenting i NEW MOON. Filmen är som en tvåtimmarsepisod av HEM TILL GÅRDEN med vampyrer och varulvar, och det är en tråkfest utan like.

Av någon anledning kommer Edward på att han inte kan vara med Bella längre, så tillsammans med sin snälla vampyrfamilj lämnar han byn de bor i. Bella är ledsen i flera månader. Men, hennes indiankompis Jake Black är kär i henne, och hon vet inte riktigt hur hon ska hantera det hela.

De onda vampyrerna från första filmen återkommer, men kors i röven om inte Jake visar sig vara en varulv som beskyddar Bella! Men även Jake beslutar sig för att överge Bella till förmån för att bo i en stuga i skogen tillsammans med sin vargflock.
Samtidigt har den deprime-
rade Edward åk till Italien för att begå självmord. där finns nämligen några gamla, mäktiga vampyrer med hockeyfrilla, och de spenderar dagarna med att sitta på tronar, och ibland dyker Dakota Fanning upp som liten vampyrflicka, och de här har alltså makten att döda andra vampyrer. De är ungefär som Idoljuryn på TV. Så Bella tvinga åka till Italien, och så ...

Ja, jag vet, jag vet - jag tillhör inte målgruppen. Jag är 25 år för gammal och man. Men det spelar ingen roll. Den unga publiken kommer troligen att slicka i sig det här, när de istället borde kräva något bättre äń denna illa gjorda film.

THE TWILIGHT SAGA: NEW MOON är en förolämpning. Den håller på i all evighet; dess 131 minuter rullar på in långsammast möjliga takt. Större delen av speltiden består av illa skriven, genant dialog. Här finns knappt någon action och nästan ingen handling. Och det hela är lite konstigt och förvirrande, eftersom TWILIGHTs mytologi är en enda röra.

Och sedan har vi vargflocken. Herregud, vaffan ska jag säga om den? Av någon anledning som aldrig förklaras, börjar den muskulöse Jake gå omkring med bar överkropp, bär väldigt korta jeans ser ut som Lou Ferrigno som den otrolige Hulken. Han har också skaffat sig en tatuering (föreställande en pizza?) på höger överarm. Varför? Varför går han omkring halvnaken? Fråga inte mig! Och det är ju vinter! Och det är inte allt: som tidigare nämnts, flyttade Jake in i en stuga i skogen med en massa andra barbröstade varulvskillar, och gissa vad: ja, det ser alla ut som Hulk. Vad är det här? Jösses, det här känns som en hyllning till gayikonen och konstnären Tom of Finland!

Det blir fler vansinnigheter. I flera scener går Edward i slowmotion mot kaneran, och det finns en kort flashforward, där Bella och Edward springer i skogen i slowmotion. NEW MOON ligger osannolikt nära kalkongränsen. Den är också dödsallvarlig, här finns inga försök till medveten humor (vilket förvisso är komiskt), förutom en sekvens på en biograf, och de datoranimerade varulvarna är FRUKTANSVÄRDA. Om du någon gång velat se en film där kakmonstret brottas med en vampyr, tja, här har du den!

Jag hörde att Edward knappt medverkar i boken på vilken filmen bygger. Och ja, han sticker ganska tidigt i filmen. Men hallå, publiken vill ju se Robert Pattinson! Han MÅSTE vara med! Hur löste filmskaparna detta problem? Jo, så här: Edward dyker upp som ett spöke lite då och då och spottar ur sig visdomsord - jepp, han har blivit Obi-wan Kenobi.

TWILIGHT var kass, men den gick att titta på. NEW MOON är fruktansvärd. Det enda jag gillade i filmen, var Billy Burke som Bellas farsa. I synnerhet som han har mustasch.

Men jag antar att det inte spelar någon roll vad jag skriver här. NEW MOON kommer att slakta konkurrensen på biograferna och slå rekord. Den unga flickpubliken vill titta på söta pojkar i två timmar. Sedan spelar det mindre roll om dessa pojkar har något att göra eller ej i filmen.
Jag hatade NEW MOON.

Denna recension är förresten en översättning av en jag skrev på engelska igår och som finns att läsa HÄR. Och den recensionen har lett till att en massa småtjejer världen över vill lyncha mig.
Och klickar du HÄR kan du läsa min intervju med Kevin J Lindenmuth, som skrivit manus till lågbudgetvarianten BLOOD RED MOON, som garanterat har mer att komma med än NEW MOON.








(Biopremiär 20/11)

Kufar

Jag tyckte att det bodde många märkliga människor i Landskrona, men de var nog mest "vanligt folk" och inte som jag (ignorant jävel som tror att han är något). Göteborg, och i synnerhet områdena kring Järntorget, brukade bjuda på massor av rejält konstiga typer, samt alkisar, hemlösa och otäcka typer. Men det känns som om så inte är fallet längre, Göteborg har blivit rätt poshigt lite överallt, trots grava proggtendenser.
Men Malmö! Herregud! Malmö är ju kufarnas Mecka! De är överallt. Vissa är riktigt påträngande och har börjat gå in på restauranger och hamburgerbarer för att tigga.
Men de fick mig att fundera på en sak jag aldrig reflekterat över: påfallande många kufar pratar oavbrutet med sig själva.
Hur är det, hör man inte sig själv då? Märker man inte att man pratar? Jösses, tänk om JAG pratar med mig själv utan att veta om det!

Och vad har de för sig på The Asylum, då?

De vilar aldrig, våra nyskapande, originella vänner på mockbusterbolaget The Asylum. Alltid fräscha idéer från dem! Här är deras senaste släpp plus två kommande:

Varulvsjävelen

I morgon onsdag ska jag se NEW MOON. Ja, det är ju inte så att jag skiter på mig av spänning och längtan. Jag sågade ju första filmen (recension i "förra" TOPPRAFFEL! på Metrobloggen, kolla länk här till höger någonstans).
Fast en grej undrar jag över: sedan trailern började rulla, har jag irriterat mig på den skitfula, uppenbart datoranimerade varulven som hoppar mot kameran på slutet. Kommer varulvarna att vara så här kassa hela tiden? Då blir det ju extra pinsamt.
Nåja. Vi får väl se vad jag tycker i morgon. Är det fortfarande en tösafilm och absolut inte något annat?

Kommande serietidning

Inte av mig, men en bekant i USA håller på att göra den här blaskan, och av omslaget att döma kan den bli hur bra som helst:

Jag intervjuas - på ryska!

HÄR hittar ni en lång intervju med mig, publicerad idag. På RYSKA! Visst ser det snyggt ut, men det går ju inte att läsa. En crazyöversättning till svenska, gjort med Google, hittar ni HÄR. Fantastiskt - FROSTBITEN blev KYLSKADA och "sexploitation" blev "kommersiell könsexloatering". Googlar man intervjun till engelska blir det lite bättre, se HÄR.

Synd att det inte bidde nåt...

Jag håller på att göra research inför en artikel, och då hittade jag den här gamla annonsen till en film vi alla läst om, får jag hoppas - en film som aldrig blev av. Men - så här utannonserades den planerade filmen i branschtidningar som Variety.
Det var ju själva den att det aldrig blev någon film av det här. Jag hade i alla fall sett den! Två gånger, till och med!

Saltaste bönan i stan

Första trailern till Angelina Jolie-rafflet SALT släpptes under natten, och det ser ju riktigt bra ut, det här. Förutom en del fräsig action, gillar jag storyns set-up, twisten en bit in i trailern; hjältinnan är ovetande boven. Eller hur det nu kommer att vara i den färdiga filmen. Tom Cruise skulle ursprungligen vara Salt, men fick hoppa av. Nu är han visst snarare sur.
Kommer ni förresten ihåg den svenska science fiction-ungdomsboken "Salt" som kom på 70-talet? Lockande omslag. Jag lånade den flera gånger på biblioteket, men minns inte om jag faktiskt läste den.

Död Wicker Man

Edward Woodward har tagit ner skylten, 79 år gammal. På bilden ur THE WICKER MAN nedan ses han tillsammans med Christopher Lee i värsta partysnubbefrisyren.
Woodward var kanske mest känd som The Equalizer i TV-deckaren med samma namn. Mannen som kunde prata ihjäl bovarna.

Herrejösses, det är ju ingen hejd på Oscarskandidaterna

Eller vad sägs om den här?

A small town is overrun by ankle-biting-blood-sucking DWARF Vampires. Things get complicated when the vertically-challenged coffin-creepers get their tiny itty-bitty hands on a sword with the blood of the last slain TALL vampire.

Bio: Funny People

Två och en halv timme. En komedi på två och en halv timme? Vad menas? Så långa får komedier inte vara, knappt några andra typer av film heller. Judd Apatow har härjat i branschen i snart tjugo år, men det är först på senare år han blivit en stjärna, då han börjat producera och/eller regissera långfilm för bio. Jag tycker nog att han är aningen överskattad och listan på hans produktioner är ojämn; från lyckade THE 40 YEAR OLD VIRGIN, TALLADEGA NIGHTS och STEPBROTHERS till sumprullar som DRILLBIT TAYLOR, YEAR ONE och den fascinerande misslyckade PINEAPPLE EXPRESS.

FUNNY PEOPLE är hans tredje film som regissör, efter 40 YEAR och PÅ SMÄLLEN; två filmer som är väldigt roliga men ändå inte riktigt helgjutna. Och om PINEAPPLE EXPRESS var Seth Rogens vanity project, verkar FUNNY PEOPLE vara Apatows. Gamle favoriten Adam Sandler - vars karriär också är ojämn - spelar populäre komikern George Simmons, som får veta att han är döende i cancer.

Av en händelse träffar han på den unge Ira (Seth Rogen), som vill slå sig fram som komiker. George anställer Ira som skämtskrivare åt honom, men även som personlig assistent och en märklig vänskap uppstår mellan den oberäknelige och deprimerade George och den idealistiske Ira. George vill även passa på att reda upp saker och ting innan han dör och be om förlåtelse till folk han svikit. 

Detta låter ju inte som en komedi, och nej - jag vill nog heller inte klassa FUNNY PEOPLE som komedi. Det här är ett ganska allvarligt drama med komiska inslag. Ibland består komiken i det som sker i filmen, i vad folk säger och hur de beter sig, men oftast återfinns den i den många stå upp-föreställningarna. Jag kan väl inte påstå att jag skrattade hejdlöst, jag vet inte om jag skrattade alls under fillmen. Det är roande, visst, men jag skrattande inte högt. Men det kan väl bero på att jag inte tycker att kukskämt är speciellt kul. Åtminstone inte hela tiden. För det är det enda de här komikerna skämtar om. Väldigt amerikanskt, det där, de är som små buspojkar som tycker det är kul att vara snuskiga - det är bara det att det går inte att provocera med sådant i Sverige; de framstår bara som barnsliga. Inget ont om kukskämt, men det räcker med ett par. Att Adam Sandler fungerar även i allvarlig- are roller har vi sett tidigare, och han är bra som den lite osympatiske och emotionellt förvirrade George. Seth Rogen är bra han med och sympatisk, för att inte tala om den förtjusande Leslie Mann. Men filmen är åt helvete får lång. Det känns att den varar i två och en halv timme, den står ofta och stampar. Och en orsak till längden, är att filmen efter tre fjärdedelar tar en ny vändning och nästan blir en ny film. Plötsligt vill George ge sig på att leva familjeliv med sin gamla flamma Laura (Mann). Lauras make spelas av Eric Bana och hans uppskruvade australier är nästan roligast i filmen, men tyvärr känns hela den här delen påklistrad och drar ner helhetsintrycket. Men i övrigt är FUNNY PEOPLE ett bra drama. I USA försågs filmen med åldersgränsen "R", barn under 17 måste ha en vuxen med sig. Motiveringen löd: "Rated R for language and crude sexual humor throughout, and some sexuality." I Sverige är FUNNY PEOPLE tillåten från sju år. Svordomar och sex anses ju inte skadligt här. Detta innebar att det bakom mig i salongen (filmen pressvisades inte) satt två killar i tio-tolvårsåldern. De åt godis och babblade oavbrutet om annat, tills jag bad dem hålla käften. När det var nästan en timme kvar av filmen gick de plötsligt! Men det är inte så konstigt, åldersgränsen till trots riktar sig Apatows film till vuxna. Små barn har inte där att göra.  

 

 

 

 

(Biopremiär 13/11)