Serier: Manga är ett manér

Idag invigdes Seriefrämjandets festival I seriernas värld, eller rättare sagt: deras utställningar på Malmö Stadsbibliotek. Festivalen startar visst först i morgon.
Fem olika serieutställningar är det på biblioteket, men jag lyckades aldrig ta mig ner från våning tre innan stängning, så jag såg bara de två som finns vid den ganska trevliga och omfattande serieavdelningen på biblioteket.
Efter att Seriefrämjandets ordförande Fredrik Strömberg inledningstalat, bjöds det på underhållning. Denna underhållning visade sig bestå i att några töser från kulturskolan tutade i blockflöjt. Då passade jag på att gå och bajsa. Fem kronor kostade det, men i det här fallet var det ett billigt sätt att undslippa musikens motsvarighet till SAW VI.
"Världsserier" heter den ena utställningen, och det finns egentligen inte så väldigt mycket att säga om den, då den består av en handfull affischer som var och en tar upp en specifik serie från länder som inte förknippas med tecknade serier. Affischerna hänger på väggen bakom alla hyllor och fåtöljer, så det ser inte alls ut som en utställning. Lite synd, just det här temat borde lyfts fram bättre - egen lokal, fler länder, ytterligare exempel och seriesidor.
Den andra utställningen på tredje våningen handlar om manga - eller "manga" - av svenska mangatecknare.
Vågar jag skriva illasinnade saker om manga? Det har ju hänt att jag fått rabiata mangadårar efter mig när jag ärligt skrivit att jag tycker att manga suger ganska kraftigt. Åtminstone den manga som kidsen i Sverige gillar. Jag läste själv manga på 80-talet, men då handlade det om Crying Freeman, Lone Wolf & Cub och sådana saker. Inte de könlösa, sterila grejor som manga idag förknippas med.
På biblioteket hänger en rad tavlor av svenska tecknare - och dessa bara bekräftar en sak jag länge hävdat: om man inte är japan, är manga ett manér. Det är en specifik stil, ett specifikt sätt att teckna man lägger sig till med - och som i många fall inte alls hänger ihop med hur man annars tecknar eller berättar i serieform.
En av mina invändningar mot manga, är just det japanska berättandet, som jag personligen finner irriterande, eftersom det skiljer sig så radikalt mot hur jag - eller vi i väst - berättar någonting, oavsett medium. Ska man som svensk berätta på japanskt sätt, blir det bara något man lägger sig till med, något konstruerat och onaturligt. Precis som teckningsstilen.
Ofta lär sig ungarna bara att rita ett slags asexuellt mangahuvud med stora ögon. Detta huvud placeras sedan på en kropp som inte alls har med manga att göra.
Två av tavlorna på utställningen utmärkte sig: dels den som hänger längst till höger, med en familj som poserar framför ett hotell, eller vad det nu var. På håll ser tavlan ut som ett europeiskt albumomslag. Tittar man närmare, ser man att familjen har lite asiatiskt stuk - men det är skickligt gjort. Europeisk tradition med små österländska inslag.
Ett par tavlor till vänster om denna bild, finns en tavla föreställande en kvinna som sitter på en stol. Skickligt gjort den med, i klar europeisk stil och med dito färger. Det är bara det att konstnären kladdat dit ett jävla mangaansikte på kvinnan. Och - det ser inte klokt ut. Snacka om att sabba en bild. Personen - jag tror det är en tjej - har alltså bara lagt sig till med mangastilen som ett slags konstlat manér. Det är inne att rita manga nu, så här ska ritas manga. När hon egentligen har en helt annan stil.
Övriga bidrag är lite mer tacky och nästan bättre exempel på att stilen bara är ett sätt att dölja att de egentligen inte kan rita. Usch, nej, vaffan, så kan jag väl inte skriva?
Men på något sätt är det här ungefär som om en hårdrocksångare får för sig att bli operatenor, om nu det skulle bli inne att vara det. Eller om Michael Bay fick för sig att rippa off Roy Anderssons stil.
Jag skulle gärna vilja se nya, unga, svenska serietecknare som INTE tecknar i mangastil - och inte i traditionellt ful självbiografi-feminist-kommunist-stil - utan spinner vidare på våra egna, stolta traditioner (sa jag och lät som Jimmie Åkesson). Och våra egna traditioner, kan ju vara allt från Bamse och Åsa-Nisse och Socker-Conny här hemma, till Spirou och Corto Maltese, och, ja, vad som helst.
Förresten, apropå självbiografisk feminist-kommunist-stil: är det något jag tycker är värre än svensk manga, är det alla dessa serieskapare som valt serier som medium för att uttrycka vissa åsikter, istället för att växa upp med en passion för serier, som naturligt blir den uttrycksform man föredrar. Detsamma gäller förstås även filmare.