Jag fluktar närsynt på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg 2009

Jag inbillar mig att jag var på Bokmässan i Göteborg första gången 1986 - men det kan ha varit '87. På den tiden var mässan något STORT för mig. Jag gick fortfarande på gymnasiet, eller hade precis tagit studenten, och även om jag hade brevkontakt med folk som gjorde seriefanzines (vissa killar lärde jag känna på detta sätt redan 1981 och vi är fortfarande vänner), så kan jag inte säga att jag umgicks med några seriemänniskor eller kände folk i förlagsvärlden.
På 80-talet var Bokmässan spännande. Där inne kunde jag få se och prata med folk jag vuxit upp med. Kell Ståhl, Sergio Aragonés, Sture Hegerfors. Därinne fanns Horst Schröder och en massa andra. Fast på den tiden hade jag inget presskort. Jag betalade inträde och var bara en dag på mässan. Jag planerade besöken. Jag kollade när och var signeringarna skulle vara. Jag gick runt och tittade storögt på allt.
Men det dröjde inte många år innan jag blev en del av mässan. Jag försågs med presskort, jag lärde känna seriefolket, jag var på mässan samtliga fyra dagar. Första gången jag pratade med Sture Hegerfors, fick jag en rejäl utskällning. Den var inte riktad till mig personligen, men jag var den ende där - i Serieakademins/Seriefrämjandets stökiga monter, som fyllts med jackor och väskor.
Efter ytterligare ett par år tillhörde jag de där som satt i montrar och signerade, och efter det började jag skriva reportage från mässan åt bland annat NST.
Numera är Bokmässan mest ett tillfälle för mig att träffa vänner och kollegor i bok- & seriebranschen. Filmfolk träffar jag för jämnan, men andra finns bara på mässan en gång om året. Det är sällan någon kommer fram med mina gamla alster för att få dem signerade, och det är sällan jag gör intervjuer, går på presskonferenser, eller skriver allmänna rapporter åt pressen. Jag föredrar att ta det lugnt, strosa runt, knyta kontakter och äta middagar med trevligt umgänge.
Och numera är jag ju själv ledamot av Svenska Serieakademin och väldigt god vän med Sture, så just utdelandet av Adamsonstatyetterna är också ett skäl för mig att besöka mässan.
Bokmässan anno 2009 var en märkligt avslagen tillställning. Jag vet inte riktigt vad som var fel. Som vanligt kände jag genast samma känsla av "så var jag här igen" som jag alltid drabbas av när jag trillar in på torsdagen. Men det var inte bara det. Vädret var sämre än det brukar vara under mässan, men det berodde nog inte på det heller. Kanske var det bara jag som var på allmänt dåligt humör.
Efter att ha monterminglat och druckit så mycket gratissprit jag kunde hitta på diverse montermingel när mässan stängde på torsdagen, blev jag oväntat bjuden på luxuös middag, och efter den gick jag i vanlig ordning till Göteborgs Filmfestivals vernissagefest i Stadsteaterns foajébar. Som vanligt fanns där inte så många jag kände och det var lite halvtrist, men kvällen avslutades på bästa möjliga sätt: Fredrik Strage gick på som sista DJ och genast fick den fryntligt berusade Martin Kristenson från Kapten Stofil spring i benen och dansade hip-hop som om Jordens undergång var nära. Det gick inte att dansa med honom eller kommunicera med honom, han var helt uppslukad av sitt ungdomliga hip-hopande. I synnerhet när refrängen gick "Die, motherfucker, die, motherfucker, die!". Martin mådde inte så bra dagen därpå.
På fredagen delade Serieakademin ut Adamsonpriserna. Det utländska priset gick till Jean Van Hamme och Philippe Franc, som gör serien Largo Winch (går i Agent X9), medan det svenska till Ola Skogäng. Åsa Ekström fick diplom som lovande tecknare, och Rolf Lindby fick ett välförtjänt diplom för journalistik med serieinriktning.
På fredagskvällen skulle priset till årets bästa kulturtidskrift delas ut i Världskulturmuséet. Det var minsann en konstig tillställning. Byggnaden i sig var ytterst bisarr; en kall betonggrej med skumma vinklar, och en skitbred trappa som i princip bara ledde rakt in i en vägg. Vi satt utspridda vid bord lite här och var och plötsligt kom några finlandssvenskar upp på en scen och gav priset till en tidning jag glömt vad den hette. Feststämning vägrade infinna sig, men buffén var ambitiös och god.
I vanliga fall brukar jag och Jimmy tillbringa fredagsnatten med att ge oss ut på äventyr och besöka bisarra sexbutiker och leta efter gråtande tyska sjömän i de skumma hamnkvarteren, men Jimmy var i väg på seriebattle och gick senare på en queerfeministisk fest, medan jag var svintrött, gick hem och käkade mackor framför TV:n innan jag la mig tidigt. Eller tidigare än vanligt.
Nya Upplagan hade monter på mässan. Fyra kvadrat, mittemot Kartago. Redaktör Lars Yngve med fru hade släpat upp tiotusen tidningar plus två gigantiska spiddekagor. Tammefan om de inte lyckades dela ut alla blaskorna! De jobbade konstant från nio på morgonen till stängning och prackade på folk Nya Upplagan, och alla som ville ha fick en bit spiddekaga.
Seriefrämjandet delade ut Urhundenpriserna, det ena till Jocke Pirinen och det andra till Jan Lööf. Dick Harrison, som var prisutdelare, lyckades tre gånger påpeka att han egentligen är historiker.
På lördagskvällen hade Serieakademin sin årliga middag, och på den blev den ovetande Thomas Storn invald som ny ledamot. Han var märkbart rörd när han höll sitt tacktal. Lasse Åberg berättade om när han en gång sov i en tältsäng på damtoaletten på ett hotell i Göteborg, och jag fick efter ett tag spel och började tjafsa om fittamad och drickablanning.
Söndagen var Seriesöndag, vilket den varit ett par år nu. Nackdelen med detta är att seriefolket ofta är rätt trötta på söndagen och det känns som om mässan är över, trots att en dag återstår. Jag missade det mesta under seriesöndagen. Jag skulle på Carl-Johan DeGeers samtal med Jan Lööf, men de hade ändrat auditorium, så jag sprang fel och lyckades bara se de sista tio minuterna av snacket. Fast kvällen innan hade Åberg presenterat mig för Lööf, så jag var nöjd ändå.
Eftersom tidningen Kapten Stofil fyller tio år, höll Joakim Lindengren ett litet tjugominutersanförande vilket jag bevistade. Dock pratade han bara om miljövård och den globala uppvärmningen, och inte så mycket om Kapten Stofils utveckling, så jag var väl inte sådär jättenöjd.
Vad hände mer?
Nja, det hände väl inte så mycket mer.
Men den övriga mässan, då? Lämnade jag aldrig seriedistriktet? Det var ett annat problem. Nej, jag hann knappt gå runt på mässan alls. Jag vet inte vad jag gjorde istället. Jag satt nog mest och drack kaffe och pratade med folk. Självklart ville jag gå runt och kolla in det övriga bokutbudet och leta upp de konstigaste montrarna, men det sket sig i år. Fast jag träffade Kalle Lind ett par gånger under mässan, och han har ju skrivit en bok med nästan bara text och inga serier alls. För övrigt den enda bok Lasse Åberg köpte på Bokmässan!