Bio: (500) Days of Summer

Jag hade helt missat att (500) DAYS OF SUMMER har Sverigepremiär idag. Dock råkade jag läsa ett par recensioner av den i USA hyllade filmen i dagens svenska tidningar, något jag i den mån det går försöker undvika att göra innan jag skrivit min egen recension.

Jag måste säga att jag blev förvånad över de svenska kritikernas omdömen. Tvåa? Svag trea? Och liknande. Klagomål på att den berättas ur manlig synvinkel? Kom igen. Vad är det för trams? Varför ska allting idag vara antingen könlöst eller kvinnoinriktat?

Jag såg (500) DAYS OF SUMMER på Malmö Filmdagar i somras, och jag och mina vänner tyckte mycket om filmen - själv blev jag väldigt förtjust, frågan är om jag inte tyckte att den var bäst av de sjutton filmer jag lyckades klämma.
Det hela är ett slags romantisk komedi, som lyckas gå en fin balansgång mellan (vad som ofta är irriterande) independentdrama och traditionell, klichébunden Hollywoodunderhållning. Joseph Gordon-Levitt är Tom, som jobbar på ett företag som designar gratulationskort - fast egentligen är han akitekt. På företaget arbetar även den söta och spännande Summer (Zooey Deschanel). Tom och Summer träffas när de börjar diskutera The Smiths i en hiss, och därefter får vi följa deras på-, av- på- och av igen-förhållande; en relation där Tom hela tiden är störtförälskad och försöker komma över Summer, medan hon inte är riktigt lika begeistrad.

Det viktigaste med en romantisk film är förstås huvudrollerna. Jag måste tycka att killen är sympatisk, kul och/eller cool, och jag måste attraheras av tjejen. Det är därför jag inte gillar DIRTY DANCING; jag tänder inte på dvärgar med jättenäsa, och Swayze såg fånig ut. Joseph Gordon-Levitt är väl okej; lite slätstruken kanske, lite för ung - men däremot är jag sedan länge väldigt förtjust i Zooey Deschanel. Hon har mest gjort småroller, men har alltid gjort intryck. Ofta spelar hon en tjej jag också hade blivit förälskad i - och det gör honsåklart även i (500) DAYS OF SUMMER.

Vad jag också verkligen gillar med filmen, är det ofta kreativa sätt den är gjord på (vilket en kvinnlig kritiker anmärkte på och tyckte var typiskt manligt - suck!). Vid ett tillfälle är Tom så lycklig, att när han promenerar genom en park förvandlas scenen allt eftersom till ett maffigt musikalnummer, komplett med tecknade Disneyfåglar. En annan höjdare är när det blir splitscreen och man får se en scen på två sätt: så som Tom tänker sig att det kommer att bli, och så som det blir i realiteten.

Dessutom tycker jag att det är lite kul med Toms och Summers återkommande besök på IKEA.

Som sagt - jag tycker mycket om denna härliga lilla film och den gjorde mig på gott humör. Om du ser den och inte tycker om den, kan du ju söka jobb som filmkritiker på någon svensk tidning. De kommer att ta emot dig med öppna armar.

...Och du som, likt en del kritiker, tycker att det här är banalt, du har ju Peter Greenaways NATTVAKTEN att se fram emot!

(Biopremiär 23/10)