Alldeles nyinköpt av Studio S!

Åsikterna går isär om den här. Vissa tycker att det är en av Darios svagaste. Själv tycker jag att det är en av hans absolut bästa efter DEEP RED, SUSPIRIA och OPERA. I vilket fall: nu har Studio S köpt in den! När den släpps är inte klart än. I give you:

Joe Dante tillbaka

Joe Dante är en regissör vi gillar här på TOPPRAFFEL! Och du gillar ju Joe Dante du också.
Fast han har ju inte gjort så mycket de senaste åren. Ett par episoder av MASTERS OF HORROR, och några mindre grejor som inte synts alls.
Men nu är Dante tillbaka - tillsammans med Roger Corman och med ett intressant/besynnerligt projekt.
SPLATTER är något slags följetong på nätet. Medverkar gör bland andra Corey Feldman (vars fru ansökte om skilsmässa häromdagen) och Tony Todd, och även om handlingen inte verkar vara något speciellt, så görs SPLATTER enligt ett nytt koncept:
Tittarna ska rösta på vilken rollfigur som ska dödas i nästa veckas avsnitt! Detta innebär att man efter omröstningen har sex dagar på sig att skriva, spela in och redigera nästa avsnitt. Richard Christian Matheson, son till den berömde Richard Matheson, står för manus.
Splatters hemsida finns HÄR.
...Jag bör kanske tillägga att det inte går att se på avsnitten utanför USA.

2012 igen...

...Fast inte den 2012. Nä, jag menar ju den här:

Bio: Capitalism: A Love Story

1995 såg jag CANADIAN BACON i Cannes. Filmen är Michael Moores första (och enda?) spelfilm, en komedi om hur USA startar krig mot Kanada (en handling som ju snoddes till SOUTH PARK-filmen). Moore själv introducerade filmen, som jag tyckte var rätt rolig. Då hade jag ingen aning om vem Michael Moore var.

Några år senare såg jag Moores första film ROGER OCH JAG (1989) på TV eller video, och 2002 kom BOWLING FOR COLUMBINE, en film jag tyckte var bra, bortsett från slutscenerna där en svårt sjuk Charlton Heston utnyttjas. Detta beror förstås på att jag håller med Moore när det gäller USA:s konstiga inställning till vapen.

Men med FAHRENHEIT 9/11 var det inte kul längre. Nu var det alldeles för uppenbart att Michael Moore fejkar och har sig. Scenerna är arrangerade och regisserade, och filmerna är redigerade på ett sätt som gör att halvsanningar blir faktiska sanningar. Detta blev alltså extra tydligt i 9/11-filmen.Jag vill nog inte kalla Moores filmer för dokumentärer. I och med att han hela tiden medverkar själv, själv intervjuar folk, själv agerar speaker, och hela tiden framför sina egna åsikter, är filmerna snarare propaganda. Om man håller med Moore tycker man säkert att han är jättebra - som i fallet med BOWLING - men om man inte gör det och/eller genomskådar honom och hans reportage, blir han irriterande och lite obehaglig. Om någon hade gjort en positiv film om Bush på samma sätt som Moore, hade filmen och regissören bränts på bål.

2007 års SICKO om den ameri-
kanska sjukvård-
en har jag inte sett, men väl nya verket CAPITALISM: A LOVE STORY. Filmen är ett slags fortsättning på ROGER OCH JAG, som handlade om General Motors. Återigen drabbas fattiga arbetarfamiljer av finanskrisen, av mäktiga företag, folk blir brutalt vräkta på löpande band, och slajmiga mäklare och andra med liknande yrken skor sig och lever gott på förlorarnas situation.

Tack vare att Moores teknik blev så uppenbar i FAHREN-
HEIT 9/11, satt jag hela tiden och ifrågasatte scenerna och situationerna i CAPITALISM. Kan detta verkligen stämma? Ljuger intervjuoffret? Har det kommit överens om vad som ska sägas? Är detta inspelat på plats, är det arrangerat? Hur kommer det sig att Moore är hemma hos en familj och filmar 30 dagar innan de ska vräkas, när sheriffen plötsligt stormar in för att omedelbart slänga ut dem?

Självklart är mycket av det som sägs och kommer fram i filmen sant. Men som sagt: jag liter inte på karln. Och även om han är en skickligt filmskapare och CAPITALISM är skickligt ihopsatt, kan jag inte sätta högre betyg än nedanstående. Är du en övervintrad proggare född på 1940-talet, eller tillhör alla dessa ungdomar som hatar USA eftersom det är trendigt att hata USA, lär du tycka filmen är jättebra. Själv är jag numera politiskt ambivalent, men jag är ingen socialist.





 


(Biopremiär 30/10)

Bio: Trubbel i Paradiset

Jag gillar Vince Vaughn. Han är cool och bra.
Men snälla Vince - vad i helvete menar du med det här?!
TRUBBEL I PARADISET är producerad av Vaughn. Vaughn har skrivit manus tillsammans med Jon Favreau. Vaughn och Favreau innehar huvudrollerna. Med andra ord är detta något av ett vanity project.
Filmen handlar om fyra gifta par, som har lite problem i äktenskapen. Eller, nja, de verkar inte ha några större problem, allra minst lyckliga Vaughn och Malin Åkerman, men power point-besatte Jason Bateman och hans fru Kristen Bell funderar på att separera. Men de har hittat något som troligen kan reparera deras förhållande: en anläggning kallad Eden, som ligger på en paradisö. Här gäller lyxboende och lyxrestauranger, all inclusive, och terapi för dem som så behöver. Det är bara det att det är dyrt att åka dit - så tillvida man inte åker fler par än ett, då får man allt för halva priset.
Självklart låter alla sig övertalas och flyger till Eden, men väl där visar det sig att livet är allt annat än behagligt. De blir tvingade att gå olika kurser enligt ett väldigt strikt schema som börjar klockan sex på morgonen. De hatar livet där. I synnerhet som det på andra sidan av ön finns en anläggning för kåta singlar som är unga, snygga och festar dagarna i ända.
Ingenting, absolut ingenting i TRUBBEL I PARADISET är roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Nej, jag ljuger inte eller tar i: ingenting fick mig att ens dra en liten aning på mungiporna. När filmen började tyckte jag i och för sig att det var rätt skönt och behagligt med en traditionell, amerikansk underhållningsfilm, eftersom det var ett tag sedan jag såg en sådan, men den mysiga känslan försvann efter ett par minuter.
Jag vet inte vad Vaughn och Favreau tänkt på när de skrev manus till det här. Det känns som om filmen gjorts av människor som inte riktigt vet hur man gör. Flera scener som är avsedda av vara otroligt roliga, som till exempel en alldeles för lång scen där Vaughn spelar Guitar Hero, faller platt till marken. Jean Reno är helt bortkastad. Åkerman är väl söt, men hon är lite väl svensk och tråkig.
Skådespelarna och teamet hade säkert några sköna veckor på Bora-Bora, där filmen är inspelad, men vi i publiken får 113 evighetslånga, osköna minuter. Allra, allra sist innan eftertexterna får vi en kort scen där Vaughns lille son sitter och bajsar på en toalett i en badrumsaffär. DET tyckte jag var roligt!





(Biopremiär 30/10)

Bio: In the Loop

Många anser att den brittiska IN THE LOOP är en av årets roligaste filmer och att dialogen är snärtig och fantastisk. Jag hade höga förväntningar när jag såg filmen för två månader sedan, men dessa förväntningar kom aningen på skam.
Bara en sådan sak som att jag idag, ett par månader senare, har svårt att minnas exakt vad filmen handlade om, vad som skedde. Jag minns rollfigurerna, flera inslag och framför allt dialogen, men inte så mycket mer. Men: USA:s president och Storbritanniens premiärminister skulle inte ha något emot ett litet krig någonstans. Få håller med, men en brittisk politiker råkar säga fel i en radiointervju och framstår som positiv till krig. Genast blir han väldigt populär hos amerikanerna.
I filmens centrum finns den stab som arbetar med- och till viss del styr Englands regering. Det är hetlevrade diskussioner och politiska intriger, samt problem med byggandet av en vägg hemma i en trädgård. På många sätt väldigt brittiskt.
Estetiskt ser IN THE LOOP ut som ett TV-program. Här finns inga som helst filmiska finesser. Allt bygger på de skickliga skådespelarna och framför allt dialogen. Men efter ett tag började jag irritera mig på den sistnämnda. En alldeles för stor del repliker lyder nämligen "Fuck, fuck, fuck, you fucking cunt, fuck off!" och liknande. Det svärs precis hela tiden. Det är roligt i början, men blir snart påfrestande. Det svärs så mycket att Gina McKee (från NOTTING HILL) i en scen suckar och säger "Ditt svärande imponerar inte. Min man får dig att framstå som Angela Lansbury." När man tror att svärandet inte kan bli värre, introceras "världens argaste skotte," som svär ännu mer och slår sönder en fax.
En tripp till USA och Vita huset hinns också med, och där drivs det med det faktum att det numera jobbar väldigt unga människor på viktiga poster - något våra svärande engelsmän har väldiga problem med. De vill inte samarbeta med barn.
Visst är IN THE LOOP smart och rolig - men jag hade föredragit den i 25-minutersavsnitt på TV.
...Jag har för övrigt inget emot svärande och grovt språk, men när det blir overkill börjar det att kännas som om de svär bara för att de inte har någon censurinstans som kan hindra dem. Ungefär som med det ständiga "cocksucker " i Deadwood.






(Biopremiär 30!10)

Bio: Michael Jackson's This Is It

Jaha... Och vad ska jag nu skriva om den här minst sagt uppmärksammade filmen? kände jag när jag lämnade Royal.
När jag recenserade Scorseses Stonesfilm ställdes jag inför problemet att jag inte har någon relation till Rolling Stones, men väl till Scorsese. Vad gäller Iron Maiden-filmen, så är jag ingen Maiden-fan, men de rockar ju och filmen är bra.
Men Michael Jackson? Jag gillar ju inte Michael Jackson eller den typ av musik han representerar. Det är som att sätta mig på att recensera hiphopskivor eller bulgarisk folkmusik. Vad gäller den musikaliska biten. Men som FILM, då?
Jag kan ju inte påstå att jag blev chockad eller ens överraskad när Jackson gick och dog. Jag blev mer förvånad när han tillkännagav de utannonserade 50 konserterna i London. Killen hade ju de senaste åren mest gett ett intryck av att kunna dö när som helst. Hur skulle han klara det här? Skulle han månne göra en Tommy Cooper och dö på scen, fast utan fez?
Nej, han gick ju och dog en dryg vecka innan premiären på sin show, som på ett bisarrt sätt måste tillhöra underhållningshistoriens mest grandiosa fiaskon.
THIS IS IT pressvisades inte i Malmö "av säkerhetsskäl", så det blev till att gå på matiné med höstlovslediga ungar idag. Och det hela inleddes med - Michael Jackson-show. En danstrupp utklädda till Jackson dansade och hade sig framför duken. Efter filmen hörde jag att de pratade amerikanska med varandra, så jag undrar var de kom ifrån. USA, antagligen, men vad gjorde de här?
HIGH SCHOOL MUSICAL-regissören Kenny Ortegas film består som bekant av filmade repetitioner; material Jackson skulle ha till sitt eget arkiv, filmat av flmteamet som visar showen på storbildsdukarna på konserten, och här och var har det lagts in korta intervjuer med musiker, dansare och crew. Bildmässigt är det alltså rätt begränsat; det gjordes aldrig med en långfilm i tankarna och kvalitén på materialet varierar. Ortega har förstås gjort vad han kunnat av materialet, som till största delen består av sång och dans, och tyvärr alldeles för lite bakom kulisserna-grejor med Jackson. Jackson intervjuas inte och man får aldrig se honom göra något annat än att repa och intruera hur han vill ha showen. Han slappar inte, han äter ingen köttbullsmacka, han drar ingen fräckis. Det är fortfarande myten. De övriga inblandade är mer öppna, det lilla som sägs av dem.
På något sätt känns det lite grann som en freakshow: killen i centrum är död. Han ser skitkonstig ut och är dessutom påfallande mager (och vilka besynnerligt stora händer han har). Han är bara en mystisk sång- och dansfigur och inget annat. Och det som byggs upp är vad som verkar vara en fullkomligt gigantisk och spektakulär show, som säkert hade varit kul att se i verkligheten, oavsett om man gillar musiken eller ej. Det är fascinerande, nästan lite grann som stumfilmen LONDON AFTER MIDNIGHT, som numera är berömd enbart som en "lost movie", eftersom ingen har sett sedan 1920-talet; det finns bara foton bevarade. Det här är en "lost show", och detta är vad som är bevarat. En film som bygger upp till tidernas största antiklimax.
Lite tjatig blir filmen allt när man bara får se halvfärdiga nummer; Jacksons koreografi innehåller inga större variationer. Kicka, peka, snurra, greppa skrevet, om och om igen.
Vissa inslag är häftiga, i synnerhet de i förväg filmade inslagen till showen; jag hade gärna sett mer av nyinspelningen av "Thriller" i 3D (här dock i 2D). En udda sak är filmmaterialet till "Smooth Criminal". Det börjar med den berömda scenen ur GILDA där Rita Hayworth framför "Put the Blame on Mame" - ett inslag som är extremt mycket bättre än resten av THIS IS IT. Jackson, utklädd till gangster, dyker upp inklippt i något slags kortfilm bestående av snuttar ur diverse svartvita gangsterfilmer med Bogart, Robinson och andra som jagar Jackson, innan han far ur filmduken och ut på scenen.
Publiken på den här allra första visningen applåderade och jublade mellan varje shownummer. De till och med skrek och tjoade efter vissa danssteg. Jag kan mycket väl tänka mig att hängivna Jacksonfans kommer att se THIS IS IT varenda jävla kväll under de två veckor filmen kommer att visas.
Men vi andra? Njä. Filmen är precis som showen lite halvfärdig. The Man tager vad man haver school of filmmaking. Fast jag gillade att det i eftertexterna står "Michael Jackson's conditioning assistant: Lou Ferrigno" och "Michael Jackson wanted to thank...". En av gitarristerna heter Organ i efternamn.
Betyget här under är något jag bara drar till med just för att jag ska sätta ett betyg. Själv hade jag betydligt hellre velat se en film om när KISS tog på sminket igen för återföreningsturnén 1996.






(Biopremiär 28/10)

Det är lite synd om dagens unga killar

Jo, det är det. De växer ju upp och tror att en actionhjälte på bio ska se ut som Matt Damon. De låter sig intalas att Zac Efron är ett estetiskt ideal. De har helt missat tiden när Amerika var tufft. Och de kommer aldrig att förstå hur hårt det är att vara medelålders med mustasch.
När jag var ungdom på 1980-talet, var det ju sådana här grejor man tittade på:

Notera att denna teasertrailer ju blir ännu tuffare eftersom den återanvänder soundtracket från RAMBO. Just den här filmen är så jävla stenhård, att Statens Biografbyrå klippte bort alla actionscener. Här är den egentliga trailern:

Inte nog med att alla rollfigurerna har tuffa namn, till och med skådespelarna har tuffa namn.

...Och när man gick och hyrde videofilm, till exempel på Vlado Video, kom man hem med sådant här:

Det skulle aldrig dagens unga killar göra.

The Bruno Mattei Show

Jag har nämnt The Cinema Snob tidigare här i TOPPRAFFEL! Jag har tidigare inte kunna avgöra om jag gillar honom eller tycker att han är irriterande på grund av allt svärande - men jo, jag har kommit fram till att han är bra.
Hans recensioner finns inte längre på YouTube - han blev stoppad av folket som gjorde THE NAIL GUN MASSACRE (!) - men nu har han istället en egen sajt som hittas HÄR. På denna nya sajt stoppar han in lite olika nya avdelningar, och en av dessa är THE BRUNO MATTEI SHOW - en trevligt initiativ som presenteras så här:

En film jag inte har sett

Idag hörde en man som äger ett litet amerikanskt filmbolag av sig. En av hans filmer heter STAUNTON HILL och släpptes direkt på DVD i USA av Anchor Bay den sjätte oktober. Och nej, jag har alltså inte sett den.

Varför tar jag då upp den här? Jo, när jag kollade upp vad det var, konstaterade jag en lite intressant detalj med filmen. Den är regisserad av en som heter Cameron Romero.

Cameron Romero? Det låter ju som hjälten i en serie eleganta deckare från 1950- eller 60-talet.

Men faktum är att Cameron Romero är son till legenden George A Romero.

Skräckisen STAUNTON HILL är ännu en film om Galna Familjen som ställer till det för folk som går vilse i obygden, och tja, den verkar ju halvokej, sådär... Hemsida med trailer och annat finns HÄR.

Jo, det var han på riktigt!

Tydligen framgick det inte riktigt att det faktiskt är den riktige Åke Cato som skrivit här under - men jo, visst är det han. Det är inte jag som hittat på och låtsats vara han! Varför skulle jag göra det?

Copyright (c) Gud (TM)(R)

Tidigare ikväll passerade jag en kvinna som tryckte en liten broschyr i handen på mig. Inte helt oväntat visade det sig vara ännu en reklamgrej från scientologerna - de kör ju stenhårt i Malmö, de tosingarna; de är överallt och försöker pracka på förbipasserande deras gratis stresstest och informationsfoldrar. Jag har hittills lyckats undvika dem. Däremot har jag fått flera små skrifter från Jehovas Vittnen i min hand, eftersom jag inte hunnit ducka.
Okej, den här nya grejen från scientologi-kyrkan i Malmö (de stavar scientologikyrkan med bindestreck...) innehåller knappt någon text alls.
Sex sidor.
Fyra ansikten på framsidan och texten "Är du nyfiken..."
Viker upp och möts av ytterligare fyra ansikten och texten "på dig själv?"
Öppnar upp och där finns ett fåtal rader med stor text som meddelar att scientologi-kyrkan i Malmö under begränsad tid erbjuder gratis intelligens- och personlighetstester.
På baksidan lockar de med öppet hus. Sju dagar i veckan, 9.30 till 22, förfriskningar serveras.
Och så finns där en karta som visar var kyrkan ligger. Den ligger tammefan i Arlöv!
Men så kommer vi till det intressanta. Till orsaken till att jag skriver detta inlägg. Jo, förstår ni, allra längst ner på baksidan står det så här med pyttesmå bokstäver:

Copyright (c) 2009 CSI. Alla rättigheter förbehållna. SCIENTOLOGI och SCIENTOLOGY är varu- och servicemärken som innehas och används med tillstånd från Religious Technology Center.

Förlåt? Om Svenska Kyrkan delar ut en broschyr, vad står det på den? "Gud, Jesus och Svenska Kyrkan är skyddade varumärken och tillhör AB Kristendomen"?

För övrigt fick jag upprörda scientologer på mig för en del år sedan, när jag i NST eller HD kallade deras kyrka för sekt, och det fick jag visst inte. För dem. Även om de ju är en sekt.

Serier: Manga är ett manér

Idag invigdes Seriefrämjandets festival I seriernas värld, eller rättare sagt: deras utställningar på Malmö Stadsbibliotek. Festivalen startar visst först i morgon.
Fem olika serieutställningar är det på biblioteket, men jag lyckades aldrig ta mig ner från våning tre innan stängning, så jag såg bara de två som finns vid den ganska trevliga och omfattande serieavdelningen på biblioteket.
Efter att Seriefrämjandets ordförande Fredrik Strömberg inledningstalat, bjöds det på underhållning. Denna underhållning visade sig bestå i att några töser från kulturskolan tutade i blockflöjt. Då passade jag på att gå och bajsa. Fem kronor kostade det, men i det här fallet var det ett billigt sätt att undslippa musikens motsvarighet till SAW VI.
"Världsserier" heter den ena utställningen, och det finns egentligen inte så väldigt mycket att säga om den, då den består av en handfull affischer som var och en tar upp en specifik serie från länder som inte förknippas med tecknade serier. Affischerna hänger på väggen bakom alla hyllor och fåtöljer, så det ser inte alls ut som en utställning. Lite synd, just det här temat borde lyfts fram bättre - egen lokal, fler länder, ytterligare exempel och seriesidor.
Den andra utställningen på tredje våningen handlar om manga - eller "manga" - av svenska mangatecknare.
Vågar jag skriva illasinnade saker om manga? Det har ju hänt att jag fått rabiata mangadårar efter mig när jag ärligt skrivit att jag tycker att manga suger ganska kraftigt. Åtminstone den manga som kidsen i Sverige gillar. Jag läste själv manga på 80-talet, men då handlade det om Crying Freeman, Lone Wolf & Cub och sådana saker. Inte de könlösa, sterila grejor som manga idag förknippas med.
På biblioteket hänger en rad tavlor av svenska tecknare - och dessa bara bekräftar en sak jag länge hävdat: om man inte är japan, är manga ett manér. Det är en specifik stil, ett specifikt sätt att teckna man lägger sig till med - och som i många fall inte alls hänger ihop med hur man annars tecknar eller berättar i serieform.
En av mina invändningar mot manga, är just det japanska berättandet, som jag personligen finner irriterande, eftersom det skiljer sig så radikalt mot hur jag - eller vi i väst - berättar någonting, oavsett medium. Ska man som svensk berätta på japanskt sätt, blir det bara något man lägger sig till med, något konstruerat och onaturligt. Precis som teckningsstilen.
Ofta lär sig ungarna bara att rita ett slags asexuellt mangahuvud med stora ögon. Detta huvud placeras sedan på en kropp som inte alls har med manga att göra.
Två av tavlorna på utställningen utmärkte sig: dels den som hänger längst till höger, med en familj som poserar framför ett hotell, eller vad det nu var. På håll ser tavlan ut som ett europeiskt albumomslag. Tittar man närmare, ser man att familjen har lite asiatiskt stuk - men det är skickligt gjort. Europeisk tradition med små österländska inslag.
Ett par tavlor till vänster om denna bild, finns en tavla föreställande en kvinna som sitter på en stol. Skickligt gjort den med, i klar europeisk stil och med dito färger. Det är bara det att konstnären kladdat dit ett jävla mangaansikte på kvinnan. Och - det ser inte klokt ut. Snacka om att sabba en bild. Personen - jag tror det är en tjej - har alltså bara lagt sig till med mangastilen som ett slags konstlat manér. Det är inne att rita manga nu, så här ska ritas manga. När hon egentligen har en helt annan stil.
Övriga bidrag är lite mer tacky och nästan bättre exempel på att stilen bara är ett sätt att dölja att de egentligen inte kan rita. Usch, nej, vaffan, så kan jag väl inte skriva?
Men på något sätt är det här ungefär som om en hårdrocksångare får för sig att bli operatenor, om nu det skulle bli inne att vara det. Eller om Michael Bay fick för sig att rippa off Roy Anderssons stil.
Jag skulle gärna vilja se nya, unga, svenska serietecknare som INTE tecknar i mangastil - och inte i traditionellt ful självbiografi-feminist-kommunist-stil - utan spinner vidare på våra egna, stolta traditioner (sa jag och lät som Jimmie Åkesson). Och våra egna traditioner, kan ju vara allt från Bamse och Åsa-Nisse och Socker-Conny här hemma, till Spirou och Corto Maltese, och, ja, vad som helst.
Förresten, apropå självbiografisk feminist-kommunist-stil: är det något jag tycker är värre än svensk manga, är det alla dessa serieskapare som valt serier som medium för att uttrycka vissa åsikter, istället för att växa upp med en passion för serier, som naturligt blir den uttrycksform man föredrar. Detsamma gäller förstås även filmare.

Casablanca i Malmö

Dagens gästbloggare är Åke Cato, som skriver:

På Casablancas tid tog jag varje morgon hissen ner till detta kondis och inhandlade färska fransbröbullar. Hump och Ingrid hängde på väggen. Den glade bagaren kom understundom ut och pratade. Han sjöng inte som löjtnant John Forssell, men han hade ofta mjöl på näsan. På Barista har jag inte varit en enda gång. Trots att jag visst det kan uppskatta en latte då och då. Och trots att pigorna som serverar är lagom unga och granna att se på, egenskaper som man gillar i min ålder.

Morgondagens gästbloggare: Jon Skolmen om Kafé Skåne i Göteborg. Nä, nu ljuger jag.
(Och ovanstående kommentar till nedanstående inlägg om kaffe skulle hamnat som vanlig, öh, inläggskommentar, men det försvann upp i bloggosfären, så istället blev det detta trevligare alternativ)

Kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe!

När jag går på gågatan upp mot Triangeln, brukar jag dra öronen åt mig när jag passerar Baristas uteservering. Där sitter alltid horder av ungdomar och riktigt brer ut sig. Det är förvisso likadant på alla de övriga kaffeställena; Espresso House, Wayne's Coffee och allt vad det heter, men just där på Barista på gågatan känns det som något slags Robinson-ö eller apberg bebodd av folk upp till tjugo. Det ger ett rätt ogästvänligt intryck.
Jag satt ikväll på Hipp och stoppade i mig buffé och läste City Malmö-Lund (de blindas gratistidning) och kände mig allmänt utanför. Det var proppfullt med folk på Hipp, jag kunde inte hitta någon jag kände och jag gissar att jag var äldst med ganska bred marginal. Jag tänkte att nä, fan, så fort jag ätit upp går jag, vad i helvete har jag här att göra?
Så såg jag en liten annons i City: Barista firar FN-dagen med att bjuda på valfri varm dryck gratis om man slet ut en liten kupong. Ja, vaffan, varför inte?
Men jag orkade inte ta mig till Barista på Entré eller vid Högskolan - det fick bli det otäcka stället på gågatan. Jag har aldrig satt min fot därinne.
Jag stegade in och ställde mig i en liten kö och konstaterade åter att jag plötsligt var något slags Pappa Pidde som var ute på stan för att hålla koll på ungdomen. Det var alltså jag och en massa tonåringar därinne.
När det till slut var min tur att beställa, såg jag att det på kupongen stod "(värde 32:-)". Vad betydde detta? Fick jag välja precis vad jag vill ha? Ja, sa den unga flickan i kassan. Men det får inte kosta mer än 32 spänn? Nej. Men hallå, nästan allting kostar ju mer än 32 spänn! Ja, då kan du ju lägga till lite... Okej. Men jag har inga kontanter alls på mig just nu. Jaha, men väljer du nåt för 33-34 kronor är det okej.
Nu är jag en sådan som vill att kaffe ska smaka kaffe. Jag dricker det alltid svart utan socker. Så till vida jag inte är utomlands, där kaffet är så äckligt att jag måste ha en latte eller capuccino. Eftersom jag var så trevlig, eller kanske för att jag var en trög gubbe med simpel smak, fick jag en presskanna som kostar 35 spänn.
Här kan man genast fundera lite. Min kompis Joakim Lindengren gör serien "Ett anstötligt liv" i Göteborgs tidning för hemlösa. En episod handlade om att en hemlös tiggde tjugo spänn till en kopp kaffe. När han väl skulle köpa en kopp, räckte inte tjugan, så det slutade med att han köpte två flaskor starköl istället.
Ställen som Barista är svindyra. Presskannan räckte till två små koppar, sammanlagt mindre kaffe än en normalstor mugg. För 35 spänn kan man ju köpa ett halvt kilo Zoégas och brygga åtskilliga liter. På McDonald's kostar en stor kaffe sjutton spänn. Inte nog med att man får mer kaffe billigare, jag tycker att de har gott kaffe på McDonald's, vilket ju är överraskande (jämför med blaskkaffet på Max).
Horder med kids hänger på de här trendiga kaféerna. De kommer ju inte in på pubar och kan dricka sprit. Men med de här priserna spenderar de lika mycket, om inte mer, pengar än om de suttit på krogen och beställt in stora stark.
Fören del år sedan låg det därBarista nu ligger - eller väldigt nära, jag minns inte så noga - ett kondis som hette Casablanca. När jag fortfarande bodde i Landskrona och tåg tåget ner för att gå på pressvisningar på förmiddagar och mitt tåg alltid anlände nästan en timme för tidigt, brukade jag äta frukost på Casablanca. Det var ett hederligt, rejält ställe. Bakom disken stod en tjock tant. Förutom diverse kakor och bakverk, kunde man till frukost köpa goda mackor vars namn det gick att uttala. Halv franskbrödbulle med ost och paprika. Med skinka och gurka. Och kaffet tog man själv. Det stod kannor en bit från disken. En kanna mjölk stod bredvid för de som ville ha mer fancy varianter.
Där brukade jag sitta vid ett fönsterbord (elegant möblemang, vill jag minnas), läsa en dagstidning, äta mackor, dricka kaffe, och titta på folk som gick förbi. Ibland var det riktigt kändistätt. Åke Cato såg jag passera för jämnan (Cato fyllde 75 häromdagen - ställ er upp och hurra! Hans och Sven Melanders sketcher om de skånska bönderna är ju en prototyp till Mäktige Månsson!). En gång såg jag minsann Jan Sigurd, fast det kan ha varit en Jan Sigurd-imitatör.
När Casablanca lade ner hänvisades jag till Espresso House en liten bit därifrån. Genast var magin borta. Inte ens en tjock liten skånsk tant i kassan kunde de erbjuda.
Nåja. Jag fick alltså min kopp och kanna på Barista. Hmm, var skulle jag sitta? Jag visste ju inte alls hur det såg ut därinne. På uteserveringen var det fullsatt. I det bakre rummet var det helt folktomt. Där var det faktiskt rätt trevligt. Jag slog mig ner vid ett litet bort och läste vad jag hade i rockfickan.
Och vad hade jag i rockfickan? undrar ni i illa dold brunst. Jo, jag hade det minst sagt utförliga pressmaterialet till NATTVAKTEN; den superpretentiösa och råtrista Peter Greenaway-filmen. En tjock bibba papper. Jag orkade inte läsa allt, men det jag läste fick mig att förstå att jag visst missat filmens handling helt och hållet. Så det kan bli!
...Konstaterade under kvällen att Wheel of Malmö har invigts. Det är ett pariserhjul på Stortorget. Visst är det tjusigt att titta på i kvällmörkret. Men allvarligt talat: betala hundra spänn för att åka i ett litet - drygt 40meter högt - parishjul en liten stund och titta på Stortorget? Nä, jag tror inte det, va... Fast jag blev onekligen nyfiken på den svarta korgen med tonade rutor som var märkt VIP. Vad kan man ha för sig inne i den,tro?

Bio: (500) Days of Summer

Jag hade helt missat att (500) DAYS OF SUMMER har Sverigepremiär idag. Dock råkade jag läsa ett par recensioner av den i USA hyllade filmen i dagens svenska tidningar, något jag i den mån det går försöker undvika att göra innan jag skrivit min egen recension.

Jag måste säga att jag blev förvånad över de svenska kritikernas omdömen. Tvåa? Svag trea? Och liknande. Klagomål på att den berättas ur manlig synvinkel? Kom igen. Vad är det för trams? Varför ska allting idag vara antingen könlöst eller kvinnoinriktat?

Jag såg (500) DAYS OF SUMMER på Malmö Filmdagar i somras, och jag och mina vänner tyckte mycket om filmen - själv blev jag väldigt förtjust, frågan är om jag inte tyckte att den var bäst av de sjutton filmer jag lyckades klämma.
Det hela är ett slags romantisk komedi, som lyckas gå en fin balansgång mellan (vad som ofta är irriterande) independentdrama och traditionell, klichébunden Hollywoodunderhållning. Joseph Gordon-Levitt är Tom, som jobbar på ett företag som designar gratulationskort - fast egentligen är han akitekt. På företaget arbetar även den söta och spännande Summer (Zooey Deschanel). Tom och Summer träffas när de börjar diskutera The Smiths i en hiss, och därefter får vi följa deras på-, av- på- och av igen-förhållande; en relation där Tom hela tiden är störtförälskad och försöker komma över Summer, medan hon inte är riktigt lika begeistrad.

Det viktigaste med en romantisk film är förstås huvudrollerna. Jag måste tycka att killen är sympatisk, kul och/eller cool, och jag måste attraheras av tjejen. Det är därför jag inte gillar DIRTY DANCING; jag tänder inte på dvärgar med jättenäsa, och Swayze såg fånig ut. Joseph Gordon-Levitt är väl okej; lite slätstruken kanske, lite för ung - men däremot är jag sedan länge väldigt förtjust i Zooey Deschanel. Hon har mest gjort småroller, men har alltid gjort intryck. Ofta spelar hon en tjej jag också hade blivit förälskad i - och det gör honsåklart även i (500) DAYS OF SUMMER.

Vad jag också verkligen gillar med filmen, är det ofta kreativa sätt den är gjord på (vilket en kvinnlig kritiker anmärkte på och tyckte var typiskt manligt - suck!). Vid ett tillfälle är Tom så lycklig, att när han promenerar genom en park förvandlas scenen allt eftersom till ett maffigt musikalnummer, komplett med tecknade Disneyfåglar. En annan höjdare är när det blir splitscreen och man får se en scen på två sätt: så som Tom tänker sig att det kommer att bli, och så som det blir i realiteten.

Dessutom tycker jag att det är lite kul med Toms och Summers återkommande besök på IKEA.

Som sagt - jag tycker mycket om denna härliga lilla film och den gjorde mig på gott humör. Om du ser den och inte tycker om den, kan du ju söka jobb som filmkritiker på någon svensk tidning. De kommer att ta emot dig med öppna armar.

...Och du som, likt en del kritiker, tycker att det här är banalt, du har ju Peter Greenaways NATTVAKTEN att se fram emot!

(Biopremiär 23/10)

Blitzkrieg: Escape From Stalag 69

Jösses jävlar...Vad ska vi säga om det här? BLITZKRIEG: ESCAPE FROM STALAG 69 är en film från 2008 - och inte 1978, som man skulle kunna tro. Jag har inte sett den, men här är affisch och trailer. Och tydligen biovisades den på USA:s sleazigaste biograf...

Blitzkrieg: Escape From Stalag 69 Trailer - Grindhouse Nazisploitation! @ Yahoo! Video

Bio: Nattvakten

Det finns en gammal intervju med mig från 1991 eller 1992 eller något sådant, i vilken jag tillfrågas om vilka mina favoritregissörer är, och mycket överraskande nämner jag bland annat Peter Greenaway. Hallå? Vad nu? Tja, jag hade en period då jag gillade filmer som DRÄNKTA I NUMMERORDNING, KOCKEN, TJUVEN, HANS FRU OCH HENNES ÄLSKARE och ARKITEKTENS MAGE. Fast jag har inte sett dem sedan dess.
Greenaway gav jag upp på med tiden. Han blev mest konstig på alla möjliga sätt och har sagt en del idiotiska saker om filmkonsten jag inte kan skriva under på. Numera hävdar han att filmkonsten är död - ett faktum som inte hindrar honom från att fortsätta göra film.
Senast jag försökte se en Greenawayfilm, var i Cannes 2003. Filmen var THE TULSE LUPER SUITCASES, PART 1: THE MOAB STORY. Filmen drev mig nästan bokstavligt talat till vansinne, den var så inihelvete jävla irriterande att jag gick efter knappt halva filmen (jag lyckades då även gå vilse i festivalpalatsets bakre korridorer).
Häromåret var Peter Greenaway överraskande nog gäst på Fantastisk Filmfestival. Jag såg på när han mottog Jätten Finn-priset, men jag pratade aldrig med honom. Tydligen var han väldigt trevlig. NATTVAKTEN visades visst även på FFF det året och nu får filmen, som är från 2007, väldigt försenad svensk biopremiär.
Fast jag undrar varför.
NATTVAKTEN är en av de mest pretentiösa och absolut tråkigaste filmer jag någonsin sett. Nu tänker jag vara ärlig här: jag erkänner! Jag somnade! Jag sov säkert mer än halva filmen! Det var omöjligt att titta på filmskrället.
Filmen handlar om Rembrandt och om när han målade sitt mest kända verk. Fast att kalla det här film är att ta i. Det är filmad teater. Avskalade studiomiljöer, teatraliskt överspel, oändlig högtravande dialog - och en oändlig film på 134 minuter.
NATTVAKTEN är skjuten digitalt, vilket i det här fallet är en stor nackdel. Rembrandts tavlor är varma och levande. Det digitala filmfotot är till skillnad från 35mm kallt och sterilt. Inte nog med det; kontrasterna är åt helvete. Det känns som att titta på en TV med lätt felinställd bild; svärtan är aningen för ljus - vilket kanske bara är ett fel på just den 35mm-kopia som visas i Malmö? Men i vilket fall; i ett flertal scener poserar filmens figurer som i Rembrandts tavlor, men tack vare den tekniska kvalitén, blir resultatet inte lyckat.
Nu tänker kanske någon att jag inte ska recensera den här filmen, eftersom jag dels hatar sådant här till att börja med, och för att jag satt och sov. Jag funderade också på att hoppa den här recensionen. Men så tänkte jag till en gång till. Varför ska jag låta bli att skriva om den här? Tråkig film är alltid sämre än dålig film. NATTVAKTEN sövde mig på effektivast möjliga sätt och kan därför bara få ett betyg av mig - och jag tänker minsann inte se om den för att ge den en ny chans. Trots ett flertal naken- och sexscener (tyvärr är det mest den lönnfete Rembrandt som hoppar omkring näck och viftar med skinnpenseln).
Fast om du nu gillar teater och pretentiös kultur, låt inte mig hindra dig från att se NATTVAKTEN. Alla ni andra gör bättre i att se ZOMBIELAND.

(Biopremiär 30/10)

Bio: Zombieland

För inte så längesedan var zombiefilm - och splatter i allmänhet - något man såg hemma på video. B-filmer utan större namn i rollerna, filmer där regissörerna och effektmakarna var de största stjärnorna. Numera görs ju mycket sådant här av stora bolag, för dyra pengar, med kända namn i rollerna, och filmerna visas på biografer till och med i Sverige. Senast i raden är alltså ZOMBIELAND, som blev en oväntad framgång i USA och som sällar sig till subgenren zombiekomedi. Bland de främsta zombiekomedierna hittar vi EVIL DEAD 2, RETURN OF THE LIVING DEAD och SHAUN OF THE DEAD, om vi nu ska prata de mer renodlade komedierna - satirer som DAWN OF THE DEAD; originalet, är roliga på andra sätt. 

Hur står sig ZOMBIELAND mot till exempel brittiska SHAUN OF THE DEAD? Jo tack, ganska bra, faktiskt. Detta beroende på att filmen är gjord med en kärlek till genren och lyckas vara "seriös", riktig skräckfilm - samtidigt som det är roligt. Vi pratar alltså inte SCARY MOVIE här (även om jag tycker att SCARY MOVIE 3 och i synnerhet 4 är hutlöst roliga). 

Traditionsenligt har ett zombievirus utplånat större delen av mänskligheten. Vi får ingen förklaring till vad som skett, men det behövs å andra sidan heller inte. I centrum står unge Columbus (Jesse Eisenberg), uppkallad efter sin hemstad; en datorspelsbesatt, okysst nörd som lämnats ensam i denna öde värld. När han försöker ta sig till sina föräldrars hemstad, stöter han på den betydligt tuffare Tallahassee (Woody Harrelson) med utpräglade cowboytendenser och som älskar Twinkies. De två slår följe och träffar efter ett tag på två tonåriga systrar, vilka försöker stjäla bil och vapen från killarna - men på grund av omständigheterna tvingas de samarbeta och blir vänner. De fyra färdas genom landskapen och slåss med zombies, tills de hamnar i Beverly Hills. Där får de för sig att hälsa på Bill Murray, vilket de gör, och det hela blir verkligen bisarrt. Bill Murray gör parodi på Bill Murray - och hans hem är sanslöst. 

Särdeles mycket handling i vägen för action och komedi är det inte och egentligen händer inte så mycket mer än vad jag redogjort för här ovan - mer än att rollfigurerna utvecklas och tuffar till sig. När det är våld och splatter i ZOMBIELAND är det våld och splatter på riktigt. Zombierna ser inte skojiga ut; det handlar om skrämmande varelser, och de tuggar i sig sina offer så att blod och tarmar far omkring, och de blir skjutna så att hjärnsubstansen stänker.  

Jag satt länge och kände mig ... nej, inte direkt besviken på ZOMBIELAND, men jag tyckte inte riktigt att den motsvarade förväntningarna; att den kanske var lite grå och valhänt emellanåt och att jag inte kan ge det här mer än en trea i betyg. Men! Så kom den långa slutstriden som utspelar sig på ett nöjesfält - och den går fan inte av för hackor! Zombies på nöjesfält har vi ju inte sett sedan Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY från 1980 med Hugo Stiglitz i huvudrollen. 

Slutet på ZOMBIELAND är fullkomligt fantastiskt och gör att jag petar dit en extradvärg i betyget. Dock är denna betygsfyra fortfarande tveksam och lite för snäll. ZOMBIELAND lyckas trots allt inte bli så bra och kul som SHAUN OF THE DEAD. Men det är ett bra försök, och självklart ska du se filmen. Allvarligt talat, vad har du för skäl till att inte se ZOMBIELAND? Va? Jag bara frågar! 

 

 

 

(Biopremiär 23/10)

Intervju med Gary om TEKKEN

Asian Movie Pulse heter en ny, engelsk sajt som har anlitat mig som fast skribent. HÄR kan ni läsa mitt första bidrag; en purfärsk intervju med Gary Daniels där han pratar om kommande TV-spelsfilmen TEKKEN. Jag slängde även på hans kommentarer om THE EXPENDABLES, som jag publicerade här i bloggen i somras.

Grindhouse Glory

Oj, här är visst ännu en ny dokumentär om grindhousefilmer! Och vad ska vi säga om den här? Holy shit! Det här måste vara den våldsammaste, blodigaste trailer jag någonsin sett! Inget för känsliga, alltså (så nu kommer såklart alla mina läsare att klicka på klippet här under).

Bio: Sea Monsters och Bugs!

3D-vågen går vidare och nu visar Spegeln i Malmö två naturfilmer i detta format.
Naturfilmer. Så fort tidningar tillfrågar folk på gatan vad de helst ser på TV, brukar de svara "naturprogram". Själv tittar jag aldrig på naturprogram. Jag tror inte jag känner någon som tittar på naturprogram. Och personligen försöker jag ofta undvika naturen så gott det går; campingliv och frisksport är för mig en vision av helvetet. Och djur är till för att ätas.

Men visst, filmer om coola djur kan väl vara intressanta om de är bra gjorda. Här bjuds vi på två filmer; först en 45 minuter lång produktion från National Geographic; SEA MONSTERS, och direkt därpå BUGS!, som verkar vara en brittisk produktion.
SEA MONSTERS handlar om förhistoriska vattendjur och vi får följa en varelse från att den föds och framåt. Scener med arkeologer på diverse utgrävningar spelas upp med skådespelare, men större delen av filmen består av datoranimerade fiskar och dinosaurier, vilka ofta hoppar mot oss.
BUGS! utspelar sig i Borneos djungler och parallellt får vi följa en fjäril från ägg till larv till fjäril, och en bönsyrsa från ägg till syrsa, tills att han biter ihjäl sin medstjärna fjärilen. Den jäveln.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om de här filmerna. Snyggt gjorda, visst. I BUGS! är 3D:n knappt märkbar. En massa insekter i närbild ser ju fränt ut, i synnerhet när de har sex.
Dock satt jag och nickade till. Jag är inte tillräckligt intresserad. Du som gillar djur och natur lär uppskatta det här mer.
Ytterligare en anledning till att jag hade svårt att hålla mig vaken, var den svenska speakern. I originalen var Liev Schreiber speaker till SEA MONSTERS och Judi Dench till BUGS!. I de svenska versionerna sitter en kvinna, jag vet inte vem, och talar extremt tydligt, men opersonligt och tråkigt. Det kändes som att titta på de där gamla skolfilmerna som visades på 16mm-projektorn som rullades in i klassrummet. Och jag längtade efter rast.

(Biopremiär 23/10, höstlovsmatiné vecka 44 i Malmö)

Janet Ågren i L'amaro caso della baronessa di Carini (Baronessan, kärleken och döden)

Den italienska miniserien L'amaro caso della baronessa di Carini från 1975 visades på svensk TV sommaren 1977 som Baronessan, kärleken och döden. Jag kommer ihåg att när första avsnittet började, sa min morsa "Hon där är från Landskrona".

Jag hade nästan helt glömt bort den här serien, men jag kom ihåg dess suggestiva förtexter, jag mindes att det gick en italiensk TV-serie när jag var barn som öppnade med vad jag då tyckte var otäcka slowmotionbilder på en kvinna som mördas och lämnar ett blodigt handavtryck på en vitkalkad vägg. Jag hade glömt vad serien hette och vad den handlade om.

Så satt jag ett par decennier senare och fikade med Janet Ågren och vi kom plötsligt in på den här TV-serien - och jag fick nästan gåshud. Jösses, det var ju hon! Om än inte hennes handavtryck. Janet sa att jag skulle få låna serien av henne, men det blev aldrig av.

Häromåret lyckades jag få tag på serien via en kille i Italien - men jag gav upp tittandet ganska snabbt. Att se film på italienska utan text funkar kanske om man ser en sjövild splatterfilm. Inte när man tittar på ett drama som utspelar sig på 1500-talet.

TV-serien bygger på vad som antas vara sanna händelser, men som också kan vara en legend. I ett slott i Carini på Sicilien mördades baronessan av sin far efter att ha varit otrogen. Hedersmord, alltså.

Det finns även en TV-version från 2007.

Dirty Duck

För några år sedan såg jag att DIRTY DUCK fanns till salu på eBay. Antagligen en bootleg-DVD, jag är inte säker. Jag köpte den aldrig. Faktum är att jag aldrig hört talas om filmen och blev rätt överraskad. Den här Roger Corman-produktionen från 1974 har dock ingenting med undergroundserien Dirty Duck att göra, den här billiga filmen skulle bara rida på trenden med animerad film för vuxna som FRITZ THE CAT startat. Nog för att det ser billigt ut, alltid. Men ändå lite coolt...

Ny dokumentär

HÄR hittar ni hemsidan till AMERICAN GRINDHOUSE, en dokumentärfilm som är i faggorna. Verkar ju hur bra som helst!

Bio: Plötsligt igen

Bio, står det i rubriken här ovan. Tja, bio och bio, jag vet inte riktigt. När filmen presenterades igår blev det lite förvirrat; det lät som om tjejen sa "biopremiär", men med det åsyftades kanske bara visningen i Malmö igår och ett par kommande i Lund, Göteborg och Stockholm. Den här filmen är gjord för TV, där den snart ska visas.
Rent allmänt blev gårdagens visning förvirrad. Förra veckan kom ett mail med en inbjudan till en pressvisning av PLÖTSLIGT IGEN klockan 19 igår. Men när jag igår läste Sydsvenskan och City, listades visningen bland kvällens nöjen för allmänheten. Det stod även att det klockan 19 skulle vara förhäng på Doc Lounge, innan filmen visades klockan 20. Vad menades?
Det blev nog den konstig-
aste pressvis-
ning jag varit på. När jag kom till Inkonst fem i sju, möttes jag av en enorm kö. Det fanns inte en chans att alla skulle få plats i salongen. Jag mötte en kollega och vi lyckades haffa en tjej som var involverad i visningen. Hon hade inte hört talas om någon pressvisning. Det hade ingen. Men vi stod på oss, fick gå före i kön och försågs med biljetter in till stora salongen - filmen skulle visas i två rum samtidigt. Men vi tvingades stå i en ångande varm, överbefolkad bar en timme och vänta. Bandet Skilla skulle visst spela, men när de gick på, blev vi insläppta i salongen.
Det är väldigt längesedan jag såg PLÖTSLIGT I VINSLÖV och jag har bara sett den en gång hemma hos en kompis som hävdade att jag inte skulle tro mina ögon. Jenny Bergmans och Malin Skjölds kultdokumentär hade premiär 2001 och har vuxit till ett ganska osannolikt fenomen. Filmen skulle bara handla om livet i en liten typisk svensk by, men personerna som medverkade var så udda, att filmen blev något mycket mer. Mopedåkande Holger Nilsson och hans papegoja. Kjell Fredriksson, även känd som mr Bangolf. Anders som grillar biffar inne i köket. Perssons taverna.
När filmen först visades, blev Vinslövsborna - åtminstone många av dem - upprörda. De tyckte att de gjordes till åtlöje. Men med tiden började de uppskatta uppmärksamheten, och det finns även en fanklubb; Plötsligt en förening.
Att det skulle komma en uppföljare var ingen självklar-
het, men nu, åtta år senare, har vi den här, efter att Jenny och Malin åter tyckte det var roligt att åka till Vinslöv, och efter att de fick ett uppslag till en ny film då Holgers papegoja Jacko blivit bortförd.
Den väldigt udda Holger, som bor i en stuga full av skräp, har legat på sjukhus och när han kommer hem konstaterar han att Jacko är borta. Fallet måste utredas och han kontaktar tidningen Norra Skåne och deras skjutjärnsreporter Bertil Nilsson. Samtidigt har mr Bangolf och hans fru flyttat till Rydebäck och börjat resa jorden runt, medan Grill-Anders går omkring i Vinslöv och raggar tjejer på Internet, vilket inte går så bra, trots att han i kontaktannonserna skriver att han var med i PLÖTSLIGT I VINSLÖV.
Den stora stjärnan den här gången är Bertil Nilsson. Vicken karl! Jösses, här tror jag att jag hittat på Mäktige Månsson själv, och så visar det sig att en exakt kopia finns i Hässleholm! Bertil Nilsson är makalöst tjock (ännu tjockare nu; han var på visningen) och han äter jämt och ständigt kakor. I filmen förekommer även en otroligt rafflande scen där Bertil och Holger dricker kaffe och äter kakor.
Bertil Nilsson är en allmänreporter av den gamla goda stammen. Han sitter på redaktionen i ett rum lika stökigt som Holgers stuga, och han lufsar lugnt och tryggt omkring i trakterna, ständigt med ett block i handen, och han skriver om precis allting. Spänning uppstår när han lokaliserar en försvunnen sommarstuga.
Nå, hur är då PLÖTSLIGT IGEN i förhållande till originalfimen? Tja, det är väl inte riktigt lika kul den här gången. Men det är några andra grejor jag vänder mig emot, eftersom de verkligen sticker i ögonen.
Filmen öppnar med en skolklass iförd Holgertröjor, som anländer till Vinslöv för ett studiebesök - och det är alldeles för uppenbart att scenen är regisserad och replikerna författade, till exempel när en tjej lyckligt beskådar en bänk och säger något typ Tänk att det var på den här bänken Holger satt. Det kommer även fram folk till Grill-Anders och för styltiga, onaturliga dialoger. Och det är ju lite synd.
Holger är inte i alltför bra skick, han åker in och ut på sjukhus, och även om han är ett roligt original, får jag hela tiden en känsla av att han inte riktigt vet vad som försiggår runt omkring honom.
PLÖTSLIGT IGEN är lite ojämn och kanske lite avslagen. Men tack och lov har den Bertil Nilsson, och den karlen kan nog rädda det mesta. Han är en skåning när skåningar är som bäst. Extra kul är scenen där han gör ett reportage hos en tant som fyller hundra, eller hur mycket de nu var, och överlämnar en present med bibliskt motiv och tanten säger att orsaken till att hon levt så länge, är att hon dricker mycket kaffe, bara använder riktigt smör och äter mycket fläsk. Precis vad jag alltid misstänkt. Vegetarianer dör i förtid.
Så låt mig avslyta denna recension med att föreslå att du tar dig en kopp kaffe så att du lever längre!
Visningen av PLÖTSLIGT IGEN föregicks förresten av en liten kortfilm om husvagnsrally som egentligen var bättre än huvudfilmen.

They don't make 'em like this anymore...

...töser, alltså:

Streetfighter Kenny

För en stund sedan var jag inne på Hemmakväll och botaniserade. Jag passade även på att rekommendera JCVD för ett ungt par. De såg nöjda ut och hyrde filmen.
Men så kom det in ett annat ungt par - som pratade stockholmska eller något annat utsocknes. Och de var ett typexempel på hur dagens ungdomar ofta är.
Först och främst pratade de så högt och ljudligt att alla hörde vad de sa. Fast det kan ha berott på att de inte pratade mjuk och följsam skånska, vad vet jag.
Killen hoppade på en film, ryckte ut den och sa:
- Den här verkar bra! Har vi sett den?
- Ja, den har vi ju i datan! Det är den med FBI.
Här kan man notera flera saker. Dels kallade tjejen deras dator för "datan". Usch. Vidare hymlade hon inte alls med att de laddar ner filmer illegalt. Extra fånigt att basunera ut det i en videobutik!
Kort därpå slet tjejen ner en annan film från hyllan.
- Kolla! Va ere här? Streetfighter Kenny?
Vad nu? tänkte jag. Har den där nya STREETFIGHTER-filmen släppts på DVD nu? Nä, så var det inte.
- Ere här nån komedi? undrade killen och tittade på omslaget.
Självklart var det Kenny Starfighter.
Således noterade jag att det här paret A) inte kan läsa, B) inte känner till Kenny Starfighter, C) inte känner till Johan Rheborg, och D) är dumma i huvudet.
Men de är ju inte ensamma i dagens samhälle.

Blood Red Moon

HÄR hittar ni en intervju jag gjort med legendariske independent-
regissören-
/producenten-
/manusförfattaren Kevin J. Lindenmuth, som skrivit manus till regissören Brett Kellys kommande vampyrfilm BLOOD RED MOON - en film som är en ganska uppenbar cash-in på TWILIGHT.
Check it out!

Sådant som alltid är roligt

Punkare som pratar bred småländska.

Såg tre stycken idag. Klädda som klichépunkare för 3o år sedan. Spikfrisyrer modell Frihetsgudinnan. En av dem höll demonsdtrativt en ölburk i handen. De var kanske i 20-årsåldern.

...Och de lät som Åsa-Nisse och Klabbarparn...

Jag kvävde ett skratt. De såg besvärade ut. En tjejkompis till dem ropade att de skulle gå till Centralen och ta tåget.

Ebert om Black Dynamite

Idag har blaxploitationparodin/hyllningen BLACK DYNAMITE premiär i USA. Roger Ebert, troligen världens mest kände nu aktive filmkritiker, skriver bland annat så här:

"The women are also dressed in period threads, and many have big Afros. I am happy to say it brings back an element sadly missing in recent movies, gratuitous nudity. Sexy women would "happen" to be topless in the 1970s movies for no better reason than that everyone agreed, including themselves, that their breasts were a genuine pleasure to regard -- the most beautiful naturally occurring shapes in nature, I believe. Now we see breasts only in serious films, for expressing reasons. There's been such a comeback for the strategically positioned bed sheet, you'd think we were back in the 1950s."

...Vilket förstås får oss alla att längta efter filmen. Men det blir väl direkt på DVD i Sverige...

Rockklubb för medelålders rockers

Jag var minsann på klubb igår.
Det var inte i jons.
Jag är liksom inte en sådan som går på klubb. På klubbar hänger det ju mest en massa ungdomar som lyssnar på musik jag aldrig hört talas om.
Men igår invigdes en rockklubb på Centiliter & Gram hörnan Lilla Torg/Stortorget. Malmö, förstås. Och jag fick hänga på som VIP.
Klubben har försetts med namnet Stairway to Heaven, vilket känns rätt visset. Kom de inte på något bättre? Stairway to Heaven är ungefär som Carpe Diem, eller Sommaren är kort.
Men, men. Själva tillställningen visade sig vara hur trevlig som helst. Till skillnad från så många andra ställen i krokarna runt Lilla Torg, slapp man alla ovannämnda ungdomar. Man slapp även alla halvalkoholiserade medelålders knegare och arbetslösa som häckar på krogarna i centrums utkanter. Och framför allt slapp man alla jävla rastaveganfeminister från Möllan.
Istället dök det upp främst män i 40-årsåldern eller något äldre. En massa rockers. Samt Rock Ola, som är 65. Och det blev gemytligt och trivsamt. Det gick till och med att prata, eftersom musikvolymen inte var mördande.
Kändisspotting: Sticky Bomb. Han stod för det mesta av DJ:andet. Vad gäller musikurvalet har jag dock vissa invändningar. Det spelades alldeles för mycket fittrock. En hel del klassisk 70-talshårdrock, vilket ju är bra. En del nyare hårdrock, varav en del ju är bra. Men för jämnan envisades Sticky och främst de övriga DJ:arna med att slänga på FM-rock från 80-talet. Vilket kan vara kul om man är på det skojfriska humöret. Och då är det kul kanske en kvart. Men det går ju inte att rocka till fittrock.
Men vad spelar det för roll, vi hade en trevlig kväll och jag kommer säkert att återvända fler torsdagar, då den här klubben ska husera på stället. Kanske är jag på Kenny Loggins-humör då.

Bananen kirrad

Dole har nu dragit tillbaka sin stämningsansökan mot Fredrik Gertten och WG Film.
Tja, det var väl rätt väntat.
Banan!

Ännu mer från Studio S

Studio S Entertainment har gjort ytterligare ett par fantastiska inköp! Kolla bara:

När jag häromåret skrev om en rad Sam Peckinpah-filmer på DVD, erfterlyste jag den här på sin tid omdiskuterade filmen. Men se, nu är den inköpt och släpps vad det lider.

Den här Borowczyk-klassikern fanns på VHS från House of Horror. Ful och nerklippt utgåva. Versionen från Studio S blir förhoppningsvis komplett och snyggare.

Mer av Borowczyk. IMMORAL TALES. Fast eftersom jag inte sett den, kan jag inte uttala mig. Men det är hur som helst jävligt kul att det nu kommer Borowczyk på DVD i Sverige! Och Jess Franco!

DVD: Driven to Kill

DRIVEN TO KILL (Warner/SandrewMetronome)

Det har väl blivit något slags besatthet - att se varenda ny Steven Seagal-film som släpps, trots att jag i de flesta fall tycker att de är både plågsamma och vedervärdiga. Det kommer ju drygt tre nya om året, de flesta sunkiga, billiga öststatsproduktioner, men det händer trots allt att en och annan av de här filmerna är riktigt underhållande och helt okej som actionfilm. URBAN JUSTICE, till exempel, är ju fullkomligt fantastisk.
...Och har har vi så DRIVEN TO KILL, filmad som RUSLAN. Steven Seagal; tjock och pittögd förstås, är författaren Ruslan Drachev. Jepp. Ni läste rätt. Han är författare! Han skriver deckare. Ni har inte sett någonting, förrän ni sett Steven Seagal sitta vid ett skrivbord och skriva romaner.
Men en gång i tiden var Ruslan torped inom den ryska maffian i New York. Nu ska hans dotter gifta sig, så det blir till att förbereda sig på bröllop och grejor för Ruslan. Det är bara det att killen som dottern ska gifta sig med är son till Ruslans gamle ärkefiende! Det bär sig inte bättre än att bröllopet går åt skogen då ex-frun och dottern attackeras.
Snacka om tur att Ruslan finns på plats!
Ruslan plockar genast fram pickan och beger sig ut för att ta kål på ryska gangsters, och det gör han förstås så att blodet sprutar. Som vanligt består Seagal martial arts-kunskaper mest i att han viftar med armarna, men större delen av filmen slaktar han bovar på andra sätt.
...Och återigen är det här helt okej. Jag blir lite ställd när jag ska betygsätta filmen. För visst är det åter samma grej för femtioelfte gången. Men jag blev inte uttråkad och om man gillar riktigt jävla våldsam och brutal action, och det gör man ju, så känns DRIVEN TO KILL som ett säkert kort. Extra plus för att filmen är skjuten i Kanada och inte i Rumänien.
Definitivt inget man minns dagen efter, men det samma kan jag säga om SURROGATES.

Graphic novel som släpps i maj 2010

Den här ser man ju fram emot! Självklart släpps albumet för att sammanträffa med långfilmen. Men en serieroman om Jonah Hex tackar vi inte nej till. I synnerhet inte som det är Tony DeZuniga - den usprunglige Hex-tecknaren - som ritat. Gray och Palmiotti är kanske lite ojämna som författare, men förhoppningsvis får de till det här.

Ta-Daa! The Expendables!

Okej, här är en första, lång trailer till THE EXPENDABLES! Fast det är möjligt att den kommer att försvinna under dagen, så passa på att kolla in den på en gång.

The Expendables - Trailer Promo/Bande-Annonce [VO]
Uploaded by Lyricis. - Full seasons and entire episodes online.

Råklassiker inköpt av Studio S Entertainment!!!

Nobelpriset och annat i all ära, men alldeles nyss fick jag en nyhet som slår allt detta med hästlängder! Studio S Entertainment har nämligen (efter tjat från mig, antar jag) slutligen lyckats köpa in...

SAVAGE STREETS!

Ni kommer väl ihåg SAVAGE STREETS från 1984? Just det, det är ju den där filmen där en rultig och rundkindad Linda Blair agerar osannolik Charles Bronson i ett skitigt toppraffel som för tankarna till andra klassiker från samma period, som VICE SQUAD. I SAVAGE STREETS medverkar även John Vernon, som förgyllde det mesta, och Linnea Quigley råkar illa ut i en tidig roll. Tack vare det sistnämnda drar Blair på sig sitt svarta ålskinn, beväpnar sig med ett armborst, och går ut och gör saken kort med diverse sleazebags.

SAVAGE STREETS blev totalförbjuden på bio i Sverige (ja, vad trodde väl ni?), men filmen släpptes på hyrvideo och Linda Blair var faktiskt i här och gjorde promotion för filmen - jag läste åtminstone ett av reportagen.