onsdag 9 september 2009

Kultur som får mig att känna mig dum i huvudet

Ibland äter jag frukost på McDonald's vid Triangeln. Eller tar en kaffe, åtminstone. Varför gör jag detta? Borde inte en sådan som jag föredra ett ordentligt kärringkafé?
Njä, just denna McDonald's-restaurang har väldigt trevliga fåtöljer. På morgnar och förmiddagar spelas det bara soft jazz, och faktum är att deras kaffe är riktigt gott; betydligt godare än på många andra ställen. Sjutton spänn för en stor kaffe är dessutom billigare än hos de flesta andra. Barista, Wayne's Coffee, Espresso House; rätt vissna ställen jämförda med kärringkaféer, förresten. Och jag dricker bara svart kaffe. Utan socker.
På McDonald's kan man av någon anledning läsa Skånska Dagbladet gratis. Jag vet inte riktigt varför de har just Skånskan. Max har Sydsvenskan, innan hade de DN. Jag känner folk som skriver i Skånskan, men jag har ingen aning om vilka som läser den. I vilka orter är Skånskan stor?
Nå. Förra helgen satt jag nersjunken i en fåtölj på McDonald's vid Triangeln, smuttade på ångande hett kaffé och läste Skånskan. Jag hade lite tid att slå ihjäl, så jag läste samtliga delar och tittade på alla sidor. Jag läste inslag jag aldrig annars skulle få för mig att läsa. Det verkar som om olika präster skriver krönikor om helgerna. Jösses, just den här dagen hade Karl-Erik Weggerup skrivit en krönika! Karl-Erik vem? Min konfirmationspräst! Jag har inte sett honom sedan 1983. Jag fick en Puch Dakota. Jag minns fortfarande svaret på frågan jag fick i kyrkan, men jag minns inte frågan. Svaret var "För att han vill behålla kontakten med oss människor." Killen bredvid mig skulle svara "Lilla Bibeln" - och nervös och svettig skrek han "LILLA BIBELEN!!!" Jo, vi hade alltså fått reda på frågor och svar i förväg.
Jag kom till kultursidorna, och på dessa läste jag något jag nog aldrig läst tidigare: en lyrikrecension.
Det finns en del kulturformer jag är rätt rudis på. Och kulturformer där jag har rätt banal smak. I många fall har jag en ganska utstuderad smak. Jag vet precis vad jag ska tycka och tänka, och vad jag anser att andra ska tycka och tänka, och vad jag tycker om de som inte tycker som jag. Jag vet ju vilka filmer man ska se och gilla, vilka töntiga filmer det är okej att gilla, och vad som går bort helt. Jag vet vilken populärlitteratur som är cool och vilka mustaschprydda karlar man kan ha som idoler.
Jag kan döma ut horder av musiker, rockband och artister - men! När det gäller till exempel klassisk musik, är jag antagligen hur banal som helst. Att lyssna på Mozart, Bach, Vivaldi och de andra gamla vanliga, är inte det egentligen som att lyssna på Tomas Ledin, Per Gessle och Bryan Adams? Borde inte jag vid det här laget ha letat upp några mer obskyra gamla kompositörer? Okej, jag har gjort en del försök - men snabbt kommit fram till varför de är obskyra.
Poesi är något jag inte begriper mig på alls. Verkligen inte. Jag förstår det inte. Rocktexter är väl okej, eftersom de sjunges till musik. Och jag kan förstås uppskatta poetiska filmbilder.
Men dikter? Lyrik? Jag kan inte skilja bra poesi från dålig. Jag begriper inte vad som är avsett som allvar och vad som är skämt. Jag känner mig lite dum i huvudet när jag läser dikter, vilket jag förvisso aldrig gör, men ändå. Och jag tror inte att någonting skulle kunna få mig att läsa poesi, att orka försöka förstå. Möjligtvis om jag bosätter mig i Frankrike. De kommer ju undan med sådant, sydeuropéerna. Sitta på en uteservering, dricka vin och läsa dikter. De gör ju sådant på riktigt. Och de uttrycker sig ibland på ett poetiskt sätt, även om det kanske inte är avsiktligt, inte lika pang på som vi svenskar. Och det blir inte fånigt alls.
Okej. Så varför läste jag då den där recensionen i Skånskan? Jo, därför att den avhandlade Helena Erikssons nya bok "Logiska undersökningar". Jag känner Helena lite grann, eftersom hon är ihop med en gammal kompis till mig. Vi har till och med en gång medverkat i samma antologi. Fast länge visste jag inte vem Helena Eriksson var, mer än att hon är en trevlig kvinna som skriver dikter. "Hon är en av Sveriges främsta poeter!" utbrast en gång en litterärt bevandrad bekant. Och det har ju visat sig stämma.
Så jag läste alltså recensionen. Och begrep ingenting. Jag kände mig korkad. Jag hade dessutom grava problem med att ta mig igenom texten, eftersom den var skriven på ett lätt förvirrat sätt, komplett med en del språkfel som uppkommit när recensenten gjort sitt bästa för att skriva så seriöst som möjligt. Resultatet blev bara att jag inte uppfattade vad han tyckte som Helenas bok.
"Logiska undersökningar" är säkert jättebra. Jag ska kanske ta och läsa den en dag. För om jag nu ska ge mig på lyrik, bör jag själklart välja något från Sveriges främsta poet.
Konstnärlig dans begriper jag förresten inte heller.
På den här bilden, som jag snodde på nätet, figurerar både jag och Helena Eriksson

0 kommentarer:

Skicka en kommentar