Bio: Ponyo - på klippan vid havet

För inte så längesedan skrev jag om Hayao Miyazaki och hans Studio Ghiblis animerade filmer i en krönika i Helsingborgs Dagblad. Jag skrev något kort om att de alltid är tjusigt tecknade, men oftast alldeles för långa, långsamma och trista - i synnerhet för mig som inte är så förjust i japansk animé.
Miyazakis filmer är typexempel på den sorts barnfilmer filmkritiker födda på 1940-talet uppskattar och tycker att barn ska gilla. Långsamt och oamerikanskt. Jag har ingen aning om hur jag hade mottagit de här filmerna om jag vore barn, men jag minns ju från min egen barndom att jag bara ville se Hanna-Barbera-grejor och westerns, och aldrig på de saker vuxna rekommenderade.


PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET; Miyazakis senaste verk, ska visst bygga på HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun", men det kan jag inte riktigt uttala mig om, eftersom jag inte har några som helst minnen av vad den sagan handlar om. Och nej, jag har faktiskt inte sett Disneys film heller.

I vilket fall, den här filmen handlar om femårige Sosuke som bor med sin unga morsa Lisa i ett trevligt hus på en klippa vid havet. Farsan är jämnt ute på havet i ett fartyg. Lisa jobbar på ålderdomshem.

I havet huserar en mystisk, långhårig trollkarl som heter Fujimoto. Han har en massa döttrar, som ser ut som något slags guldfiskar, och en av dessa råkar få i sig magiska drycker och hamnar på klippan, där Sosuke hittar henne. Han döper fisken till Ponyo, och när Ponyo slickar i sig en droppe blod från Sosukes finger, förvandlas hon till en mänsklig flicka - men med magiska krafter.

Detta innebär även att naturen av någon anledning sätts i obalans - och trakten drabbas av en tsunami! Jajamen - det här är en glad tsunamisaga! Ponyo och Sosuke beger sig ut i en båt på de översvämmade gatorna för att leta upp Lisa. Och så dyker Ponyos mor, den gigantiska Havsgudinnan, upp och trollar och har sig. Fujimoto är lite elak och vill ha tillbaka Ponyo som fisk i havet.

Well, well. Handlingen är minst sagt konstig. Den är kanske självklar för japaner, men jag vet inte. Den här berättelsens logik finns inte i mitt universum. Fast det är ju klart, jag är ju lite inskränkt.
Som alltid är berättartempot långsamt. Filmen är 101 minuter lång, men känns oändligt mycket längre. Första halvan av filmen, fram till tsunamins ankomst, är mördande trist. För mig. Därefter tar det sig med en hel del fantasifulla scenerier med fiskar som simmar omkring mellan byggnader under vatten och överfulla båtar som glider fram längs vägarna. Scener som borde dykt upp långt tidigare för att fånga mitt intresse. Hade jag sett den här filmen på DVD, hade jag stängt av efter en halvtimme.

Men visst är det snyggt tecknat. Otroligt välgjort. Förstås. Och i 2D, som vi ju inte är bortskämda med idag. I synnerhet de stormiga vågorna imponerar; de ser ut som tagna från gamla japanska tavlor. Den pampiga musiken framförs av vad jag gissar är en gigantisk orkester med kör och grejor - medan de lustiga eftertexterna ackompanjeras av en glad, struttig barnsång.

Tack vare att PONYO är så snygg kan den få det betyg den får. Men den är fortfarande rätt tråkig och besynnerlig.

Filmen, som är dubbad till svenska, innehåller en märklig dialog om amning.

(Biopremiär 11/9)