Bio: Taking Woodstock

I år är det 40 år sedan Woodstockfestivalen hölls, och lämpligt kommer Ang Lee med en film om hur festivalen kom till, en film baserad på en bok.

Ang Lee är en fascinerande regissör. Han hoppar mellan genrer på ett sätt ingen annan verkar våga: drama, kampsport, western, superhjältar, bögar i tält - och nu ett lättsamt, verklighetsbaserat drama. Men jag kan inte påstå att jag tycker att allt Lee gör är jättebra. Han är alltid intressant, men ibland blir det inte sådär lysande. HULK hade ju sina brister - främst Hulk själv - och även om BROKEBACK MOUNTAIN väl var okej, är det ingen film jag vill se om.

TAKING WOODSTOCK får väl sägas vara en mellanfilm för Ang Lee. Den utspelar sig i en liten håla i New York, där en judisk familj driver ett fallfärdigt motell, medan sonen Elliott försöker dra in pengar på att anordna diverse arrangemang. En dag läser Elliott i tidningen att befolkningen i en grannhåla stoppat en rockfestival. Genast ser Elliott sin chans och kontaktar rockfolket, som anländer för att inspektera ägorna. De kommer fram till att Max Yasgurs (Eugene Levy med rak pipa!) kohagar blir perfekta.

Byborna gillar inte att det ska anlända hundratals hippies till trakten och även Elliotts föräldrar tycker det är förfärligt, innan de inser att de kommer att göra massor av pengar på det hela. Dock gissar de att de tagit sig vatten över huvudet när pressen uppskattar att det kommer att tillströmma hundratusentals personer.

Festivalen börjar förberedas, det byggs scener, Elliott upptäcker att han nog är homosexuell (ett inslag som tydligen ges större utrymme i boken), horder av hippies dansar - och det händer egentligen inte så mycket. TAKING WOODSTOCK känns som ett par nedslag på festivalen. Det är småtrevligt, ibland rätt roligt, men som helhet är det ganska poänglöst.

Imelda Staunton spelar Elliotts morsa, som är en fullkomligt vidrig, gniden människa - men hon gör det bra, och hon är kul när hon råkat äta haschbrownies. Liev Schreiber är säkerhetsvakt - och transvestit. Han ser både festlig och grotesk ut i sina klänningar. Vid ett tillfälle dyker det upp gangsters som vill utöva beskyddarverksamhet, men de jagas snabbt bort för att aldrig mer återkomma. Det är symtomatiskt för Lees film; personer introduceras och sedan blir det inte så mycket mer.

Det är också lite lustigt att man inte får se ett enda framrädande under festivalen. Inte ett enda band. Elliott försöker ta sig till scenen, men när han äntligen lyckas komma fram, är det hela över.
 Precis som den här filmen. Den börjar och innan den kommer till skott, tar den slut.









(Biopremiär 28/8)