Bio: Paris 36

Beskrivningen av den här franska filmen, som heter Faubourg 36 i original, lät lite sådär halvintressant; inte alltför lockande. Arbetardistrikt i Paris... Gammal teater... Men det stod även något om en mystisk och vacker sångerska, och då tändes en gnutta hopp hos mig - så jag slog mig ner på pressvisningen.
PARIS 36 börjar med att en typiskt franskt rundlagd herre som kallas Pigoil förhörs av polisen - uppenbarligen har ett mord begåtts. Och så berättar Pigoil den långa historien om händelserna som ledde fram till mordet.
Uppenbarligen heter "förort" "faubourg" på franska, och i denna icke namngivna förort ska den gamla teatern Chansonia stängas. Pigoil och hans vänner har länge jobbat på den anrika teatern, och de vägrar sälja till den mäktige "gudfader" som styr distriktet. Året är 1936 och det blåser farliga politiska vindar.
Men så plötsligt gör vännerna slag i saken, ockuperar teatern och beslutar sig för att sätta upp en varietéföreställning. Samtidigt anländer den unga, bedårande blondinen Douce till teatern; hon vill bli artist och på en audition sjunger hon reklamjinglar, vilket ju är väldigt lustigt. Pigoil och de andra gillar hennes ben, så hon får jobb som konferencier på deras föreställning.
Douce presenterar mer eller mindre bra/usla artister och sjunger en och annan reklamjingel, men publiken vill se mer av henne och vill höra henne sjunga en riktigt sång. Hon låter sig övertalas - och gör dundersuccé.
I sistriktet bor även Monsieur TSF; Radiomannen, en äldre man som ser ut att vara hämtad ur ett Tardi-album, och som aldrig går ut. Han är musiker, men sitter alltid hemma och lyssnar på radio. När han plötsligt får höra Douce sjunga på radion lägger han ihop ett och annat ur det förflutna, och så samlar han sig, tar sats och kliver ut ur huset för att uppsöka teatern och Douce.
M TSF har rotat fram några av sina gamla, aldrig använda sånger och komponerar ett par nya, och så sätter de upp den sprudlande föreställningen Faubourg 36, en makalös succé.
Detta varvas med intriger om Pigoils fru som lämnade honom och tog den lille sonen med sig, en grabb Pigoil inte får träffa, och mer thrillerbetonade händelser som involverar gangstrar och ett fascistiskt parti.
Men främst är detta lättsam underhållning som tack vare flera revynummer drar åt musikalhållet. Det är mustigt, det är härliga miljöer och det är väldigt, väldigt franskt. Filmen bjuder på något av det roligaste jag vet: en komiker som inte är rolig. Här är det "imitationernas mästare" som gör totalt värdelösa imitationer av flygplan, ankor och grodor inför en häpen, knäpptyst publik. Själv skrattade jag så jag grät, det här måste ses. Det dyker även upp en del andra konstiga typer och framför bisarra sånger och vitsar.
Men framför allt har PARIS 36 Nora Arnezeder som Douce. Iiiooouuuhhh... Jag blev alldeles knäsvag. Eller, jag hade blivit det om jag hade stått upp. Arnezeder känns lite grann som Audrey Tautou, fast blond och längre. Javisst, oerhört fransk. Hon är en sådan där som skulle kunna skälla ut mig på franska och säga de mest hemska saker jag inte riktigt förstår, men jag hade inte protesterat och bett om fler haranger, eftersom det låter så vackert. En osannolikt söt fransyska som sjunger chansoner, det är man inte bortskämd med i dagens kulturutbud.
Scenerna från succéföreställningen går utanför ramarna och förvandlas till något slags Busby Berkeley-version av en musikvideo. Medryckande, glatt och färgsprakande.
Jag tycker att PARIS 36 är över förväntan bra. Mysig och trevlig. Och bitvis rolig.

(Biopremiär, enbart Stockholm, 4/9)