Bio: Looking For Eric

Det är väldigt längesedan jag såg en film av Ken Loach och när jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin sett en Loach-film på bio. Jag tillhör inte mannens beundrare och rent allmänt har jag svårt för skitig, brittisk diskbänksrealism.

Dock hyste jag vissa förhoppningar om att LOOKING FOR ERIC kunde vara något för mig - trots dess titel. Min gode vän och kollega Jan Lumholdt sa en gång för längesedan att han absolut inte gillar filmer vars titel är i progressiv form: looking, searching, finding, going... Och denna åsikt smittade av sig på mig.

Steve Evets är brevbäraren och fotbollsfanatikern Eric Bishop, som hamnat i en livskris. Han saknar en kvinna han inte träffat på årtionden, trots att hon är mor till hans nu vuxna dotter. Han lever med två tonåriga styvsöner, varav den äldre är smått kriminell. Hans liv är en röra och en dag när han kör bil dagdrömmer han, kör av vägen och hamnar på sjukhus ett kort tag.

Detta får Erics rejäla, öldrickande polare på postkontoret att vilja hjälpa till, vilket de gör på flera festliga sätt - de kommer fram en i taget och berättar usla vitsar för Eric, de skaffar en sådan där töntig självhjälpsbok; hempsykologi alltså, och tar till sig tips ur den. De sitter i en ring och ska plocka fram en annan person ur sig och se livet genom dennes ögon. En av dem väljer Sammy Davis Jr, så han får bara se livet genom ett öga. Eric väljer sin idol, fotbollsspelaren Eric Cantona.

Senare sitter Eric ensam och röker en joint, och plötsligt uppenbarar sig någon i hans hem: Cantona. Filosofiske Cantona besöker Eric ett flertal gånger och fungerar som något slags livscoach. Eric tar tag i saker, han börjar säga ifrån, han återupptar kontakten med sin ungdoms kärlek, och han börjar få ett liv igen. Det är inte Eric Contana som Eric Bishop letar efter; han letar efter sig själv.

Jag tycker att det är rätt fasci-
nerande att man kan göra en film som utspelar sig i England år 2009, men där allting och alla människor ser ut att vara från, tja, 1976. Filmen ser ut och känns som en 70-talsfilm. Allting är fult, grått och sunkigt, folk bär trista kläder, och Erics polare ser ut som plockade från valfri engelsk 70-talsfilm, i synnerhet en knubbig kille med förvuxen pottfrisyr. Om det inte vore för datorer, mobiler och annat, hade jag inte gissat på nutid.

Skitigheten späs på av den grova dialogen ("Focking cunt" hit och "Focking twat" dit) och en vad jag tycker aningen onödig historia om den äldre styvsonens problem med en smågangster; en bihandling som tar över under filmens sista tredjedel och som löses på ett "nu hjälps vi alla åt, grabbar"-sätt avsett att vara roligt, men som inte är sådär jättekul, och detta ser bara till att LOOKING FOR ERIC blir en alldeles för lång film.

Men i övrigt måste jag säga att jag tyckte om Loachs nya film. Trots all misär, lyckas den vara både mysig och rolig; jag skrattade flera gånger och kände mig faktiskt på rätt bra humör när jag lämnade biografen.

Och hur funkar Eric Cantona, då? Ja, han spelar ju sig själv. Mitt fotbolls-
intresse är långt ifrån det största och jag har ingen relation till Cantona, jag vet inte hur han var som människa när han var aktiv, men jag tycker att han fungerar alldeles utmärkt här - i synnerhet när han i en scen ska lära Bishop att säga ifrån på franska: "Non!".

...Men aldrig går man säker. Numera kan man stöta på biografterrorister även när man går på art-housefilmer. LOOKING FOR ERIC visades på Filmdagarna, men jag lyckades inte se den då. Den pressvisades inte därefter, så jag fick gå på en ordinarie visning.

Hur kommer det sig att de flesta kommer in i salongen precis när reklamen börjar? Visst, det är inte spännande att se reklam idag, vilket det var för 35 år sedan, men står folket utanför och väntar? En ung tjej bakom mig babblade oavbrutet med sina kompisar under reklamen och trailrarna. Totalt ointressant och jävligt irriterande.

Precis när filmen började kom det in två asgarvande tonårskillar och satte sig bredvid mig. Plötsligt blev min bänkrad full och trång, vilket jag varken räknat med eller hoppats på. De två killarna kiknade av skratt åt något som hänt på vägen in och de höll på i flera minuter. När de slutligen började titta på filmen, sa den ene "Öh, vaffan, är det här filmen vi ska se?". Lite senare: "Öh, är det här rätt film?" och ytterligare lite senare "Vad är det här för jävla film vi ser?". Det är för fan en Ken Loach-film, vad trodde ni?

Dessutom käkade de popcorn. Jag vet inte vem det är som kommit på att man ska äta popcorn på bio. Det är illa nog på vanliga underhållningsfilmer, men outhärdligt på ett diskbänksdrama, om än ett humoristiskt sådant. Kras, kras, kras, kras! Jag borde kontrat och ... pillat räkor.

När Cantona dök upp första gången, sa den ene killen "Öh? Hur kom han in där? Var kom han ifrån?"
Efter drygt halva filmen började de två killarna att diskutera något helt annat. Pengar som skulle delas upp, eller vad det nu var. De babblade och babblade, och till slut fick jag agera salongens hjälte. Istället för att säga "Sch!" eller "Ursäkta mig, men vill ni vara tysta?" vände jag mig mot pågarna och sa bestämt "KAN NI HÅLLA KÄFTEN?".

De blev skiträdda och höll käften resten av filmen. Och mot slutet sa en av dem "Aha! Han bara INBILLADE sig att Cantona var där!"

Smart kille.









(Biopremiär 11/9)