Bio: Gamer

För ungefär tio år sedan skrev jag en artikel om TV-spel som blivit film, och filmer inspirerade av spel. I det artikeln tog jag upp den mest ologiska detaljen i TRON. Visst, jag köper att de sugs in i ett TV-spel. Däremot går jag inte med på att figurerna själva tävlar i de olika spel som sedan följer. De har ju blivit TV-spelsfigurer - således borde någon annan kontrollera dem, och hjältarna borde förstås fara hit och dit utan att kunna styra sina egna rörelser. 

Så kommer då GAMER, som öppnar med "Sweet Dreams" med Marliyn Manson och som utspelar sig i en nära framtid, i vilken den superrike och mäktige Bill Gates-varianten Ken Castle (Michael C Hall) har utvecklat ett spelsystem, där man opererar in en pryl i levande människor, som sedan kan kontrolleras av spelare. Först kom en variant av "Sims", där folk kan leva ut sina lustar, men senaste spelet "Slayers" är det populäraste. Det är ett shoot 'em up där dömda brottslingar springer omkring och skjuter på varandra så att blod och kroppsdelar flyger. 

Den brottsling, eller spelfigur, eller vad man nu ska kalla dem, som överlever 30 omgångar friges. Ingen har överlevt tio rundor - utom en viss Kable (Gerard Butler). När filmen börjar har han bara tre spelomgångar kvar, och han är omåttligt populär, eftersom spelen direktsänds på TV världen över. Men Castle ser förstås bara pengar i grejen och tänker se till att Kable dödas i sista omgången. 

Samtidigt kämpar rebeller mot Castle och hans företag. De avbryter sändningarna för att berätta sanningen, och de lyckas få kontakt med Kable. Kable har fru (Amber Valletta) och en dotter som adopterades bort när Kable dömdes för mord. Killen som kontrollerar Kable; tonåringen Simon, kommer på ett sätt att prata med Kable under spelets gång och snart gör Kable ett kreativt försök att rymma, vilket han lyckas med. Dags att leta upp fru, barn och sätta dit Castle. 

Det här är THE RUNNING MAN och DEATH RACE en gång till. Eller varför inte Joe D'Amatos ENDGAME. Med inslag av SHOOT 'EM UP och kanske även lite ROLLERBALL. Det är absolut inget nytt. Självklart fattar man genast att Kable måste vara oskyldigt dömd - han är ju hjälten, och det går inte att ha en dömd mördare som hjälte, och jodå, precis som i THE RUNNING MAN blev Kable ditsatt. Förra meningen är ingen spoiler, eftersom det är uppenbart. Och så var ju även fallet med Jason Stathams rollfigur i DEATH RACE. 

Så här i efterhand är THE RUNNING MAN lite intressant, eftersom den utspelas i en framtid med vad som på 1980-talet ansågs vara en osannolik TV-kultur - men idag är vi nästan där, med alla konstiga dokusåpor och förnedringsprogram. I GAMER verkar samhället - det lilla vi ser av omgivningarna - nästan ha gått under och alla är besatta av Internet och spel, vilket många är redan idag. Visst är den tekniska utrustningen mer avancerad i GAMER, men det känns inte helt osannolikt att vi snart har prylarna i realiteten. Jag känner mig lite kluven till GAMER. Jag satt filmen igenom och visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Ibland var det riktigt häftigt, ibland lite töntigt och pretentiöst. 

Det är CRANK-killarna Mark Neveldine och Brian Taylor som skrivit och regisserat, och mycket känns överarbetat, både estetiskt och på manusplanet. Massor med udda bildvinklar, närbilder, ryckiga klipp, utfrätta färger. Massor med udda, bisarra inslag. Men ibland kommer budskap och skit i vägen när jag känner att det hade varit bättre om det bara var en rak actionrökare med mer återhållsamt foto och klippning, så att man verkligen ser allt som händer - så som det var på 80-talet. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska tycka om vissa inslag, som att Castle får ett gäng kontrollerade bad guys att dansa loss till jazz innan ett slagsmål. Coolt eller töntigt? Jag vet inte! 

Men det finns mycket jag gillar. Framför allt känns det skönt att det äntligen gjorts en actionfilm som inte, likt DIE HARD 4.0 och TERMINATOR SALVATION, siktat på en PG-13-åldergräns, utan gamla hederliga R. Det är rått och blodigt, det svärs, det är naket och tammefan om det inte röks cigarretter! Dock gör inte hjälten det senare. 

Flera actionscener är häftiga, sättet Kable rymmer på är fantastiskt och går i CRANK-anda (och jag ska inte avslöja det här), och det förekommer en smällfet, svettig, barbröstad kille som alltid spelar Sims-varianten och är pervers. Gerard Butler funkar bra, jag gillar honom, han är inte ännu en tösedreng, och efter att ha läst en del intervjuer med honom, har jag kommit fram till att han av allt att döma är likadan i verkligheten; han är en redig karl, skotte, lite macho och gillar brudar. Den figur han spelar i kommande THE UGLY TRUTH känns som en överdriven version av Butler själv. 

I en mycket kort scen får man se en gubbe gå in i ett stängsel om och om igen, och jag tänkte "Vaffan, är inte det där Lloyd Kaufman? Nä, det kan det väl ändå inte vara...", men jovisst är det han. Bland brottslingarna som tungt beväpnade springer omkring och slaktar finns en tjej, och till slut får man se hennes ansikte i närbild i två sekunder innan huvudet exploderar. "Hmm. Var inte det där Zoë Bell?" Jepp, det var hon. Och direkt efter kutar Gerard Butler omkring med Zoës köttslamsor i ansiktet. 

Det går inte att beskylla GAMER för att vara tråkig, men jag hade förväntat mig mer. Å andra sidan lär väl filmen få ettor i dagspressen, om nu inte någon kritiker får för sig att den förmedlar ett viktigt budskap. 

 

 

 

 (Biopremiär 4/9)