Bio: Flickan som lekte med elden

Som kanske är bekant överraskade jag mig själv när jag recenserade MÄN SOM HATAR KVINNOR och gav den en fyra i betyg. Jag tillhör ju dessutom de där få som fortfarande inte har läst Stieg Larssons böcker.
MÄN SOM HATAR KVINNOR har dessutom gått och blivit den tredje mest sedda icke-engelskspråkiga filmen ute i världen år 2009. Och när producenten stolt berättade detta för ett par veckor sedan, hade filmen fortfarande inte gått upp i Tyskland och England.
Nå. Här har vi del två. Det här skulle ju egentligen ha blivit en TV-serie, men för en gångs skull betedde sig de olika parterna i produktionen smart, och redigerade ihop avsnitten till två biofilmer. Fattas bara. Det vore ju otroligt korkat att inte rida på den första filmens bioframgångar och dumpa resten på DVD och TV.
FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN tar vid där MÄN SOM HATAR KVINNOR slutade. Daniel Alfredson har tagit över regin och Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) är ute ur finkan och jobbar på tidningen Millennium. Han blir kontaktad av en ung journalist som intresserat sig för trafficking tänker hänga ut svenska män som köpt sex. Men journalisten och hans flickvän blir ihjälskjutna.
Samtidigt blir även den slemme advokaten Nils Bjurman (Peter Andersson) skjuten i huvudet. Genast blir Bjurmans klient Lisbeth Salander (seriens stjärna Noomi Rapace) misstänkt för samtliga tre mord och hamnar på löpsedlarna. Salander låter en tjej (som hon har sex med i en lagom explicit scen) flytta in i lägenheten Salander där är skriven, medan Salander lever inkognito och beger sig ut för att hitta de riktiga mördarna.
Det dyker upp en stor biff som är rena Termi-
natorn - han kan inte känna smärta - men tack och lov dyker Paolo Roberto upp som Paolo Roberto och rättrådig actionhjälte som han är, hjälper han till. Spänning och grejor uppstår, innan handlingen plötsligt avbryts på ett abrupt och fånigt sätt - och så följer fortsättning och avslutning i nästa och sista film; LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES.
En hel del kritiker och även vänner till mig anser att FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN är bättre än MÄN SOM HATAR KVINNOR. Men jag vet inte riktigt om jag håller med. Dels är det kanske lite för mycket TV-look över anrättningen, men det är inget som stör nämnvärt. Vad jag däremot irriterar mig på är en del dumheter och fånerier. Dels en del Enid Blyton-inslag, som att Salander lämpligt råkar tappa en nyckel som Blomkvist behöver och som han förstås får tag på. Och jag köper inte biffen som inte känner smärta. Okej att han inte KÄNNER något, men nog borde väl hans kropp ta skada för det? Det blir även lite för mycket när Salander skjutits med ett flertal kulor och blivit levande begravd, men ändå lyckas gräva sig ut...
Och så har vi Paolo Roberto. Ja, vaffan ska man säga? Förvisso blir han indragen i vad som antagligen är det första regelrätta Holly-
woodslagsmålet i svensk film, komplett med hoppkickar i slowmotion. Men ändå. Jag började skratta. En producent jag känner lämnade visningen efter fajten, hon tyckte filmen var för dum.
FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN är fortfarande betydligt bättre än alla dessa Beck och Wallander och allt vad de heter, och det är alls icke tråkigt trots att filmen är lång; bortåt två och en halv timme. Men njä, jag vet inte, jag tyckte det var roligare rollfigurer och skådisar förra gången, stämningen var bättre.
Men det ska bli kul att se den tredje och avslutande delen.






(Biopremiär 18/9)