tisdag 1 september 2009

Bio: Bronson

Jag lärde känna Nicolas Winding Refn i mitten av 1990-talet på en filmfestival, och träffade honom sedan på ytterligare några tillställningar, bland annat när han satt i juryn på Fantastisk Filmfestival. Faktum är att det i hans film BLEEDER finns en liten hälsning till mig och mina polare: i videobutiken som figurerar i filmen finns ett gäng löpsedlar för Magasin Defekt och FFF-affischer. Men nu har jag inte träffat Nicolas på en väldig massa år och jag har inte haft så stor koll på vad han sysslat med, mer än att jag fått veta att hans FEAR X och PUSHER 3 blev dunderfloppar.
 Hans nya film BRONSON har det stått en hel del om i engelska filmtidningar de senaste månaderna. Michael Patterson, som tagit sig krigarnamnet Charles Bronson, klassas som Englands farligaste intern; en brutal karl som suttit inspärrad större delen av sitt liv. Han har tagit gisslan i finkan och startat upplopp, men även skrivit böcker och skapat konst.
 Jag trodde att detta skulle vara en brutal dramadokumentär, men där sket jag mig allt på tummen.
 Döm om min förvåning när BRONSON visar sig vara ett stycke pretentiös filmad teater. Vi får följa Charles Bronsons liv från barndomen, med Bronson (Tom Hardy) som berättare. Ibland står han på en scen och håller pretentiösa monologer - och är sminkad i ansiktet som en jävla mimare. Ibland sitter han i en mörk cell och pratar in i kameran. När han inte gör detta, blir det dramatiserade episoder ur hans liv och karriär - och allting är artificiellt, teatraliskt och, just det, pretentiöst. Ingenting känns som om det är på riktigt. Det handlar om en massa låtsasfigurer i en låtsasvärld. Rollfigurerna pratar konstigt, fäller konstruerade repliker, de till och med rör sig onaturligt.
 Ibland blir det slagsmål så att blodet sprutar, men allting är för distanserat, inramningen gör att man inte engageras. Om man nu inte gillar pretentiös teater. Och det gör man ju inte.
 Samtidigt kan jag inte avfärda det här helt. Tom Hardy gör väl rätt bra ifrån sig. Vissa scener är intressanta. Men ska filmen vara något slags kritik mot det brittiska rättssystemet, faller denna platt.
 Jag hade gärna sett en riktig dokumentär om Bronson. Vad den här filmen ska upp på bio att göra begriper jag inte. Den inleds förresten med BBFC:s (brittiska filmcensuren) censurkort, vilket betyder att man bara tagit en engelsk filmkopia och textat den på svenska.

(Biopremiär 28/8)

2 kommentarer:

stewe sa...

Synd att Pusher 3 floppade. Den nådde inte samma svindlande höjder som tvåan, men ändå bevisade den Refns storhet.
Bronson var däremot en riktig skitfilm. Arty-farty, och som du så träffande skriver, både distanserad och oengagerad.
Nästa projekt: Valhalla Rising bådar däremot gott, eller vad tror du?

Pidde Andersson sa...

Jo, visst låter VALHALLA RISING lovande. Tuff titel också. Hoppas att den blir frän och hård, och inte pretto.

Skicka en kommentar