fredag 21 augusti 2009

Musik: Tre konserter

P ANDERSSONS POPPARTY

Om man skulle ge ut mina samlade musiktexter som bok, skulle det bli en väldigt tunn sådan. Det skulle inte bli en bok, det skulle inte ens bli ett häfte. Möjligtvis en pamflett. Det enda jag har skrivit i musikväg, är nämligen en recension av en Satorkonsert i Lund åt NST i mitten av 90-talet, samt ett par soundtrackrecensioner i Magasin Defekt. Det är möjligt att jag även skrivit lite om konstig musik i förbifarten i min gamla kultfilmsspalt i NST, i vilken jag i varje fall skrev om musikvideor med Nine Inch Nails och Mylène Farmer. Just, jag skrev en gång en recension av en countryskiva åt NST. Sångaren från Båstad hade bifogat ett brev till nöjesredaktören i vilket han skrev att han absolut inte ville att jag skulle få recensera hans skiva. Varför jag skulle göra det till att börja med vet jag inte, jag var ju film- och serieskribent, men självklart skickades plattan till mig. Min recension censurerades i sin helhet.
 Fram till slutet av 90-talet hade jag ett brinnande musikintresse, men det är inte längre speciellt brinnande. Jag vet inte vad som hände. Kanske var det det att jag tvingades prioritera; film eller musik, och självklart föll valet på film. Och det kändes heller inte så viktigt att vara något slags rockrebell. Jag kom på mig att mest spela Dean Martin, Sinatra och klassisk musik hemma, och nästan aldrig på rock. Förvisso gillar jag fortfarande brutal rock, men det lyssnar jag bara på när jag är på fest hos andra. Då plockas luftgitarren fram inför oförstående unga flickor.
 Jag har inte betalat för en konsert sedan KISS i Köpenhamn 1997. Cirkeln slöt sig. Den första skiva jag köpte för egna pengar var en singel med "Shout it out loud". Men innan '97 var jag på väldigt många konserter. Stod längst fram och trängdes och levde jävel. Jag har sett ett flertal konserter efter '97, men jag har inte betalat för att se dem. Jag har liksom bara hamnat på dem. Och i bara förbifarten jag såg U2 framföra tre låtar på röda mattan i Cannes. Coolt. Hade varit coolare om jag gillade U2. (Okej, de tre första plattorna är väl bra)
 Just nu pågår Malmöfestivalen. Helvetet på Jorden. Landskronakarnevalen var kul de första åren, därefter blev det ett myllrande inferno som låg i vägen när jag skulle någonstans. Nu bor jag i Malmö, och festivalhelvetet är alltid i vägen. I tidningar har det hävdats att Malmöbor klagar bara för att de ska klaga, det hör till, men allvarligt talat: festivalen suger. Feta människor som går långsamt, folkhav som rör sig i slowmotion, konstig mat man aldrig skulle äta annars till svindyra priser, och karuseller och mög. Varför vill folk plötsligt köpa langos och uppblåsbara plasthammare?
 Malmöfestivalen innebär även en lång rad konserter. Gratis, förstås. Jag hade inte planerat se en enda. Jag kollade inte ens i programmet vilka som skulle spela. Men det bar sig inte bättre än att jag såg tre spelningar. Eller två och en halv.
 I tisdags slog jag mig ner på Max på Stortorget för att dricka kaffe och läsa tidningen. Jag satte mig i fönstret ut mot torget, och just då gick Orup och Lena Philipsson på scenen. Det visade sig att jag satt rätt perfekt. Jag såg några myror långt borta på scenen, men hade perfekt vy över den ena bildskärmen bredvid scenen. Dessutom hade jag kaffe och tidning, eftersom jag förstås inte tillhör Orups och Lena Ph:s fans.
 Men jag satt faktiskt kvar hela konserten, inklusive extranummer. Faktum är att det kändes riktigt tryggt och trivsamt. Totalt harmlöst. Jag är fortfarande ingen fan, men jag tycker att det är fascinerande att varenda låt de spelade under 70 minuter var en hit. Och hittar som jag kände igen. Få andra band och artister lär bjuda på konserter bestående av 100% klockrena hits. Madonna och andra brukar väl alltid kasta in ett gäng mindre kända grejor.
 Eftersom jag satt inne på restaurangen, kunde jag inte höra riktigt allt, framför allt mellansnacket försvann, men det verkade vara lite lustigt. "Det är jag som är Lena, ifall ni ser dåligt!" sa Lena och vinkade. Och det var väl lite kul.
 De klev av scenen, jag läste klart tidningen och gick hem.
 Igår var det dags igen. Jag satt på samma ställe, på samma plats, och den här gången spelade The Sounds; jag såg inte början men väl två tredjedelar. Jag har aldrig lyssnat på The Sounds. Jag känner till kanske två låtar, vilka båda framfördes. Jag har alltid irriterat min lite på The Sounds, inte bara för att de är från Helsingborg (Helsingborg är ju den naturliga fienden). Jag har rätt svårt att förstå deras storhet. Jag kände mig som en pensionär, men jag tyckte tammefan att nästan allting lät likadant - och alla låttexterna gick "Waoh-waoh-oh-oh". Det är väldigt bleka och den där Maja som sjunger har en anonym, slätstruken röst. Dessutom kan jag inte med Maja. Vad är det för konstig stil hon anammat? Igår var hon iförd något slags svart kimonoliknande grej. I vanliga fall ser hon mest benig och nerknarkad ut. När hon igår stod i den där outfiten och med en rykande cigg mellan fingrarna, påminde hon mest om ett luder på Reeperbahn. Det är en sak om Andrew Eldritch eller David Bowie tar ett bloss på scenen, eller en barsångerska som ligger på en flygel när hon sjunger, men Sounds-Maja såg bara billig ut när hon rökte under balladerna. Lite töntigt. Ännu töntigare blev det när hon till extranumret kom in på scenen med en cigg i mungipan och en ölburk i handen! Dessutom såg det ut som en Pripps Blå. Herregud, det blev ju lite pinsamt, hon påminde om en tonåring som försöker vara tuff inför lärare. 
 Mellansnacket blev också pinsamt. Det blir alltid fånigt när svenska band skriker på engelska - extra fånigt om det skriks "Show me your fucking hands, bitches!" vilket Maja gjorde. Där jag satt, där jag förstås inte såg alltför bra, såg det ut som om hon vid ett tillfälle låtsades utföra oralsex på gitarristen. Direkt därpå visade bildskärmen upp en massa barnfamiljer i publiken.
 The Sounds gick av och jag tänkte läsa klart tidningen innan jag gick hem. Jag hade dessutom handlat. Jag hade en matkasse och en laptop att kånka på. Då såg jag i tidningen att Thåström skulle spela på Stortorget en timme senare. Lika bra att sitta kvar och vänta. Jag hämtade mer kaffe och letade upp något mer att läsa.
 Joakim Thåström.
 Ingen annan artist har betytt mer för mig under min uppväxt.
 Förvisso var jag förstås för liten för att upptäcka Ebba Grön 1978, det dröjde tills deras sista skiva kom innan jag lyssnade på dem. Men Imperiet följde jag från starten. Och så blev det Thåströms soloplattor, och därefter Peace, Love and Pitbulls. Därefter körde Thåström solo igen. Nu var det mitten av 90-talet. Eller slutet? Och av någon anledning slutade jag lyssna på Thåström. Vad hände? Jag vet inte. Han kändes inte så relevant längre. Inte nog med det, jag lyssnade inte heller på hans gamla plattor, aldrig på Ebba, Imperiet, Rymdimperiet eller något annat. Jag har inte skaffat en enda Thåströmplatta sedan PL&P lades ner, jag har inte ens brytt mig om att lyssna på dem, jag har bara hört ett fåtal låtar från dem; "Fan fan fan", "Kärlek e för dom" och några till.
 Märkligt. Under ungefär femton år kunde jag Thåströms låttexter utantill. Åtminstone många av dem. Jag var fullkomligt besatt.
 Jag har sett en farlig massa konserter med Imperiet, med Thåström solo, med PL&P. Jösses, Imperiet spelade två gånger på Rio i Landskrona i början av 80-talet. Den andra gången blev konserten en timme försenad, eftersom det kom så lite folk och de väntade på att fler skulle komma. Jag minns även att en av Imperiets medlemmar, jag har glömt vem, stod framför mig i kön till kassan på Domus. Weird.
 En gång såg jag Imperiet på Liseberg. "Förband" var poeten Iodin Jupiter. Han vrålade ut sina dikter och var patetisk. När han trumpetade "Kom fram, lägg alla era pengar på scenen!" bombarderade publiken honom med mynt och han fick gömma sig.
 Nu är det år 2009 och jag har inte sett Thåström live på över tio år. Det kändes lite konstigt när jag släntrade ut för att hitta en lämplig plats. Förr var jag altid lite uppspelt innan konserter. Det skulle bli spännande och lite overkligt - att plötsligt stå så nära att idolens svett kan stänka på en. Så inte den här gången. Jag kände mig som en typisk rockkritiker. Någon berättade en gång hur man känner igen en rockkritiker: den är den där allvarlige killen som står längst bak och inte diggar. Dessutom hade jag en mattkasse i ena handen och en laptop i andra. Vad skulle jag göra? Jag ville inte trängas längre fram. Jag fick bli Gubbe På Konsert.
 Thåströmkonserten blev lite märkligt, troligen beroende på att jag stod där jag stod. Jag har alltså sett Thåström live otaliga gånger. Men jag har aldrig sett Thåström samtidigt som små tjocka kärringar i burka trängt sig förbi mig. Eller pensionärer med rullator - och glass. Folk som är total ointresserade av konserten och istället skriker i mobiltelefon eller till en kompis för att överrösta musiken. Och jag har aldrig sett så många idioter på en konsert. Jag stod ett bra tag bredvid några killar och tjejer i 30-årsåldern, kanske 35. Aningen berusade, en något mer berusad. De pratade hela tiden om andra konserter, och började sjunga på Peps' "Hög standard" - högt för att överrösta Thåström. Efter en halvtimme tittade den fullaste killen bort mot scenen och sa "Vem är det där, förresten?". Efter ytterligare en kvart sa han "Var inte han med i Ebba Grön?". Då dök den upp en tjej i 25-årsålder och utbrast överraskat "Var han?! Det hade jag ingen aning om!". Då var det roligare att betrakta det par i 65-årsåldern som stod en bit till höger om mig. Mannen, som såg ut som en vanlig vithårig man i vit tenniströja med röd tröja utanpå, verkade verkligen uppskatta musiken. Han stod ofta och blundade och nickade med huvudet i takt med musiken. Ibland höll hans fru för öronen.
 Men hur var då Thåström i Malmö sommaren 2009? Tja, jag vet inte riktigt. Av någon anledning var inte bildskärmarna på under konserten, så det enda jag kunde se, var några prickar långt borta. Jag kom fram till att figuren som viftade med armarna var Thåström.
 Större delen av låtmaterialet var från de senaste årens plattor - de jag inte lyssnat på. Lugna låtar, otroligt suggestiva - och Stortorget var helt fel plats för dem. Det här är musik som passar bättre framförda i en hörna på en rökig källarbar, att lyssna på sittande på en barstol, medan man kedjeröker och dricker billig whisky och känner sig lite moody. Jag konstaterar att de här nya låtarna ju är väldigt bra, med bra texter - fast Stortorget i Malmö är inte rätt ställe om man vill lyssna på Thåströms texter. I synnerhet inte om man har en dåre som skriker "Blåa skor!" bredvid sig.
 Rockade gjordes det bara två gånger, i "Miss Huddinge Centrum 1972" och "Var e vargen". Ett par andra äldre låtar dök upp, som "Alla vill till himlen", men de var omarrangerade till att vara lugna och suggestiva de med. När Thåström återvände för extranummer, framförde han Ebbas "Die Mauer" och lyckades få den jublande publiken att sjunga allsång, och jovisst, jag kände nackhåren resa sig. Thåström klev upp på scenen en tredje gång för ett sista extranummer, vilket blev en suggestiv version av "Du ska va president" och åter blev det allsång. Mellansnacken inskränkte sig förresten till "Tack" och "Tack för det".
 Jag kom att tänka på Orup och Lena Philipsson. De körde låtar de spelat sedan 80-talet. Och återigen kändes det tryggt - och lite konstigt - och jag kände mig lite gammal. 25 år efter att jag såg Imperiet första gången, kan jag fortfarande höra låtarna live. Framförda av Imperiets sångare.
 Skillnaden är att jag då, 1984 eller när det var, kom hem och var alldeles vimmelkantig och trodde inte mig själv när jag konstaterade att jag sett Imperiet live på riktigt. Den här gången tog konserten slut, och jag tog min matkasse för att gå hem, laga en sen middag och därefter skriva det här.
 På vägen hem höll jag bokstavligt talat på att springa ihop med Sounds-Maja, som oväntat dök upp bakom ett hörn.

3 kommentarer:

Jimmy Wallin sa...

Jag och Germund satt inne på Mosaik och lyssnade på Thåström, ljudet var mycket bättre där och vi slapp trängas med idioter. Efter konserten dök Kimrin upp med en ståuppkomiker som han hade hittat på krogen.

Niklas sa...

Jävligt bra inlägg, Pidde! Har varit i ungefär samma Imperiet-träsk som du, men även här har suget bara försvunnit. Sen är dina festivalreflektioner... också jävligt bra.

Pidde Andersson sa...

Tack, tack, tack!
...Och den här texten är nog längre än alla mina tidigare musiktexter tillsammans...

Skicka en kommentar