Bio: Fighting

Det dröjer inte alltför länge innan det plötsligt slår mig: herregud! Det här är ju en remake på LIONHEART (aka A.W.O.L.)! Ni kommer väl ihåg LIONHEART? Jean-Claude Van Damme rymmer från främlingslegionen och tar sig till den Stora Farliga Amerikanska Storstaden, där han måste tjäna pengar. Han lär känna en sympatisk liten gubbe som tycker att det är bra att Van Damme kan slåss, för gubben jobbar med slagsmålstävlingar - eller slagge, som vi sa när jag var barn. Gubben blir Van Dammes manager och vår spagathjälte slår sig fram på diverse tillställningar, där rika människor i aftonklädsel satsar stora pengar för att få se två killar banka skiten ur varandra. Men Van Damme blir kär i en "vanlig" kvinna som har en gullig liten unge. Den elaka kvinnan som styr all fajting i stan försöker förföra Van Damme, men han går inte på den lätte. Ännu värre blir det när två hårdingar från främlingslegionen letar efter honom. Men på slutet möter Van Damme den värste och grymmaste slagskämpen och vår hjälte lyckas med nöd och näppe göra slarvsylta av motståndaren, påhejad av de två legionnärerna, som till slut låter Van Damme gå så att han kan leva ett trevligare liv med bruden och ungen.

LIONHEART var bara en av horder av likartade filmer på 80-talet. Bäst titel hade nog FISTFIGHTER. Nuff said, liksom. Här var det Jorge Rivero (Spotted Wolf i SOLDIER BLUE) som skippade kickboxningen och gick loss med knogarna.

I FIGHTING är nya stjärn-

skottet Channing Tatum den hemlöse Shawn, som livnär sig på att sälja mög och falska Harry Potter-böcker på New Yorks gator. Några snubbar försöker råna honom och då spöar Shawn upp dem på öppen gata. Detta råkar en viss Harvey (Terrence Howard) se, och tänk, Harvey jobbar med fajting och erbjuder Shawn en match. Shawn vinner och Harvey blir Shawns agent. Men Shawn träffar även den söta Zulay (spelad av en tös som heter Zulay på riktigt!) som har en gullig liten unge. Shawn slår sig fram och vinner större och större summor pengar, men han jagas inte av några främlingslegionnärer eller andra bovar. Han träffar på en farlig slagskämpe han kände under collegetiden och storyn pekar mot en slufajt mellan de två - men det är väl i princip allt.

FIGHTING är en märkligt stillastående, handlingsfattig film. Den utspelar sig till större delen i New Yorks värsta områden och befolkas av diverse drägg. Här finns i stort sett inte en enda sympatisk person. Shawn själv är lite för korkad och menlös för att han ska fungera som hjälte. Tatum har visst blivit ett slags flickidol, men fan vet varför. Han liknar Josh Hartnett en aning, men jag kom fram till att den han är ännu mer lik är Alfred E Neuman! Jösses, Channing Tatum ser ju riktigt jönsig ut!
 Det finns inget som helst driv i berättandet och mellan slagsmålen - vilka dock är stenhårda och har onda ljudeffekter - blir det ibland olidligt tråkigt, något som förstärks av att det mest är saggig hip-hop på soundtracket. Säga vad man vill om 80-talets slåssfilmer, men de var sällan tråkiga och på bästa uppviglande sätt byggde de alltid upp mot den stora slutfajten, där hjälten mot alla odds skulle segra med några välkoreograferade slowmotionsparkar ackompanjerade av heroisk musik.

...Men finns här något träningsmontage? undrar förstås ni. Nja. Ett. Kort. Visset. Vi får se Shawn träna i en tom T-banevagn några sekunder. Det är allt. Ingen powerpop, inga scener där han lyfter stockar i skogen, joggar i vattenbrynet, gör sit-ups när snygga bruden tokar sig och kastar glass på honom och så vidare. Shawn nöjer sig med att jabba lite och göra armhävningar i en T-banevagn.

De som anordnar matcherna är ena riktiga slajm-

bollar, den siste motstånd-

aren är rätt slajmig han med, men jag gillade slutfajten. Trör du på min hatt? och så blir det fajting - de börjar på en lyxig takterass, men fortsätter med att slå sönder hela våningen. Shawn verkar förresten vara släkt med Wolverine, eftersom de få skador han får läker på ett kick filmen igenom.

Som ni märker är denna recension försenad. Inte nog med att filmen, som hade premiär i fredags, inte pressvidades - SF glömde meddela pressen att den skulle ha premiär. Jag upptäckte det av en slump när jag bläddrade i en tidning. Fast riktigt vad den här skulle upp på bio att göra vet jag inte. FIGHTING är ett slags skum blandning mellan dialogbaserat diskbänksdrama och slåssfilm. Fast den unga publiken i salongen när jag såg filmen - de flesta killar, hälften så gamla som jag eller ännu yngre - gillade slagsmålen skarpt. Jag fick en känsla av att de genast skulle bege sig ut och satsa pengar och spöa upp varandra.

Hade det förresten inte varit roligare om filmen fått den svenska titeln SLAGGE?

(Biopremiär 17/7)