torsdag 9 juli 2009

Bio: Brüno

Jag såg BORAT på en hemlig midnattsvisning en tid innan premiären. Versionen som visades var aningen längre än den som kom att gå upp på bio och publiken bestod av specialinbjudna kids som pissade på sig av skratt. Och ja, själv tycke jag att BORAT var något av det roligaste jag sett. När filmen gick upp på bio ett par månader senare, såg jag om den - och även om den fortfarande var kul, tyckte jag inte at den var lika hejdlöst fantastisk som första gången jag utsattes för den.
När nu BRÜNO skulle få premiär var mina förväntningar blandade. Skulle det bli otroligt kul, eller bara ett desperat försök att upprepa BORATs framgångar? Figuren Brüno kände jag knapt till, jag hade sett honom dyka upp ibland, men inte lagt honom på minnet på samma sätt som Borats TV-framträdanden.
Okej, nu har jag sett BRÜNO - och det med stort nöje. Sacha Baron Cohen är den homosexuelle österrikiske modegurun Brüno (Österrikes störste superstar sedan Hitler) som får sparken från sitt superpopulära TV-program "Funkyzeit" efter att ha åkt till en modeshow i Milano och iklädd en dräkt av kardborr ställt till det. Brünos pojkvän; pygmén Diesel, lämnar honom. Då bestämmer sig Brüno för att åka till Los Angeles för att bli den störste homosexuelle filmstjärnan sedan Arnold Schwarzenegger, och tillsammans med sin trogne och gråe assistent Lutz (svenske Gustaf Hammarsten från TILLSAMMANS) far han dit.
I USA går det inte något vidare. Han gör ett pilotavsnitt till en TV-show, men panelen på TV-kanalen bedömer det som det värsta jävla skit de någonsin sett - trots en exklusiv intervju med Harrison Ford. Brüno får en ny idé: liksom Bono och Sting, ska han skapa världsfred, så han åker till Mellanöstern och gör sitt bästa utan att lyckas.
På vägen hem adopterar han en bebis i Afrika som han döper till O.J. - Madonna och andra har ju blivit superberömda med hjälp av adoptivbarn. När inte heller detta går vägen, beslutar Brüno sig för att bli straight och tar till olika sätt för att lyckas med detta.
I BRÜNO har Cohen och hans regissör; SEINFELD-författaren Larry Charles, inte lagt ribban lågt. De har grävt ett hål i marken för ribban. Och trots att filmen handlar om en modeguru, är detta ingen satir över modevärlden. Förvisso går Brüno hela tiden omkring utspökad i diverse märkliga kreationer, men filmen går egentligen bara ut på en sak: bögskämt och hur människor beter sig när de råkar ut för världens bögigaste man.
Det är svårt att komma undan med bögskämt i dagens samhälle. Liksom skämt om invandrare, judar, kvinnor, tjocka, oavsett hur harmlöst, träffande, roligt eller överdrivet det är. Så tillvida man inte själv är homosexuell, tjock, judisk invandrarkvinna, förstås. Själv får jag bara skämta om medelålders vita män. Och enbart sådana från Skåne.
Men bögskämten i BRÜNO är beyond bögskämt. De är så groteskt överdrivna att jag har svårt att tänka mig att bögar kan ta anstöt. De enda som inte lär kunna skratta åt BRÜNO är väl konservativa kristna - och vissa traderövar: det var rätt märkligt att se den här filmen på en pressvisning. Av naturliga skäl fåtalig publik, varav en del skrattade högljutt mest hela tiden medan några andra satt knäpptysta. I synnerhet ett fruntimmer som inte är känt som humorns högborg såg lidande ut under de få 81 minuter BRÜNO varar.
Till skillnad från BORAT, är inslagen i BRÜNO uppenbart fejkade. Flera av de medverkande är antagligen skådespelare. Där BORAT byggde på huvudpersonens naivitet som fick de som utsattes för honom att slänga ur sig de mest häpnadsväckande saker, går Brüno fram som en ångvält. Han är bög och vill böga. That's it. Hela tiden.
Men visst fan är det här roligt. Ibland är det skitkul. Ett par gånger skrattade jag nästan så att jag grät. Filmen innehåller även ett fantastiskt Mel Gibson-skämt. Synd bara att LaToya Jackson klipptes bort. Med lite tur dyker hon väl upp som bonus på DVD:n. Trots sin korta spellängd, känns filmen dock aningen lång.






(Biopremiär 10/7)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar