En film jag länge velat se #8

SCREAM, BLACULA, SCREAM (1973)

En film jag länge velat se - nej, nu ljuger jag. Den här har jag bara velat se några dagar, sedan jag såg BLACULA. Fast det är ju klart, några dagar är länge jämfört med ett par timmar. Jag ljög även i min recension av BLACULA, när jag skev att jag skulle leta reda på den här uppföljaren, eftersom jag redan letat upp den. Fast det lät väl bättre att skriva så. Huruvida en skriven text kan låta eller ej låter jag vara osagt. 

Som jag skrev om BLACULA, slutade den med att vår svarte vampyr begick självmord genom att promenera ut i solskenet och lösas upp till ett rykande skelett. Hur skulle han kunna återkomma i den här uppföljaren som kom ett år senare? Tja, det var ju inga problem för Christopher Lee att återvända i Hammerfilmerna, trots att hans stoft ibland spreds för vinden. I SCREAM, BLACULA, SCREAM har man löst det hela med en voodooritual. I en prolog som varar drygt nio minuter, utför en kille en utdragen voodooritual, men inget verkar hända. Han går in och sätter sig på sängkanten, men vem travar då in genom sovrumsdörren, om inte prins Mamuwalde (William Marshall igen), som återuppstått med slängkappa och allt. Prinsen biter genast voodookillen som blir vampyrslav. Den här killen är en riktig partysnubbe och ska senare bege sig ut på partaj, och klär upp sig i sin flådigaste och inte så diskreta svid, men när han ska spegla sig och kolla hur snajdig han ser ut, konstaterar han förgrymmat att han inte har någon spegelbild. Det är en av nackdelarna med att vara vampyr, säger Blacula, varpå killen surt utbrister "I don't mind bein' a vampire an' that shit, but this ain't hip, man!". Inte nog med det, Blacula förbjuder killen från att lämna huset, från och med nu är det han som bestämmer. Blacula, alltså. Killen blir lite putt. 

Det hela handlar om några människor som ordnat en utställning med gamla afrikanska prylar, och när Blacula dyker upp och vet en massa om saker som är flera hundra år gamla, blir förstås alla imponerade. Men Blacula är mest intresserad av Pam Grier, som är något slags expert på voodoo. Han ska få henne att trolla bort vampyrförbannelsen. Men självklart kan han inte låta bli att vampyrisera folk till höger och vänster. Filmens hjälte, som har en rejäl mikrofonfrisyr, börjar misstänka att en vampyr är i farten, och går genast till ett bibliotek där de har en hylla märkt "Occult", och där läser han alla böcker om vampyrer han kan hitta - fast han har förstås svårt att övertyga sheriffen Michael Conrad (javisst, han från SPANARNA PÅ HILL STREET - "Be careful out there"). Tills en polis kommer in och visar upp ett par foton som togs på bårhuset, där folk konkar omkring på osynliga lik. "Kan det vara fel på filmen?" undrar Conrad, men polisen är säker på att så inte är fallet. 

Så, våra hjältar beväpnar sig med träpålar och tillsammans med ett gäng poliser beger de sig till Blaculas kåk, som nu är fullt av vampyrer, vilka alla verkar vara porösa, med tanke på hur lätt det är att sticka pålar i dem. Hjälten med mikrofonfrisyren hittar ett armborst han skjuter träpilar med, något jag hade tyckt varit skittufft om jag sett filmen som trettonåring. Av någon anledning ser vampyrerna ut som- och rör sig långsamt som zombies i den här filmen. Samtidigt håller Blacula och Pam Grier på att utföra riter till vilda bongo- trummor i ett rum i kåken. Det håller på att gå vägen, men då kommer hjältarna och avbryter det hela. Blacula blir sned och våldsam, så det blir till att sticka nålar i en Blaculadocka, och då vrider han sig av smärta, och så skriker han och bilden fryses, och så är det slut.

 SCREAM, BLACULA, SCREAM är tyvärr betydligt sämre än originalfilmen. Jag hade förväntat mig mer upptåg i samma stil, och det är säkert vad upphovsmännen försökt bjuda på, men de har misslyckats på de flesta plan - för det här är en ganska tråkig film. Ingenting är lika coolt som i första filmen, allting känns billigare och handlingen är tunn och ointressant. Inte ens musiken håller måttet den här gången. Och vad är det får någon konstig titel? SCREAM, BLACULA, SCREAM? Varför ska Blacula skrika? Visst, han skriker på slutet, men annars är det väl snarare hans offer som skriker. Det blev inga fler Blaculafilmer efter den här. Lite synd, för om de fortsatt hade de kanske fått till det igen.