En film jag länge velat se #7

BLACULA (1972)

Jag kan väl inte påstå att jag blev speciellt hooked på blaxploitation, något jag tog upp i min ledare till blaxploitationnumret av Magasin Defekt. Företeelsen var cool, men filmerna oftast inget vidare. Den typ av filmer man vill ska vara bra, men som i praktiken är rätt trista - även om det förstås finns undantag som COFFY, FOXY BROWN och TRUCK TURNER. Skräckvarianten BLACULA lyckades jag dock aldrig se under mina mest intensiva kultfilmsjagarår. Förvisso letade jag inte aktivt, men ändå. Den här verkade betydligt mer intressant än andra blaxplorullar, kritiken av den var rätt bra och bilderna jag sett ur filmen såg ... intressanta ut. Eller snarare konstiga. Nåja. Nu har jag sett den. Bättre sent än aldrig. Och jag måste tillstå att det var en angenäm upplevelse. 

Filmen börjar i Transsylvanien på 1780-talet, dit den afrikanske prinsen med det hopplösa namnet Mamuwalde (William Marshall) och hans hustru Luva (kalaskexet Vonetta McGee) åkt för att göra affärer med greve Dracula, av alla människor. Efter en trevlig middag, visar det sig att greven inte alls förstår vad det är som är så dåligt med slaveri. Bråk uppstår och plötsligt stövlar det in några vampyrer med blågröna ansikten och gigantiska huggtänder. Dracula biter Mamuwalde, stoppar honom i en kista och säger "Du ska vara ... Blacula!". 

Hopp till nutid - det vill säga 1972. Ett härligt fjolligt homosexuellt par, en svart och en vit man, besöker Draculas slott och upptäcker att där finns rum som stått låsta i 200 år. De tar sig in i ett av dessa rum, och vad hittar de där, om inte kistan Mamuwalde ligger och skräpar i. Denna kista släpar de med sig hem till New York, och när de håller på att packa upp grejor i en lagerlokal, öppnas plötsligt kistlocket, och ut far Blacula, som genast biter ihjäl bögarna. Av någon anledning har Blacula gigantiska ögonbryn och hårtofsar på kinderna när han är i vampyrtagen, men annars ser han ut som en svart playboy. Han bär fortfarande sina 1700-talskläder, men fråga mig inte varför en afrikansk prins bar kostym och slängkappa för 200 år sedan. Det var kanske en lokal sed i hans djungelby. 

Blacula beger sig ut på stan och har inga problem att hitta begravningsentreprenören som tagit hand om bögarna. Där får han se den tjusiga Tina (McGee igen) och hennes sällskap; bland dem den handlingskraftige dr Gordon Thomas (Thalmus "Cool Breeze" Rasulala) som tycker att det är märkligt att liket i kistan är tömt på blod. Blacula är mest fascinerad av Tina, som är på pricken lik hans sedan länge döda hustru Luva, så han följer efter henne till en nattklubb. På klubben spelar ett svängigt band, och killen som står längst till höger ser ut som Harlems svar på Jon Skolmen. Blacula upvaktar Tina och de blir förälskade i varandra. Men tro nu inte att vampyrprinsen kan låta bli att bita folk, nejdå, han har ihjäl folk till höger och vänster, och Gordon samarbetar med en polischef. Den svarte bögen försvinner plötsligt från kistan han legat i - något polischefen kommenterar med vad som måste vara en av filmhistoriens bästa repliker: "Who the hell wants a dead faggot?".  

Gordon och polis- chefen beväpnar sig med pålar och går ut på vampyr- jakt, och i en fin scen omringas de av en hel hop vampyrer med blågröna ansikten, men våra hjältar kastar fotogenlampor på dem och eldar upp dem. På slutet jagar massor av poliser Blacula och i en eldstrid blir Tina dödligt sårad av misstag. Blacula blir så ledsen att han tar livet av sig genom att promenera ut i solskenet. Eftertexterna rullar över Blaculas rykande kvarlevor. 

BLACULA må vara en väldigt camp tjoflöjtfilm med en lite fånig idé, men faktum är att det här nog är en av de bästa vampyrfilmer jag sett. Underhållningsvärdet är stort, musiken är tuff, och manuset är faktiskt ganska smart - bortsett från en del logiska detaljer (för att vara en kille som häckat i en kista i 200 år verkar prins Mamuwalde inte särdeles förvånad över att ingenting ser ut vare sig som Afrika eller Transsylvanien på 1780-talet). Det hela påminner faktiskt en hel del om TOMB OF DRACULA och Marvel Comics approach till saker: i en scen konfronteras Blacula med en kvinnlig taxichaffis, som mest undrar vad han är för någon konstig tjomme, och även på nattklubben tycker många att prinsen är one strange dude. Och det är väl så de flesta skulle reagera om det plötsligt dök upp en herre i slängkappa. Fast det är ju klart, på Science Fiction-bokhandeln i Malmö kan man ibland se folk som utan att skämmas går omkring iklädda kåpor och medeltidsdräkter. Sicka ena. 

Denna AIP-produktion är även försedd med fullkomligt enastående animerade förtexter. Att Blacula dog på slutet hindrade honom inte från att nästa år återvända i SCREAM, BLACULA, SCREAM, vilken jag nu måste ta och leta upp.