En film jag länge velat se #6

THE DUNGEONMASTER (1985)

När det stormade som värst kring populärmusikorkestern W.A.S.P. i Sverige och Siewert Öholm höll på att implodera, publicerades en notis i Scandinavian Film & Video, i vilken det påpekades att W.A.S.P. minsann medverkar i en fantasyfilm, en lågbudgetproduktion som fanns ute på hyrvideo i Sverige, och så avbildades omslaget - jag vill minnas att filmen var utgiven av Vestron. På den tiden hade jag ännu inte riktigt insett att den enda fantasy som går att konsumera, är sword & sorcery, medan övriga varianter oftast är av ondo, så jag ville se den där filmen. Fast jag hittade den aldrig ute i någon butik.

Nu har jag sett filmen! Och, ja, herregud... Vad är det jag har sett?
Det är en väldigt kort film, drygt 80 minuter, varav nästan tio minuter består av utdragna eftertexter. Och mellan förtexterna och dessa sega eftertexter händer... Ja, vad händer egentligen?


THE DUNGEON-
MASTER är ett slags episodfilm, där episod-
erna hänger ihop. Mer eller mindre. Huvudpersonen är ett datorgeni som heter Paul, och det här var på den där tiden då datorer fortfarande var mystiska mojänger som kunde klara av de mest märkliga saker - man kunde hacka sig in i Pentagon med en Vic-20, men man kunde knappt skicka epost. Paul har ett par datoriserade glasögon (Ugglan Helge-varianten) som pratar med honom och hjälper honom att ta ut pengar ur en bankomat, trots att hans konto är tomt. Hemma i lägenheten har han en superavancerad dator han byggt som han alltid pratar och umgås med, något hans flickvän Gwen inte tycker om. Och det är ju inte bra, eftersom Paul vill gifta sig med Gwen, som för övrigt dansar jazzdans med brudar i glansiga trikåer och fluffigt hår (bra!). Paul får välja mellan Gwen och datorn! Vad ska han ta sig till?

På natten händer det minsann konstiga saker. Paul och Gwen försvinner från sovrummet och vaknar upp i en brinnande sal som ser ut som helvetet. Där väntar Mestema, The Dungeonmaster - och nej, det är inte Blackie Lawless, som jag trodde (det såg ju så ut på omslaget), utan Richard Moll i ond fantasy-outfit och med djävulsröst. Gwen är fastkedjad vid en klippa och Paul har fått på sig något slags märklig kostym. Nu ska Paul bevisa att han är värdig Gwen, eller hur det nu var, och genomgå sju test. Paul är utrustad med ett datoriserat jättearmband som pratar, talar om vad han ska göra, och skjuter laserstrålar, så testerna blir inga större utmaningar.

Paul zappas iväg och hamnar i diverse fantasymiljöer och råkar ut för diverse äventyr och faror - men mycket till äventyr och faror är det inte. Varje episod varar bara ett par minuter, så det hinner förstås inte hända så mycket. Ibland dyker det upp små gummivarelser som ser ut att ha rymt från John Carl Buechlers TROLL, ibland kommer det illasinnade dvärgar i fåniga mössor, på ett ställe får en jättelik stenstaty liv, i ett annat test hamnar Paul i en modern storstad där ha misstas för att vara en seriemördare. Vid ett tillfälle dyker han upp i ett rum med djupfrysta mördare ur historien, som Jack the Ripper, vilka tinas upp...

...Och så har vi den bästa episoden, som heter "Heavy Metal". Jag vet inte varför, men Gwen har blivit kidnappad av W.A.S.P. och hålls fången på scenen, medan bandet uppträder inför en skrikande publik. Jag antar att scenerierna är hämtade ur W.A.S.P.s ordinarie scenshow, så som jag minns det från bilderna i tidningar som Rocket (som Micke Beckman jobbade åt). Gwen står fastspänd i en skrubb och skriker och Blackie Lawless går fram och ska döda henne med en machete, medan bandet spelar slagdängan "Tormentor". Vad ska Paul ta sig till? Jo! Han kommer på att han ska spela ett högt, irriterande ljud! Jajamensan! Så det gör han. Vad händer då? Jo, W.A.S.P. försvinner en i taget i rökmoln. Det ser vansinnigt skojigt ut när trummisen försvinner.

Till slut kommer Paul på att om han brottas med Mestema kan han vinna det hela, så det gör han och kastar ner demonen i en vulkan, och så zappas Paul och Gwen tillbaka till det nu rykande sovrummet. Genast bestämmer sig Gwen för att hon vill gifta sig med Paul.
Märkligt? Ja. Det här är jävligt märkligt. Vad är det här? Gick det här på bio i USA? Vad tyckte folk? THE DUNGEONMASTER är en produktion från Charles Bands gamla Empire Pictures, och manuset bygger på en idé av Band, medan en hel packe människor skrivit och regisserat de olika episoderna: Dave Allen (även effekter), Charles Band, John Carl Buechler (även effekter), Steven Ford, Peter Manoogian, Ted Nicolaou (även redigering), Rosemarie Turko, och minsann om inte huvudrollsinnehavaren Jeffrey Byron också varit inblandad i manuset. För musiken står Richard Band (såklart) i överraskande samarbete med Shirley Walker (BATMAN - THE ANIMATED SERIES med mera), och vem står för fotot om inte allas vår Mac Ahlberg! Detta innebär att THE DUNGEONMASTER förstås ser rätt bra ut.

...Men, men. It doesn't make sense. Filmen funkar inte alls. Den är hur bäng som helst. Men - den är i alla fall inte tråkig! Och så har den 80-talsbrudar i glansiga trikåer som dansar jazzdans, något jag saknar i dagens samhälle.