Bio: Johan Falk - GSI: Gruppen För Särskilda Insatser

I annonserna för JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER lanseras filmen som sommarens hårdaste actionfilm. Sommar, jag det stämmer ju onekligen. Film, visst är det en film. Men hård? Och action?
När Anders Nilssons NOLL TOLERANS kom, lanserades den som en actionfilm, och många kritiker omtalade den också som actionfilm. Men inte var väl det en actiofilm. Det var en vanlig, svensk snutfilm, aningen bättre än genomsnittet, men liknade mest en TV-film på stor duk. Därefter gick det utför; de två uppföljarna var riktigt dåliga. Och nu kommer det åter ett helt gäng filmer med Jakob Eklund som Johan Falk, varav GSI är den första, och det är fortfarande gamle Mats-Helge Olsson-medarbetaren Anders Nilsson som ligger bakom.
Filmen är inspirerad av verkliga händelser, de senaste veckorna har det ju stått en hel del i pressen om den där svenske agenten som arbetade under cover och som väl är mordhotad av de flesta. Johan Falk har fått nytt jobb, han ska bli en del av specialteamet Gruppen För Särskilda Insatser i Göteborg, och de är på jakt efter ett gäng som handlar med droger och rånar värdetransporter. I synnerhet är det en viss Frank Wagner man är efter, eftersom han sköt ihjäl en av medlemmarna i GSI. Det är bara det att Wagner jobbar för GSI, visar det sig, och han vill inget hellre än dra sig ur - han kan aldrig mer leva ett normalt liv. Han kommer att för alltid vara stämplad som grov brottsling.
Och nej, det här är inte bra. Estetiskt är GSI rätt vissen, det ser bara ut som en billig TV-deckare med väldigt rudimentära kameralösningar. Vidare är det både totalt spännings- och humorbefriat. Det här är lika mycket actionfilm som Wallander, det vill säga knappt alls. För att en film ska kallas actionfilm, måste fokus ligga på just action - våldsamma hjältar som gör tuffa saker och vapenfetischism. I scenen där polisen dödas, byggs det upp till en tuff shoot-out inne på hotell Gothia Towers. Det är bara det, att det liksom aldrig blir något av det. Det pangas litegrann, men det är rätt valhänt. Och slutuppgörelsen är närmast ett antiklimax - återigen byggs det upp till en rejäl eldstrid, med det hela är över på ett par sekunder.
Större delen av speltiden pratas det. Folk sitter ner och diskuterar och replikerna är ibland rätt illa skrivna. Det blir lite konstigt när det ska bli någon sorts drama. I synnerhet en scen är konstig; när Frank Wagner ska avslöja sig för Johan Falk och tar sig in i den senares hem. De sitter i en soffgrupp och pratar och pratar och Wagner berättar precis allt och pratar om att folk är ute efter honom, och sedan plötsligt bara går han, som om det inte var så farligt ändå.
Jakob Eklund är väl hyfsad, men han börjar se lite plufsig ut och ser mest ut att jobba i en heminredningsbutik, eller sälja mattor. Mikael Tornving är intressantare och borde fått vara hjälten istället.
Till skillnad från MAÑANA, som inte utnyttjade Malmö, är det dock väldigt mycket Göteborg i GSI. Det känns rätt trevligt att de rör sig i för mig ganska bekanta miljöer, och det var kul att få se Svenska Mässan på ett helt nytt sätt. Men ibland blir det nästan lite för mycket Göteborg. Ullevi dyker upp för jämnan. Det är som i amerikanska filmer om Paris, där Eiffeltornet syns från alla fönster. Det hålls till och med en begravning med Ullevi som fond.
Vill man vara snäll, och det vill man, kan betyget bli en tveksam tvåa.






(Biopremiär 26/6)