Bio: Star Trek

Det gjordes 80 avsnitt av STAR TREK på 1960-talet. Sveriges Television köpte bara in sex avsnitt och först 1978 eller möjligtvis 79. Kanske för att rida på STJÄRNORNAS KRIGS popularitet, kanske för att en STAR TREK-långfilm var på väg. Men vi ungar - och vuxna - som var svältfödda på science fiction på 70-talet sög i oss dessa få avsnitt och jag minns det som att det visades hur många avsnitt som helst (okej, det kan ha varit åtta avsnitt...), och det började till och med säljas STAR TREK-leksaker. Jag ville ha mr Spock-dockan, men eftersom min morsa tyckte att Spock hade så äckliga öron, fick jag kapten Kirk. Som vuxen upptäckte jag att dessa dockor var ett restparti från 60-talet och därmed samlarobjekt!

STAR TREK blev väl aldrig någon större hit i Sverige. Här var det ju MÅNBAS ALPHA som gällde. Fast MÅNBAS ALPHA var i princip den enda sci-fi-serie som visats sedan tyska RYMDPATRULLEN på 60-talet. Vi som även hade dansk TV kunde se lite DR WHO och senare BLAKE'S 7, medan SVT visade BUCK ROGERS. BLIXT GORDON med Buster Crabbe dök också upp under tidigt 70-tal, men jag minns inte om det var på svensk eller dansk TV (på det sistnämnda hette han i alla fall "Jens Lyn").

Robert Wises STAR TREK - THE MOTION PICTURE (1979) är en bombastisk och trist film som enbart vänder sig till fansen - och fans fanns det ont om i Sverige. STAR TREK II: KHANS VREDE var det mer fart i, men den lockade ingen större publik här, så därefter hänvisades STAR TREK-filmerna direkt till video. Men en bit in på 90-talet, när de olika TV-serierna började visas på kabelkanaler, växte sig fanskaran större och man lyckades tjata sig till biovisningar av några av de senare filmerna. Inte för att de blev kioskvältare, men ändå.

Nu är ju STAR TREK egentligen rätt tradigt. Originalserien från 60-talet kan ha sin charm och det är kul att vart och vartannat avsnitt slutar med att de kommer på att de måste hitta kraftkällan för att stoppa det onda hotet, vad det nu är. "Find the power source!". Och precis som i ONEDINLINJEN är det mer snack än action. Folk sitter på kommandobryggan och beskriver saker. I de senare serierna blev allting för komplicerat - det går inte att bara se ett eller ett par avsnitt, man måste ha järnkoll på STAR TREKs universum för att begripa vad allt går ut på och vem som är vem och vad de gör. Det är som med Marvels myriad av mutanttidningar. Men problemet med STAR TREK är snarare fansen. Det är väl okej att gilla och fascineras av STAR TREK, men varför förvandlas så många till supernördar?

En som inte heller var så förtjust i STAR TREK är JJ Abrams, killen bakom mästerliga TV-serien ALIAS (ja, och LOST och MISSION: IMPOSSIBLE III). Därför var ju valet att låta honom regissera en ny STAR TREK-film märkligt. Men som han sa i en intervju: han ville ta chansen att göra en STAR TREK-film som han själv skulle tycka om. Och kors i röven - det här blev en film även jag tycker om!

Denna prequel börjar med ett stort rymdslag under vilket nyutnämnde kapten George Kirk dödas medan hans fru föder sonen James Tiberius. Lille Jim Kirk växer upp till en värsting i Iowa (riktigt fräsiga scener men aningen futuristisk lantismiljö) och så en dag träffar han ett gäng rymdkadetter på en bar. Av diverse skäl tar Kirk värvning och filmen förvandlas till något slags snällare STARSHIP TROOPERS men utan den grovkorniga satiren. Kirks värste fiende och motståndare blir torrbollen Spock, som altid tänker logiskt, medan Kirk gör vad som faller honom in, han är dumdristigt djärv, vilket dock är hans stora fördel och snart gör att han avancerar till kapten. Självklart kommer Kirk och Spock att bli bästa vänner.

Hela person-
galleriet från origi-
nalserien presen-
teras; dr Bones McCoy är bästa karaktären, och det är raffiga Uhura, närstridsexperten Zulu, den lite förvirrade Chekov och en aningen överspelande Simon Pegg är Scottie. Och Leonard Nimoy återkommer från originalet - som mr Spock. Jupp, det medverkar två Spock här, en yngre och än äldre. Samtidigt. Och när den gamle Spock dyker upp blir det lite saggigt, det blir för mycket kvasifilosofi, kvasivetenskap och kvasivadsomhelst. Samtidigt får huvudpersonerna sitt första egentliga uppdrag, de ska fajtas med samma onda romulaner (skalliga typer från Romulus) som dödade Kirks farsa. Här blir det lite för mycket som TV-serien, det vill säga pratigt och lite trist, rätt mycket action, men förvirrat och lite svårbegripligt om man nu inte är troende trekkie. Och jag saknar klingoner. Var håller de hus?

Men som helhet är jag imponerad av Abrams tolkning av STAR TREK. Detta är självklart den bästa STAR TREK-filmen - enligt mig som inte är en fan. Högt tempo, många kul idéer och fantastisk att titta på. Och räkna med en uppföljare. Fast gör något åt kapten Kirks alldeles för breda ögonbryn.

Jag noterar att STAR TREK försetts med 11-årsgräns. Visst, den ska inte ha högre åldersgräns. Men det gör bara WOLVERINES 15-årsgräns ännu märkligare. I början av STAR TREK misshandlas Kirk på en bar så att blodet sprutar och droppar från knogar. Det kunde vara hämtat ur WOLVERINE.

Nå... När kan vi förvänta oss SPACE: 1999 - THE MOTION PICTURE?



(Biopremiär 8/5)