Bio: Duplicity

För några veckor sedan figurerade DUPLICITY i de där vadslagningsspalterna i diverse tidningar. Tydlingen kunde man spela på filmen. Julia Roberts har inte medverkat i en film som spelat in 100 miljoner dollar på hur många år som helst. Kommer DUPLICITY att göra detta?

Nej. Det finns inte en chans i helvete att DUPLICITY, av Tony Gilroy, mannen som gjorde MICHAEL CLAYTON, kommer att spela in så mycket pengar. För trots stjärnorna Roberts och Clive Owen och vissa drag av kärleksfilm, är detta ingen regelrätt publikfilm. Filmen är alldeles, alldeles för omständlig och utdragen för att gå hem stort. Roberts är CIA-agent och Owen MI6-dito. De träffades i Dubai 2005, och efter att ha haft sex, drogade Roberts Owen och genomsökte hans hotellrum - något han aldrig kunde komma över. 

Han har dessutom gott och blivit förälskad i denna kvinna han inte kan lita på. Några år senare träffar de på varandra igen - det visar sig att hon är hans hemliga kontakt ute på ett uppdrag. De bråkar men blir förälskade. Därefter börjar det handla om en hemlig formel agenterna är på jakt efter, och de kära och tjusiga agenterna börjar sätta vissa andra planer i verket. Nu låter ju detta rätt kul och intressant; som en actionbefriad MR & MRS SMITH, ungefär - romantik och äventyr och lite humor. Men så är det inte. För DUPLICITY är inte speciellt romantisk. Och den är inte speciellt rolig. Och den är inte det minsta spännande. 

Som jag skrev ovan: det här är bara omständligt - på alla sätt. Handlingen är tillkrånglad, huvudpersonernas relation är tillkrånglad, och framför allt är berättartekniken tillkrånglad med något slags märklig och ganska omotiverad flashbackteknik. Visst finns här en hel del positiva inslag. Det är trevligt att återse Julia Roberts. Paul Giamatti är med! Han är ju alltid bra. Och så har vi Clive Owen - mannen som aldrig blev Bond, och därför verkar vara ... Bond i alla filmer han medverkar. I DUPLICITY är han en alldeles utmärkt James Bond. Och han är ju en redig karl och en synnerligen cool snubbe. 

Vidare har filmen ett utmärkt foto och emellanåt blir det split-screen, bara en sådan sak! Men som helhet är det här långt (125 minuter), småtrist och jag hörde faktiskt snarkningar under pressvisningen. En av filmens stuntmän heter förresten Roy Andersson. Stavat just så.  

 

(Biopremiär 29/5)