Bio: The Brothers Bloom

Först och främst: varför THE BROTHERS BLOOM? Varför kan inte den här filmen heta "Bröderna Bloom" på svenska biografer?

Stephen (Mark Ruffalo) och lillebror Bloom (Adrien Brody) växte upp i olika fosterhem, 38 eller vad det nu var, och började redan som småpojkar att stjäla och planera kupper. Som vuxna är de skickliga bedragare, som tillsammans med en sprängämnesälskande Japanska; Bang Bang som knappt säger ett ord, ska försöka blåsa en viss Penelope (Rachel Weisz), en stormrik ung kvinna som bor ensam i en enorm herrgård och ägnar dagarna åt sina många olika hobbies, varav motorsågsjonglering är en. Kuppen går visst ut på att bedrag- arna måste ta Penelope med ut på en resa Europa runt, och det bär sig inte bättre än att Bloom blir kär i henne, vilket inte är så bra med tanke på kuppen. Penelope blir ilurad att bröderna är smugglare och hon blir då så inspirerad att hon vill ansluta sig till dem som smugglardrottning och få uppleva det hon saknat i hela sitt liv - äventyr. 

Det genomförs en rad olika kupper i THE BROTHERS BLOOM, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag hängde med i vad de gick ut på. För just den här delen av filmen - kuppdelen - är inte speciellt engagerande. Det är det andra jag tycker om: THE BROTHERS BLOOM må vara en produktion från Weinsteins, men den känns och ser ganska europeisk ut. Tankarna går förstås osökt till franska genreklassiker; det tidiga 1900-talets gentlemannatjuvar, och senare äventyr som Tardis seriealbum. THE BROTHERS BLOOM utspelar sig i nutid, men allting ser ut som 1930 om ens det. Folk bär kostym och hatt och klänning och allting är gammalmodigt. Men de pratar i mobiltelefoner och kör moderna sportbilar. Jag kan inte säga att jag förstår syftet med detta. Varför inte bara låta berättelsen utspela sig för 80 år sedan? 

THE BROTHERS BLOOM är en väldigt trivsam film, och framför allt är den ofta väldigt rolig. Detta beror i synnerhet på Rachel Weisz, som är fullkomligt underbar. Hon är verkligen jätterolig - samt en duktig skådis. Och söt. Fast jag har en tendens att blanda ihop henne med Carla Gugino. Robbie Coltrane dyker också upp som lustig belgare, och Maximilian Schell, den gamle stöten, är en slem typ med lapp för ögat. Mark Ruffalo är mer tveksam. Han gör väl inte bort sig som skådis, men hans rollfigur är inte så kul, aningen slätstruken och ibland är han nästan lite osympatisk. Och Adrien Brody, tja, han fungerar förstås bra som den vekare, tveksamme brodern - men han och alla andra hamnar helt i skuggan av Weisz. 

Tyvärr är filmen alldeles, alldeles för lång. Den är indelad i kapitel och till slut kommer ett som heter något i stil med "Avslutningen". Men efter detta kommer ett kapitel till: "Den stora finalen". Det känns som om manusförfattaren och regisören Rian Johnson inte vet var de ska sätta punkt. Det sista kapitlet, som innehåller en ny kupp och en dramatisk avslutning, känns rätt överflödigt. Och här och var under filmens gång finns en del andra överflödiga bitar. Dessa innebär att jag bara sätter betyget tre - även om jag gärna hade velat dela ut fyra syndiga dvärgar.

I eftertexterna tackas Tom Cruise. 

 

 

(Biopremiär 22/5)